Sverige och Daesh

Det finns sju aspekter av Sveriges förhållningssätt till Daesh som terrororganisation och av svenska medborgare som stridit för Daesh som är värda att analysera och sammanställa.

Den första aspekten rör den historiska bakgrunden till Daesh efter den amerikanska invasionen av Irak och de israeliska, turkiska och saudiska regimernas vilja att få bort Assad från regeringsmakten i Syrien.

Den andra aspekten rör Daesh som terrorrörelse och som knappast upphör att existera som ideologi och rörelse enbart för att de förlorat sin stat.

Den tredje aspekten rör Sveriges förhållande till de svenska medborgare som, med eller utan dubbelt medborgarskap, anslutit sig som medborgare i den Islamiska Staten och antingen fungerat som krigare eller haft någon annan roll och funktion i det samhälle Daesh skapat.

Den fjärde aspekten rör de som flytt från Daesh och befinner sig i Sverige.

Den femte aspekten är de juridiska möjligheterna att vidta åtgärder mot svenska medborgare flyttat till den Islamiska Staten.

Den sjätte aspekten är ett moraliskt perspektiv och en analys av de atrociteter som faktiskt har begåtts mot människor.

Den sjunde aspekten är en vidare historisk jämförelse med andra våldsbejakande rörelser i vår närhistoria och hur Sverige hanterade dessa.

I detta inlägg skall jag främst fokusera på tre av dessa aspekter: De juridiska, moraliska och vidare historiska perspektiven.

Det finns uppenbara historiska paralleller

Vi börjar analysen i nutid och ser på de senaste intervjuerna med Daesh-medlemmar och som publicerats på SVT och i svenska dagstidningar.

Intervjuerna gick till som så att Daesh-medlemmar hälsades välkomna av journalister, vägrade skaka i hand och göra hälsningen med handen på bröstet. Därefter följde olika slags vädjanden om det svenska folkets rättvisa, om att man ville lämna den Islamiska Staten bakom sig, att man kan ha sett avhuggna huvuden i staden och att man ville hem till Sverige.

Självklart måste man som iakttagare vara kritisk till berättelsen om att man inte sett liksom inte gett sitt moraliska medgivande till liknande atrociteter. Man åkte ju trots allt ner för att leva efter en bestämd uttolkning av sharia (det finns flera shariaskolor som inte sympatiserar med liknande rättstillämpningar). Man lämnade inte Islamiska Staten under flera år. Och man måste ha tyckt att detta var en naturlig del av vardagen.

Mitt andra intryck är att det är oerhört lätt att dra paralleller till tillfångatagna nazister i Tredje Riket. De svarade ungefär på samma sätt: ”Deltog inte aktivt i övergreppen”, ”Jag tänkte inte på vem bostaden tillhörde när jag fick den.” Även Sveriges passivitet påminner på ett smärtsamt sätt om Tredje Riket. Permittenttrafiken till Norge av tyska soldater som ockuperade vårt grannland, liksom omplåstring av Daesh-terrorister som senare åkte tillbaka till Islamiska Staten.

Intervjuerna signalerade även något om Västvärldens attraktionskraft. Om det inte går att göra om Västvärlden till en del av Kalifatet så vill man åtminstone ta del av Västvärldens friheter och välfärdsförmåner. De som hatar allt vad Västerlandet står för, vill ändå njuta Västerlandets frukter. Om Kalifatet misslyckas vill man åtminstone ha SFI och bostadstillägg.

För SVT hamnade dock barnperspektivet snabbt i fokus. Alltså inte de barn Islamiska Statens funktionärer korsfäst, bränt levande och torterat, utan Daesh-krigarnas egna barn. Daesh-kvinnor från Sverige och övriga Europa intervjuades härom. Även här är det svenska daghem man längtar hem till.  Magnus Sandelin vid DOKU.NU som kartlägger våldsbejakande Islamism skriver:

”Kvinnor har måhända inte stridit för terrorsekten IS, men utöver att flera har varit aktiva med att rekrytera, sprida propaganda och försvara de brutala mord på journalister och hjälparbetare som IS filmade och spred på nätet, så har de varit en förutsättning för att ”kalifatet” överhuvudtaget skulle kunna utropas.”

Man kan också lägga till att Daesh-kvinnor aktivt deltagit i slaveri och övergrepp.

Takfiri-women

Det moraliska perspektivet

Om vi börjar med etnisk rensning och utradering av etniska gruppers historiska minnen var detta ett övergripande mål för Kalifatet. Enligt en artikel i World Magazine har Islamiska Staten aktivt inriktat sig på kristna assyrier, kaldéer och andra kristna minoriteter i Irak och Syrien. De skriver:

Four years ago—on Feb. 23, 2015—ISIS militants overran the 30 villages that make up this valley. They bombed and destroyed 12 churches, multiple homes, and structures like the water tower. The fighters kidnapped more than 250 Assyrian Christians and drove away thousands of residents. Seven months later, they dressed three captured residents from the Khabur villages in orange jumpsuits, then videotaped their execution. The civilian atrocities of Khabur are but one episode in a Syrian War that’s left at least 500,000 people dead and much of the country in ruin. But the targeting of a stubborn Christian population—mirroring how ISIS sought out, threatened, and destroyed Christian communities in Mosul and its surrounding villages in Iraq—has become emblematic of what many Christians fear may be their future in the Middle East.

Detta har även uppmärksammats av gruppen: A Demand For Action som aktivt arbetat med att bistå minoriteter. En svensk som varit verksam och drivande i gruppen, Nuri Seyhan Kino, summerar Daesh atrociteter med orden:

Den sönderbrända pojken, de våldtagna flickorna, de våldtagna pojkarna, de skjutna männen, de söndermejade kvinnorna, de försvunna flickorna, de halshuggna männen, de där systrarna, alla präster, de våldtagna och skjutna nunnorna, munkarna, den i fem bitar funna biskopen, de 50 huvuden som hittades i sopkärl, de våldtagna och brutalt torterade homosexuella killarna, de som svalt till döds, de som förgiftades, de som klövs i bitar av att ha fästa i olika bilar som körde åt varsitt håll … De som förrådde offren. Och alla som föll martyrer när de räddade överlevare. Flyktingarna. FLYKTINGARNA. Hur ska alla dessa människor någonsin kunna lämna mitt fundament?

Jag vill utelämna och bespara läsaren alla bilder och filmspel som finns tillgängliga på dessa övergrepp på olika internetforum, men de visar en liknande och ytterst brutal verklighet bakom orden. Även Daesh propaganda visar en moralisk och mänsklig smärtgräns som övergår fattningsförmåga; på små barn som torteras och får hjärtan utslitna, Daesh-krigare som sparkar fotboll med levande bebisar, hur man lägger spädbarn på öppen gata för att locka fienden att röja sin position, yazidiska flickor som blivit våldtagna och misshandlade, hur man begravt människor levande, bränt dem levande, kastat dem i kokande tjära och dränkt dem. Atrociteterna kräver en motsvarighet till Nürnbergrättegång.

Den svenska samhällsdebatten har fokuserat på att bekämpa Islamofobi

På sin facebooksida skriver även Nuri om svårheten att få till en vettig diskussion om Daesh i svenska media. Motståndet och förnekelsen av atrociteterna har varit ständigt återkommande:

Under dagen har mina tankar gått till snart 5 års kamp för att upplysa världen om ISIS monstruösa övergrepp. Mina kollegor och jag har bland annat talat i Europaparlamentet, brittiska parlamentet, svenska riksdagen, amerikanska kongressen och den amerikanska senaten. Vi blev hånade, motarbetade, kallade invektiv, man spred falska rykten om oss, man försökte uppdragsgivare att inte fortsätta ge o…ss jobb … Listan är lång. Väldigt lång. Det var värt det. För nu kanske alla de som ägnade sig åt förräderi mot offren tittar sig i spegeln och tänker att de hade fel. Det mest intressanta är alla de som nu dyker upp och låtsas att de också var en del av kampen. Jag antar att det är så det fungerar i dessa hycklande tider. De som tjänar pengar på eländet.

Och så alla vi som helt ideellt, ibland dygnet runt, i alla dessa år, ägnat tusentals timmar till att få folk att förstå.

De senaste veckorna har mycket tid gått till att prata om alla de överlevare som korsat våra vägar. Varenda en av dem är en bok. Och alla hjältar, de som med livet som insats räddade och räddar andras … Samt de som mist livet under tiden för kampen.

Eftersom jag följt svensk debatt så delar jag Nuris intryck. Man kan också undra vad debattklimatet beror på och hur det kommer sig att svensk media och politik varit så pass undfallande när Daesh och Islamiska Staten förts på tal. En ledtråd till hur denna fråga kan besvaras ges av Magnus Ramtorp som på Axess skriver:

Ett antal samhällsdebattörer har starkt medverkat i att försvåra arbetet med terrorbekämpning. Ofta har de falskt påstått att Säkerhetspolisen grundlöst bedrivit ”en häxjakt mot muslimer (som kollektiv)”. Föga överraskande är Jan Guillou en av de mest framstående debattörerna.

Under hela 2000-talet har Guillou beskrivit terrorbekämpning som övergrepp mot muslimer som kollektiv och en raslagstiftning eller ”särlagstiftning riktad mot alla som heter Mohammed”. Som bevis tog han upp 2005 års hovrättsdom mot två personer som dömdes till förberedelse till terrorbrott och finansiering av terrorism efter att ha samlat in pengar till terrornätverket Ansar al-Islam i norra Irak. Få terroråtal är mer gediget underbyggda. Åklagaren lyckades binda insamling och sju överföringar av 1,3 miljoner kronor till två självmordsbombare i Arbil som dödade över 100 och skadade 200 i en terrorattack.”

”Parallellt skapades andra aktivistfronter som offensivt angrep svensk terrorbekämpning för att vara islamofobisk eller rasistisk. Denna sfär understöddes av ett välkoordinerat kotteri av postkoloniala identitetspolitiska aktivister som slog rejäl knut på civilsamhällets konstruktiva roll i arbetet mot våldsbejakande extremism. På så sätt bibehölls relativiseringen av islamistisk terrorism. Istället för att fördöma IS talade de hellre om svenskar som åkte till finska vinterkriget eller IDF (den israeliska försvarsmakten). Samtidigt roffade de skickligt åt sig skattemedel till civilsamhällsaktörer utan möjlighet till offentlig insyn eller ordentlig granskning och under beskydd av politiker och paraplyorgan inom civilsamhället.”

En liknande rädsla för ”islamofobi” har förmodligen även präglat Svenska Kyrkans förhållningssätt till Daesh där själva frånvaron av debattartiklar faktiskt varit häpnadsväckande. Detta är särskilt märkligt då våra grannländer antagit en skarpare tonläge. Ranstorp skriver:

Med undantag för två fall har inga dömts för terrorbrott av de 300 jihadister som rest till Syrien/Irak och eftersom lagstiftning inte kan tillämpas retroaktivt kan inte någon av de återvändande IS-resenärerna åtalas. När lagstiftning väl kommer på plats är högsta straff för deltagande eller samröre två års fängelse.

För samma brott kan man få upp till sex års fängelse i både Norge och Danmark. I Norge har nio återvändare dömts och åtal mot ett fyrtiotal väntar. I Danmark har ett dussintal dömts och i några fall har vissa individer med dubbla medborgarskap fråntagits sitt danska medborgarskap, andra kommer att utvisas. I Danmark blir man heller inte villkorligt frigiven efter två tredjedelar av straffet om man döms för terrorbrott.

Detta faktum undslapp inte de fyra svenska terrorister som dömdes till 12 års fängelse i Danmark för förberedelse till terrorbrott mot Jyllands-Posten. Istället begärde de att avtjäna straffet i Sverige och frigavs i slutet av december 2018. Inga speciella åtgärder vidtas heller av frivården. Säkerhetspolisen som ska vara sista instansen blir det första och enda skyddet.

Med undantag för det nyinrättade Center mot våldsbejakande extremism har det varit fyra förlorade år av förebyggande insatser. Det operativa arbetet har gått på tomgång och konkret arbete eller metodutveckling har lyst med sin frånvaro. Istället har man ägnat sig åt ändlösa kunskapsseminarier. I utvärderingen av den nationella Samordnaren mot våldsbejakande terrorism återkom ofta frågan: ”När är det dags att agera?” Att högsta ansvariga kulturminister Alice Bah Kuhnke hade noll koll på extremism blev uppenbart i SVT:sAgenda (2017) då hon hävdade att Umeå var ett föredömligt exempel på en kommun som arbetade effektivt mot våldsbejakande extremism. Umeås säkerhetssamordnare ställde sig frågande till påståendet eftersom de aldrig jobbat med frågan eller ens hade någon handlingsplan.

Det flera journalister och ledande politiker i både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har däremot argumenterat för är att Daesh-terrorister bör få stöd och ses som offer. Detta perspektiv förmedlade som exempel Anna-Kinberg Batra som i samband med en intervju för Expressen 2015sa:

– Där ingår att titta på hur pass utfärdas, under vilka förutsättningar man kan dra in pass och hur förebygger vi radikalisering bland ungdomar. Det viktiga är att det måste bli färre som kan bli offer för våld. Att värvas som krigare för att utöva dödligt våld är faktiskt också att bli offer för våld och att bidra till att det sprids i världen.

Något som också styrker tesen om svensk underlåtenhet att handla aktivt mot terrorism genom skärpt lagstiftning har varit den tid som det tagit för sådan lagstiftning att komma till stånd. 150 Daesh-soldater som varit i Islamiska Staten befinner sig redan i Sverige. Ingen har blivit dömd för någonting som har med Islamiska Staten att göra. Däremot har några blivit dömda för andra brott. Ett sådant brott skedde nyligen då en före detta Daesh-terrorist dödade en person med sju knivhugg mot ansiktet. Efter dådet ville han ha medalj.

Ett annat exempel är frånvaron av en akademisk debatt om Daesh. Även denna har präglats av (låt oss vara ärliga) en akademisk vänster vars främsta uppdrag i dessa avseende tycks vara att relativisera och förringa Daesh atrociteter parallellt med viljan att bekämpa vad man ser som det verkliga problemet i sammanhanget: Avsändarens eventuella islamofobi. Ett exempel på denna attityd gavs nyligen av en lektor vid Södertörns högskola, Andreas Petterson, som skrev på twitter:

Kan vi inte bara göra ett byte med Syrien? Vi tar hem IS-terroristerna, de tar Tobé, Kristersson, Åkesson, GP:s och SvD:s ledarredaktioner?

Ungefär samtidigt som Daesh-terrorister huggit huvudet av 50 yazidiska sexslavar vädjade journalisten Jonna Sima på Aftonbladet om att Sverige behöver skärpa stödet till återvändande Daesh-krigare.

Efter fem år sedan de första svenska medborgarna åkt ner till Syrien fattade Stockholms Stad en handlingsplan för återvändande terrorister. Handlingsplanen går ut på att möta ”återvändare” via socialtjänst, telefonsamtal och brev.

Det juridiska perspektivet

Sverige har således legat långt efter andra europeiska länder ifråga om lagstiftning. Faktum är att Sverige idag inte kan döma en enda Daesh-krigare som varit i Islamiska Staten för detta. Förbud för samröre med Daesh som terrororganisation kom för sent så den lagen kan alltså inte användas retroaktivt för dem som åkte innan det blev straffbart. Bevisbördan för brott begångna i Islamiska Staten är också svåra att fastställa. En konsekvens blir således att få eller ingen alls, faktiskt blir dömda. De kommer däremot att få tillgång till samma välfärdsutbud och samma rättigheter som gäller övriga svenska medborgare om och när de återvänder. Att utgöra en säkerhetsrisk är i sig inte heller straffbart.

Det finns således endast några utvägar kvar som står till överhetens förfogande. De tre vanligaste förslagen är:

1.) Krigstribunal i Irak eller i Sverige.

2.) Undantag från det grundlagsstadgade förbudet om retroaktiv strafftillämpning.

3.) Fortsätta att överlåta ansvaret på kommunerna och således på kommunernas socialtjänst.

En aktuell fråga om det blir en krigstribunal är om denna även skall omfatta de 150 återvändande terrorister som idag inte dömts för att ha befunnit sig i Islamiska Staten.

En annan aktuell fråga är vad som skall hända med barnen.

Jag har i nuläget inget svar på detta mer än att jag hoppas att fokus skiftar från Daesh som offer till de människor och barn som är offer för Daesh.

 

 

 

 

 

 

Miljöpartiet och Identitetspolitiken

Förstod Stefan Löfven svensk diskrimineringslagstiftning när han högtidligt deklarerade att man i Sverige skakar hand med alla, oavsett könsidentitet? I ett prejudicerande fall från Trollhättan 2013 fick nämligen en praktikant rätt mot sin arbetsgivare efter att ha vägrat att skaka hand med kvinnor på sin praktikplats – Trollhättans integrationsenhet. Mannen valde att via sin fackförening Unionen driva ärendet som en rättslig process inför diskrimineringsombudsmannen, DO, och erhöll 30 000 kr i skadestånd. Till saken hör att arbetsgivaren, som var en kvinna, också hade upplevt sig kränkt när hon sträckt ut en hand till mannen under deras första möte och han vägrat att ta i den. Hon förlorade målet. I sin regeringsförklaring har Stefan Löfven deklarerat att hans ambition är att skärpa svensk diskrimineringslagstiftning. Hur då och vilka signaler sänder han själv ut? När Yasri Khan förvägrades en plats i Miljöpartiets styrelse efter att ha vägrat skaka hand med en reporter från TV 4 ställde sig Stefan som bekant på reporterns sida och fick medhåll från Anna Kinberg Batra. Återigen: Vet inte svenska politiker vilken lagstiftning som gäller för näringslivet och om de vet det – hur kommer det sig i så fall att de har andra måttstockar för politiska uppdrag i svensk demokrati än för näringslivet och offentlig sektor? Varför uppmanas partistyrelser att diskriminera?

Det som hände efter Yasri Khans sorti från Miljöpartiet hade kunnat bli en intressant debatt om svensk integrations- och identitetspolitik. Trist nog uteblev denna eftersom verkshöjden på svensk journalistik är och förblir på högstadienivå. Därför vill jag i denna artikel sätta fingret på några ömma punkter, trycka till och hoppas att det svider en aning.

Miljöpartiets kris går nämligen utanför partiet och vittnar om en inneboende konflikt mellan ett modernt jämlikhetskrav å ena sidan och en postmodern identitetspolitik å den andra. Det är en konflikt mellan två attityder och idétraditioner som har börjat skönjas lite här och var. Krisens olika delar har jag påtalat i andra artiklar. Det är svårt att förena ett modernt jämställdhetsideal och krav på likabehandling med kultur- och värderelativism. Jämlikhet betyder något annat i vissa tolkningar av islam än för vissa riktningar inom svensk mainstreamfeminism (radikalfeminism). I den postmoderna diskursen får man dock inte värdera mellan olika jämlikhets- och jämställdhetsideal. Om jag identifierar mig som kvinna och ser både mitt biologiska och sociala kön som en social konstruktion har jag moraliskt rätt till detta. Om jag identifierar mig som muslim och definierar min trosidentitet som så att jag aldrig vill skaka hand med det motsatta könet oavsett min egen könsidentitet, har jag rätt till detta. Dock kan personer med andra identiteter än min egen känna sig kränkta av mina ställningstaganden. Frågan är således var man drar gränsen? Diskrimineringsombudsmannen har redan förklarat vem som var mest kränkt i juridisk mening, men vad händer om ledande svenska politiker med statsministerns i spetsen ändrar normen? Det som då händer är att det blir mycket svårt att veta vad som är rätt. Det är således mycket svårt att förhålla sig till överhetens normer om man är muslim och politiker som å ena sidan privat lever efter strikta konservativa normer där man inte skakar hand med det motsatta könet (regeln tycks gälla för båda könen enligt en viss uttolkning av islam) och å andra sidan har en karriär inom ett parti som har feminism och hbt-frågor på samma dagordning som identitetspolitik och mångfald. Krisen är dock inte endast Miljöpartiets utan Sveriges. För de frågor som nu ställts på sin spets är hur skall vi förena ideal och normer som strider mot majoritetsbefolkningens och samtidigt visa yttersta respekt för den mångfald av identiteter som vi skapat i samhället? Även om det är mediadrev som påverkar statens normer, är det ytterst staten som informerar och ger kraft åt den rådande normen genom lagstiftning och det som idag kallas för ”signalpolitik”.

I en tidigare artikel påvisade jag praxeologins användbarhet på kulturfrågor och samhällsnormer genom att jämföra statens regleringar på företagande och finanspolitik med regleringar på kultur och samhälle. Om staten reglerar ekonomin ger den information som leder till snedvridna ekonomiska beslut. Staten skapar incitament som leder till konjunkturcykler. Analogt förhåller det sig på samma sätt med de värderingar och normer som rör kulturen och samhället. Och då staten driver liknande frågor i svenska skolor påverkar man de normer som där accepteras liksom ogiltigförklaras, även om normerna senare skulle visa sig leda till dåliga konsekvenser och leda till felaktigt informerade beslut. Om Stefan Löfven genom lagstiftningen har förbjudit något som han som statsminister skickar motsatta signaler om, kan man undra hur det är ställt? Liknande diskrepanser förekom förvisso också under Reinfeldts regering då de uppmanade svenska myndigheter att bryta mot svensk lag för illegala invandrare med utvisningsbeslut.

Om staten skulle driva en konsekvent identitetspolitik så viktar de kulturrelativism och minoritetsfrågor framför en mer traditionell syn på jämlikhet och jämställdhet. Detta innebär att det blir norm att inte kritisera individer som vägrar skaka hand med det motsatta könet. Normen leder till att man kan döma arbetsgivare i Trollhättan för att de kränker, trots att de har god vilja och själva upplever sig kränkta. De är nämligen en del av en strukturell diskriminering och behöver inte vara medvetna om att de kränker andras identitet. Så lyder det identitetspolitiska budskapet och är ett av Miljöpartiets främsta bidrag till svensk debatt. Om emellertid Stefan Löfven, som ideologiskt är mer modern än postmodern, byter fot och lyfter upp likabehandling och jämlikhet (tolkad i traditionell socialdemokratisk anda) som mer värdefullt än identitetspolitik, innebär detta att han ger nya direktiv om hur normen skall tolkas. Alltså: statens prioriteringar och normer skapar incitament och i likhet med priser på marknaden ger de information om vilka ideal som råder i kulturen och i den politiska offentligheten. När Stefan Löfven säger: ”I Sverige skakar man hand med alla”, har han viktat en norm som ger information till journalister att leta efter normbrytare. Och sådana är lätta att finna. Det blir julafton i slaskmedia.

Personligen har jag genom egna studier av islam och handledning från en vän som förut varit medlem i Muslimska Brödraskapet funnit tydliga svar på varför en riktning inom islam inte skakar hand med det motsatta könet. Det hela handlar om värderingar som rör sexuell renhet. Detta krav kan av en muslim som tillhör denna riktning tolkas som jämställt då regeln förbjuder både kvinnor och män att skaka hand med det motsatta könet, samtidigt som det för någon som har andra ideal kan te sig som oförståeligt. I en fri kultur skulle givetvis denna sed vara lika tillåten som Stefan Löfvens vilja att skaka hand. Problemet är dock att ett statligt ämbete omfattar något mer och större än en privatmoral. Om man är minister uppstår således frågan om var ens lojalitet ligger när man agerar genom sitt ämbete? Frågan är: Kan man genom ett offentligt ämbete i Sverige idag företräda andra normer än svensk politisk korrekthet och svensk sedvana? Stefan Löfven svarar: Nej! Svensk media svarar: Nej! Och således har man dragit en gräns för identitetspolitiken. Det är som om man säger: minoriteter och deras anspråk i all ära, men svenska seder och svensk radikalfeminism kommer först.

Det hela handlar i grunden om organiska normer och kulturer versus statliga normer. Amish i Förenta staterna är ett exempel på en lokal kultur som inom sin egen grupp lever efter andra normer än majoritetssamhället. Majoritetssamhället respekterar Amish då Amish inte gör anspråk på att påtvinga andra deras livsstil. Amish är en organisk kultur som växt fram i opposition till statsmakterna i Schweiz och Holland. De har även fått undantag i strid mot liberaler i Förenta staterna. Ortodoxt kristna som levde under jord i Sovjetunionen och riskerade att fängslas och mördas för kontrarevolutionär verksamhet, företrädde en organisk kultur. Inte heller dessa ville påtvinga sina normer övriga samhället. Problemet med Muslimska Brödraskapet är tvärtom att de till skillnad från andra grupper som uppstått under salafismens historia valt att använda etablerade institutioner för att vinna kulturell terräng för sina egna ideal och normer. Där puritanska salafister sett deltagande i demokratiska val som något orent, som haram, har Muslimska Brödraskapet sett partier och demokratiska institutioner som medel för entristiska strategier. De gör således samma fel som sekulära humanister som ser staten som sin religiösa överbyggnad. De använder tvångsmedel. Där humanister som Löfven och Batra vill få alla i offentligheten att skaka hand, vill Muslimska Brödraskapet tvinga individer att respektera skilda badtider för kvinnor och män.

I Sverige hade vi en gång i tiden en folklig och frihetlig kultur där individer i opposition till statmakten stiftade fred, utvecklade olika lokala musiktraditioner och seder och hade som vana att lösa sina problem via lokala ting snarare än att åkalla högre statspolisiära makter. Efter Gustav Vasa och i synnerhet efter socialdemokratins reformer under 1900-talet har dessa organiska och frihetliga kulturer kommit att ersättas av journalistik och ett statspolitiskt prästerskap som normbärare och normförvaltare. Även om identitetspolitiken endast företrätts av en handfull förvirrade postmarxister har denna linje penetrerat offentlig debatt via journalistik och partipolitik. Alternativet behöver dock inte stå mellan två statsideologier som konkurrerar om tolkningsföreträde. Om man lämnar individer fria får man tvärtom något som är både naturligt och medmänskligt.

Sammanfattningsvis anser jag således att överheten varken bör lägga sig i hur man hälsar på varandra, vilka man badar med eller vad man har för tro och åsikter. Jag frånkänner alla rätten att kränka någon annan med tvång, fördomar och idioti. Alla individer bör behandlas lika utifrån det libertarianska kriteriet om att alla har absolut rätt till frihet för sig själva och sina liv. Ingen skall behöva underkasta sig majoriteters eller minoriteters normer. Detta sammanfattar dessutom på ett ypperligt sätt min åsikt om Miljöpartiet. Jag har ingenting emot att Gustaf Fridolin vill leva i ett miljöpartistiskt idealsamhälle, det jag är emot är att detta samhällsideal idag även går ut över mig och alla andra som inte vill leva där.