Skandinaviska Ortodoxt kristna helgon

Under senare år har de svenska vikingarnas kontakter med Miklagård (Konstantinopel) och ortodox kristendom uppmärksammats av svenska historiker. Bland annat har Helgonet Anna av Novgorod, född Ingegerd och Olof Skötkonungs dotter, uppmärksammats. Färre känner till att Rysslands två första helgonmartyrer enligt Nestorskrönikan var svenska vikingar vid namn Teodor och Johannes som hade blivit döpta i Miklagård och anammat den ortodoxa tron. Svenska runstenar nämner därtill Grekland som ett populärt resmål. I Sigtuna Museum finns en liten bysantinsk skatt som vikingarna fört med sig hem. Sigtuna är Sveriges äldsta stad.

Nedan följer en uppdaterad lista på svensk-ortodoxa helgon utförd av Fader Anders Åkerström.

u792mitten

ULUNDA VAD. RUNSTEN REST EFTER EN DÖPT VIKING SOM FOR I ÖSTERLED OCH MOTTOG TRON I KONSTANTINOPEL

Skandinaviska helgon

Tidsmässig avgränsning
År 1080 framstår som en avgörande gräns i Sveriges dokumentariska historia. Påven Gregorius VII kontaktade nordiska makthavare för att utveckla sina universalkyrkliga preferenser. I brevet bad Påven att ”Svearnas ärofulle konung” skulle sända en biskop eller annan väl skickad präst till Rom för att denne skulle få orientering om de apostoliska riktlinjerna för den fortsatta kyrkoutvecklingen i Sverige. Påven försöker alltså utmanövrera Hamburg-Bremen stiftets anspråk på styre av de nordiska länderna. Med detta brev sätter Påven punkt Hamburg-Bremen missionens direkta överordning över kyrkolivet norr om Europa.

 

Utifrån detta årtal kan det därmed anses rimligt att de Skandinaviska länder efter 1080 i huvudsak kan anses tillhöra den Romersk-katolska kyrkovärlden och att vi inte bör lista personer som man under tidig svensk medeltid ansåg som heliga såsom helgon erkända av den Ortodoxa kyrkan. Samtidigt så får man vara försiktig med att ange exakta årtal. En person som levt större delen av sitt liv före 1080, men dog efter detta årtal bör vara med (Helige David). Dessutom så kan vi inte vara så säkra på exakta årtal (som fallen med Helige Botvid).

248e9e_709e9d6a1ba048edb1983c3b3063111d.jpg_srz_563_760_75_22_0.50_1.20_0

HELIGE SIGFRID

1a) Helgon med svensk anknytning i den ortodoxa helgonlängden
• Helige Ansgar, död 3 februari 865. Apostel för Sverige och Danmark. Reliker i Petersdomen i Bremen och den romersk-katolska domkyrkan i Köpenhamn.
• Helige Sigfrid (med Unaman, Sunaman och Vinaman), Sveriges skyddspatron. Död i Växjö cirka 1050.
• Heliga Anna (Ingegärd), död 1050, Olof Skötkonungs dotter. Blev nunna under namnet Anna när hennes make avlidit storfurste Jaroslav av Novgorod.
• Helige Magnus, konung av Sverige. Efter en stor storm på sjön Ladoga år 1371, räddade munkarna på Valamo en man som klamrat sig fast vid en vrakdel från sitt skepp från att drunkna. Detta var den svenske konungen Magnus (II) Eriksson, som på hemväg från ett misslyckat angrepp mot Stora Novgorod hade hamnat som skeppsbruten nära Valamo stränder. Hans följeslagare hade gått under, men han själv hade räddats genom Guds den Allsmäktiges försyn. På hl:a Sergei och Hermans förböner fördes han på vågorna till Valamo kloster. När klostret förstod Guds speciella omsorg i konungens olycka tog de emot den bekrönte gästen som stor glädje. Då konung Magnus erfor det jordiska livets fåfänglighet och i djup tacksamhet mot Gud och Hans heliga för sin räddning, lyssnade han glädjefullt till munkarnas utläggningar om den ortodoxa tron och kyrkan. Bugande inför Guds försyn, bytte han monarkens sammetsklädnad mot en enkel munkdräkt, anslöt sig till den ortodoxa kyrkan och erhöll den heliga skemamunksvigningen, med det nya namnet Grigorj. Tre dagar efter vigningen kallades han av Gud till den eviga vilan.
• Helige Ulfrid (Wulfrid, Wolfred). Död 18 jan 1028, martyr från England. Omtalas i kap 62 i Adam av Bremen.

1b) Svenska helgon i folklig tradition

Anna_of_Novgorod2

HELIGA ANNA, FÖDD INGEGERD OCH OLOF SKÖTKONUNGS DOTTER. SENARE NUNNA OCH GRUNDARE AV ETT ORTODOXT KLOSTER

• Helige David av Munktorp, cluniacensmunk. På Helige Sigfrids inrådan tog han Västmanland som arbetsplats. Född i England. Dog vid hög ålder (25 juni 1082?). Begav sig till Sverige då han hört om Unaman, Sunaman och Vinaman. I Munktorps kyrka förvarades länge hans reliker. Delar flyttades till Västerås domkyrka 1463. Han grundade Sveriges första kloster, men dock ej av bestående karaktär. Kanske kom munken Erik därifrån? (se nedan)
• Helige Nithard och de med honom, död cirka 845 martyr, präst under Ansgar.
• Helige biskopen Unni, Västergötlands apostel, martyr, död 936, tillskrivs ärkebiskopstitel (med orätt?)
• Helige Adalvard av Skara, död cirka 1070, undergörare. Skara domkyrkas grundare, Västergötland och Värmlands apostel.
• Helige Bertil (Bartholomeus), martyr
• Helige Eskil, martyr, död cirka 1000-talets första hälft (1070?), samtida med Helige Sigfrid. Dödsplats Strängnäs. Begravd i Eskilstuna.
• Helige Biskop Stenfinn, Hälsinglands apostel, martyr 1060 (?).
• Heliga Signhild, Ålands apostel, första hälften av 1000-talet.
• Erik (Ericus eller Hericus), martyr, död före 1075 (?). Han utgör den första historiskt belagda inhemska helgonkulten. Jämte Olaf och Hallvard är Erik den ende som Adam av Bremen tillskriver postuma mirakel (kap54). Förutom hos Adam av Bremen nämner Botvidslegenden denne Erik. Han skall ha varit munk (från Helige Davids kloster?) och dödades på ett ting vid Flottsund och hans kropp fördes till Tälje där han begravdes. Adam av Bremen kallar honom för ”pellegrinus”, vilket kan betyda pilgrim eller utlänning. Kan han ha kommit från utlandet som missionär, men Erik är ju ett nordiskt namn.

1c) Helgon verksamma i Norden men avlidna i hemland

• Helige Rimbert, undergörare, Ansgars levnadstecknare.
• Ärkebiskop Unni av Bremen. Jämför gravkorset i Sunds kyrka på Åland. Relikvarium med hans huvud finns i Bremen.

Ansgar

HELIGE ANSGAR

1d) Efter schismen
• Botvid, död 1080 eller 1120, martyr. Döpt i England. Hans reliker fördes till Botkyrka bara några år efter hans död 1129, därutav att han kanske avled cirka 1120. Han blev enligt legenden kristnad på en handelsfärd till England, dödad av en vendisk slav, som han friköpt. Både han och Helige Eskil, Södermanlands andra helgon, finns avbildade i många kyrkor i Mälardalen. Helige Botvid och Helige Eskil sändes ut tillsammans med David av Munktorp av Helige Sigfrid i Småland för att kristna mälarlandskapen. Helige Botvid framställs med två attribut, fisk och yxa. Fisken påminner om ett mirakulöst fiskafänge som fyllde två båtar fast platsen var ogynnsam. Yxan är hans dödsredskap. Botvid ledsagade en friköpt träl till kusten och blev dräpt av denne när han sov på Rågö utanför Nyköping

 

2a) Helgon av skandinaviskt intresse i den ortodoxa helgonlängden.

• Helige Olaf (Olaf Haraldsson, Norges evige konung), död 29 juli 1030. Jämför Gutasagan, se Sveriges kristnande s. 228. Kyrkor dedicerade till honom i Konstantinopel, Novgorod, London och Tallin (se sid 486). Reliker finns i den Romersk-katolska domkyrkan i Oslo. Silverskrinet från Nidarosdomen i Trondheim fördes 1540 till Danmark och smältes ned. Kyrkan fick förfalla och var en ruin. Först 1869 började man renovera den.
• De heliga väringmartyrerna Teodor (Feodor, vikingen) och hans son Johannes. Dessa dödades av hedningar i Kiev år 983, firas den 12 juli och är i högsta grad upplänningarnas egna ortodoxa helgon. Väringarna förknippas ju med det folk i Roslagen vars namn ligger bakom dels finnarnas och esternas ord för Sverige (Ruotsi, Rootsi), dels beteckningen på det stora land i öst vars samhälle dessa skandinaviska resanden bidrog till att bygga upp – Rus’, Ryssland.
• Helige Tryfon, skoltsamernas kristnare, grundare av klostret i Petchenga (Petsamo)
• Helige Ionas av Kola, Tyfons lärjunge, och med honom 50 munkar och 65 lekmän.

 

2b) Andra skandinaviska helgon i folklig tradition

 

• Helige Hallvard, död 1042/43 (se Sveriges kristnande s. 256, Adam av Bremen kap 54), reliker fanns i katedralen i Oslo som förstördes vid reformationen.
• Heliga Sunniva, första hälften av 1000-talet, irisk kungadotter och klostergrundare.

 

2c) Efter schismen
• Knut den Helige, död 1086, martyr (Danmark).

 

3) Berömda reliker och heliga föremål i Sverige
• Törekronan i Skara domkyrka.
• Kristi kors
• Helige Georgeos reliker
• Den Stockholmska Gudsmodersikonen

Heliga Anna – Sveriges första Ortodoxa helgon

TroparionAnna_of_Novgorod2

I Dig, O Moder, bevarades den gudomliga avbilden,
Du tog ditt kors och efterföljde Kristus;
genom dina gärningar lärde du dig förakta det förgängliga köttet
och att vårda själen, den odödliga skapelsen
därför fröjdar sig, saliga Anna, din själ med helgonen

Heliga Annas liv

Heliga Anna växte upp som Ingegerd, Olof Skötkonungs (skatt eller myntkonungs) dotter. Bara något år före sin död vid 50-års åldern gick hon i ortodoxt kloster. Heliga Anna föddes någon gång omkring 1000-talet. Var hon föddes förtäljer inte historien men det är inte osannolikt att staden var Sigtuna, Sveriges äldsta stad. Det var nämligen här som Olof Skötkonung började prägla våra första svenska mynt år 995.

Under vikingatiden var det brukligt att kungabarn sändes iväg till släktingar för att få bildning. Ingegerds moder var slavisk furstedotter vid namn Estrid och hennes bror, Jakob, växte upp hos modern vid södra Östersjökusten. Styvsystern Astrid sändes till en västgötahövding medan Ingegerd uppfostrades i sitt föräldrahem som tidvis låg i Sigtuna. Om hennes bildning vet vi ingenting, men det är inte osannolikt att hennes far Olof lät henne gå i undervisning hos präster som verkade i staden.

Enligt den Isländske krönikören Snorre Sturlasson var hennes far hetlevrad, men höll sin dotter särskilt kär och hon var, som andra starka vikingakvinnor, orädd att säga sin ärliga mening. Ingegerd skall ha varit en vacker kvinna och flera stod på kö för att anhålla om hennes hand. Först friade den norske kungen Olav (som sedermera blev norskt ortodoxt helgon under namnet Olav den Helige – en person hennes far brukade kalla ”tjockisen” på grund av hans rondör.

Norske Olavs frieri till Ingegerd var samtidigt ett fredsinitiativ. Men Olof Skötkonung ville inte höra talas om någon försoning med Olav, hur varmt än Ingegerd talade för giftermålsplanerna. Det var inte förrän Torgny Lagman och sveahövdingarna på tinget i Uppsala 15 februari 1018 hotat kung Olof med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, som han motvilligt gav med sig. Men något bröllop blev det aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickat fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge.

Men Olof lurar sin blivande måg, som väntar på Ingegerd en hel sommar vid Kongahälla (nuvarande Kungälv). Det dröjde inte länge innan sändebud från en ny friare dök upp. Det var Jaroslav I, kievrysk furste i Novgorod (Holmgård på svenska) och kallad ”den vise”, som hörde av sig. Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud.

Förhållandet till fadern var säkert frostigt efter affären med Olav, och för Ingegerd var det knappast tal om att våga neka. Men hon ställde villkor: en svensk hövding, jarl Ragnvald, skulle följa med henne österut och hon ville också ha landskapet Ladoga som brudgåva och personlig förläning. Fadern, och Jaroslavs ambassadörer, accepterade. Halvsystern Astrid fick istället bli ersättare för den utlovade Ingegerd och giftes bort med kung Olav i Norge.

Ingegerd hade ännu inte fyllt 20 år när hon blev rysk furstinna. Hon tycks ha fått det ganska bra där borta i landet Rus; landet är kristnat och har livliga förbindelser med både de nordiska länderna och det övriga Europa. Jordbruk, hantverk och handel är inne i en blomstringsperiod, det finns flera stora städer med Kiev som huvudsäte. Med sin viljestyrka och sin näsa för maktspel framstår hon i källorna som en viktig rådgivare till sin ca 25 år äldre man, på flera ställen rentav som den dominerande av de två. Hon lyckades, enligt en isländsk källa, till exempel en gång att stifta fred mellan Jaroslav och en av hans bröder, just när deras arméer skulle gå lös på varandra. Därmed ger hon också skäl för sitt nya ryska namn Irina, som betyder ”fred”.

År 1035 hade Jaroslav lyckat besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten i Ryssland och han och Ingegerd kunde för gott flytta till huvudstaden, Kiev. Därmed inleddes det ryska rikets första guldålder. Storfursten byggde en helt ny stadsdel, omgiven av flera kilometer lång, elva meter hög vall. Tre portar ledde in dit: den förnämsta kallades Gyllene porten. Det var kejsarstaden, Konstantinopel, som var förebilden och Jaroslav öppnade Kiev och övriga Ryssland för grekiska präster, arkitekter, konstnärer och hantverkare.

Sofiakatedralen står ännu kvar och är byggnadsmonumentet framför andra i Kiev från denna epok. Den domineras av de festliga, gyllene lökkupolerna. Därinne skiftar färgerna dunkelt och trolskt över totalt omkring 5000 kvm bilder med både kyrkliga och världsliga motiv. I putsen på kyrkans väggar går ännu att urskilja vissa av de målningar, som gjordes när byggnaden var ny. Bland dem finns också bilder av barnen i furstefamiljen. Också Jaroslav och Ingegerd målades av i kyrkan, men de bilderna är tyvärr försvunna. Väggen där dessa målningar fanns revs på 1600-talet.

Sju söner och tre döttrar är kända från Jaroslavs och Ingegerds äktenskap. Sönerna hette Ilja, Vladimir, Zjaslav, Svjatoslav, Vsevolod, Igor och Vjatjeslav. Av döttrarna blev en, Elisabet, gift med alla tiders kanske största norska viking, Harald hårdråde, en gammal vapenbroder till Jaroslav. En andra dotter, Anastasia, gifte sig med Ungerns blivande kung Andreas. Den tredje dottern, Anna, gifte sig med Henrik I av Frankrike, en av de första i den så kallade kapetingska ätten. När Anna kom från Kiev till Frankrike väckte hon sensation genom sin bildning, hon kunde nämligen läsa och skriva, det kunde inte de andra kvinnorna vid det franska hovet.

Ättlingar till kapetingerna regerar än i dag i Europa. Kung Juan Carlos i Spanien är, om man räknar på detta sätt, en av Ingegerds sentida ättlingar liksom storfursten Jean av Bourbon-Parma, Luxemburgs nuvarande regent och Otto von Habsburg.

Ingegerds äktenskap med Jaroslav varade i 30 år. Men sin ungdomskärlek, norrmannen Olav Haraldsson, glömde hon aldrig. När det blivande norska nationalhelgonet 1028 drevs på flykten från hemlandet fann han en fristad i Novgorod. Nu fick han också träffa Ingegerd. ”Hon och Olav älskade varandra i hemlighet”, om man får tro en isländsk källa, Emunds saga.

Ingegerd tog också till sig Olavs son Magnus som fosterbarn, för när Olav återvände till Norge – han skulle komma att stupa vid slaget vid Stiklastad – stannade pojken hos Ingegerd. Så småningom blev Magnus Olavsson (”den gode”) kung av Norge, han med. Enligt ortodoxa källor ägnade sig Ingegerd (hennes ryska namn var Irina) intensivt åt kyrkan och det religiösa livet. Hon instiftade ett nunnekloster och lät, mot slutet av sitt liv, själv viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna. ”Hon visade därmed sin djupa fromhet och sin sant kristna ödmjukhet”, heter det. En rysk 1800-talskälla slår fast: ”Anna (Ingegerd) var det första exemplet på att storfurstliga personer blev heliga genom att gå i kloster. Denna sedvana, som hämtats från grekiska härskare, började i Ryssland på 1000-talet och fortsatte oavbrutet nästan till 1600-talet”.

Ingegerds kvarlevor vilar tillsamman med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Det är en massiv, nästan två och halv meter stor pjäs i grå marmor. Sovjetiska forskare öppnade sarkofagen 1939 och undersökte innehållet. Ingegerds välbevarade kranium var av nordisk typ, massivt och tungt med en elliptisk form. Pannan var ”inte särskilt hög” och hade en ”genomsnittlig” lutning. Näsan var ”starkt framträdande med en smal näsrot”. Hakan var ”av genomsnittlig storlek” men ”markant framträdande”. Tänderna bedömdes som rätt väl bevarade. Forskarna fann att Jaroslav varit ca 172 cm och Ingegerd ca 162 cm lång.

Ingegerd firas enligt den ryska kyrkokalendern som helgon den 10 februari och 4 oktober. 10 februari är hennes egen dödsdag och 4 oktober är sonen Vladimirs dödsdag. Vladimir lät bygga Sofiakatedralen i Novgorod, en mindre variant av Sofiakatedralen i Kiev. 4 oktober var på medeltiden stor högtidsdag i Novgorod och alla de ledande kyrkliga dignitärerna var skyldiga att infinna sig till mässorna. Självaste tsar Ivan (”den förskräcklige”) beslutade 1556 att gudstjänster och allmänna själamässor skulle hållas över Ingegerd och Vladimir ”så länge världen består”.

Efter det kommunistiska sammanbrottet i Ryssland har kyrksamheten där fått ett nytt liv liksom sökandet efter nationens andliga rötter. Också helgonet Ingegerd har ”nyupptäckts”. Ett av många bevis på detta är att det ryska statliga filminstitutet 1996 spelade in en film om hennes liv. Filmteamet var också i Sverige och filmade här bland annat i Eskilstuna, vid Husaby källa och i Sigtuna.

Ingegerd från Sigtuna kan anses vara Sveriges första helgon. Att Ingegerd inte blev ett kanoniserat helgon beror helt enkelt på att den Östromerska kyrkan inte tillämpade kanoniseringsformen. Heliga Annas reliker har delats, vilket är ovanligt, mellan Ryssland, Ukraina och Sverige. Den svenska delen av relikerna kom till Sverige 2009 och flyttas mellan de svenska ortodoxa församlingarna.

Som andlig gestalt lever Ingegerd fortfarande inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling som bär Heliga Annas namn och där Ingegerd vördas. Inom denna svenska ortodoxi betecknas Ingegerd till och med som Sveriges skyddshelgon.

Texten hämtad och delvis omskriven från:

http://historiska-personer.nu/min-s/pf1f25fd9.html

Källor:
Mäktig mans kvinna – en roman om storfurstinnan Ingegerd
Catharina Ingelman-Sundberg.

Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter – ett kvinnoöde från vikingatiden
Rune Edberg, Sigtuna museers skriftserie

Kampen om bygdemakten – Mats Lejdeby