Treenigheten – Ortodoxins lära om Gud

I sin berömda Kyrkohistoria, författad under 300-talets första hälft, skrev Eusebius: ”Inga ord är nog för att skildra Kristi ursprung, väsen, höghet och natur. Därför säger Guds ande i profetiorna: Vem kan beskriva hans släkt (Jes 53:8 LXX). Ingen annan än Sonen har känt Fadern, inte heller har någon känt Sonen på rätt sätt utom Fadern som har fött honom (Matt 11:27). Låt oss därför höra Sonens egna ord om sig själv och se hur Ortodoxin förstår dessa mot bakgrund av det Gamla Testamentet.

Eusebius skriver: ”Det berättas att Herren Gud visade sig som en vanlig människa för Abraham som satt under terebinten i Mambre (1 Mos 18:1 ff) Abraham föll strax ner och fastän han såg en människa med sina ögon tillbad han honom som Gud och bönföll honom som Herren. Abraham tillstod att han visste vem det var när han sade: Herre, Du som dömer hela jorden, skall du icke göra vad rätt är? (1 Mos 18:25). Inget förnuft skulle medge att Guds den allsmäktiges ofödda och oföränderliga väsen förvandlar sig till människogestalt, eller bedrar dem som ser det i en skapad varelses skepnad, och inte heller har Skriften förfalskat det. Men ändå, vem kan kallas Gud och Herre som dömer hela jorden och fäller en rätt dom, annat än hans preexistenta Ord som visar sig i mänsklig gestalt?” Eusebius ser här en kontinuitet mellan Guds uppenbarelse inför Abraham och Hans uppenbarelse som Jesus Kristus. Johannesevangeliet inleds med att tala om Ordets människoblivande: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till och utan det har intet blivit till, som är till. Joh 1: 1-3. Senare står det: Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss…Joh 1: 14. Gud (Ordet) blev kött, d v s människa. Ordet som var Gud och som visade sig för Abraham i mänsklig gestalt är m a o samma Ord, genom vilket allt blivit till och som nu uppenbarar sig för oss i Jesus Kristus. Jesus sade: Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se Min dag. Han fick se den och blev glad. Matt 8:56. I dessa ord uppenbaras de största anspråken i Israels historia. Jesus antyder här att Han är den utlovade och efterlängtade, Han som står omtalad i profetiorna. De judar som inte ville tro dessa Hans Ord reagerade med att ta upp stenar och för att kasta på Honom.

Jesus sade: Allt har av Min Fader blivi anförtrott Mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra Honom känd. Matt 11:27. Kristus säger här att Han är Faderns Son, Guds Son och att detta är unikt för Honom själv i denna mening eftersom endast Sonen (singular) känner Fadern. Dessa anspråk är återigen exlusiva, d v s ingen annan kan känna Gud på rätt sätt om det inte uppenbaras för honom av Guds Son.

Vilken relation har Fadern till Sonen och hur förhåller sig det Gamla Testamentet till det Nya Testamentets lära om Fadern och Sonen? Vi kan se hur denna fråga besvarades av den före detta judiske rabbinen Paul Photiou, som 1952 konverterade till den Ortodoxa Kyrkan:

Det första stycket av det första kapitlet av första Mosebok lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Vi läser följande på hebreiska: ”Beresith barah eloim.” Det betyder: ”I begynnelsen skapade Gud”. Ordet för Gud ”eloim” står dock i plural, d v s ”Gudar”. Det är inte skrivet som ”eloah” eller ”el”, vilket är singular, och som vi hör Jesus säga i bönen på korset: Eli, eli, lama sabachtani” Matt 27:46, vilket betyder: ”Min Gud, Min Gud, varför har Du övergivit Mig?” Här hör och ser vi Jesus, den andra personen i den Heliga Treenigheten, ropa på sin Fader. Vers 26 av samma kapitel lyder på hebreiska: ”Naase adam betsalmenou”, d v s ”Låtom oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.” På detta särskilda ställe såg jag Jesus Kristus, sådan som Han är tillbörligt definierad i trosbekännelsen vid det första Ekumeniska konciliet i dess andra artikel: ”..Och på en Herre Jesus Kristus, Guds Enfödde Son, född av Fadern före alla tider.” På detta ställe kunde jag alltså urskilja att de Kristna hade rätt och att vi hade fel, för till vem talade Gud innan Han skapade Adam, om inte Kristus, Guds Ord, var närvarande och bistod?”

Jag kommer i andra inlägg att förklara närmare vad ett Ekumeniskt koncilium är. Nu räcker det att veta, att det är ett möte sammankallat av Apostlarnas efterträdare (Apostlarna var den närmaste krets av personer som blivit kallade av Jesus personligen, för att bli undervisade av Honom och sprida och förklara den Kristna tron på Gud i Hans efterföljd) från de mest betydande Kristna städerna, vilka (på Kristi uppdrag) träffas för att avgöra trosfrågor. Det första Ekumeniska Kyrkomötet som Paul refererar till hade ambitionen att fastställa den Kristna trosbekännelsen. Pauls tolkning av det Gamla Testamentet överensstämmer med vad de Kristna Apostlarna och fäderna alltid har lärt.

I Psaltaren står det: ”Han sände sitt Ord och helade dem och rycker dem ur deras fördärv.” Ps 107:20. Moses talade om Guds Son då han sa: ”Herren lät regna eld och svavel från Herren, över Sodom och Gomorra.” 1 Mos 19:24. Även Jakob såg Honom i mänsklig gestalt, då Guds Son sade: ”..ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud. Jakob kallade platsen ”Guds ansikte, ty” sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte, och ändå skonades mitt liv.” 1 Mos 32:28,30. I Daniels bok står att läsa: ”Sedan fick jag, i min syn om natten, se huru en som liknade en Människoson kom med himmelens skyar; och han nalkades den Gamle och fördes fram inför Honom. Åt Denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna Honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån Honom, och Hans rike skall icke förstöras.” Dan 7:13-14. Guds Son uppenbarade sig för oss, och talade till oss som Människosonen i det Nya Testamentet. Detta stycke ur Daniels bok kan jämföras med följande stycke ur Johannesevangeliet: ”Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom Den som steg ned från himmelen, Människosonen som var i himmelen. Joh 3:13.

I Jesaja står det om Messias: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda.” Jes 61:1. Detta kan jämföras med vad Kristus säger i Nya Testamentet: ”Kommen till Mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall, Jag giva eder ro.” Matt 11:28. David talar vidare om Honom: ”Herren sade till min Herre: Sätt Dig på min högra sida, till dess jag haver lagt Dina fiender under Dina fötter.” Ps 110:1. Detta ställe i Psaltaren förklaras av Kristus själv då Han frågade de judiske lärde: ”Vad synes eder om Messias, vems son är Han?” De svarade Honom: ”Davids.” Då sade Han till dem: ”Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla Honom ’Herre’? Han säger ju: ’Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag haver lagt Dina fiender under Dina fötter.’ Om nu David kallar honom ’Herre’, huru kan Denne då vara hans son?” Matt 22:42-45. Detta sade Han eftersom Han är Guds Son, Han som Apostlarna genom Simon Petrus bekände med orden: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Matt 16:16. Jesus svarade Petrus: ”Salig är du, Simon, Jonas son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan Min Fader, som är i himmelen.” Matt 16:17.

I första Mosebok står det om Honom: ”I Dig skall alla släkten på jorden bliva välsignade.” 1 Mos 12:3, och: ”Han skall bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall välsignas i Honom.” 5 Mos 18:18. Kristus säger själv: ”Trodden I Moses, så skullen I ju tro Mig, ty om Mig haver han skrivit.” Joh 5:46.

Vid tre särskilda tillfällen talar Fadern i det Nya Testamentet. Vid två av dessa säger Han att Jesus är Hans Son, och vid det sista tillfället säger Han att Hans namn blir förhärligat genom Sonen. Vid Kristi dop kom en röst från himmelen som sade:

Du är Min älskade Son; i Dig har Jag funnit behag. Mark 1:11.

Detta kan jämföras med den ovan citerade psalmen av David i vilken det står: ”Du är Min son, idag har Jag fött Dig. Begär av Mig, så skall Jag giva Dig folken till arv, och Din besittning till jordens ändar.” Ps 2:1 f, 7f

I Matteus, Markus och Lukas Evangelium berättas det att Jesus vid ett tillfälle på ett särkilt sätt uppenbarade sin gudomlighet. Detta skedde på berget Tabor, och kallas på svenska Kristi Förklaring. Vi läser: ”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena. Och Hans utseende förvandlades inför dem: Hans ansikte sken såsom solen, och Hans kläder blevo vita såsom ljuset.” Matt 17:1-2 Därefter ser vi underbart de Gamla och Nya förbundens enhet i Jesus. Det står nämligen att Moses och Elias samtalade med Honom: ”Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med Honom.” Matt 17:3. Därefter står det:

”Och se, medan Han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: Denne är Min älskade Son, i Vilken Jag har funnit behag; hören Honom.” Matt 3:17

Strax före sitt lidande bad Kristus: ”Nu är Min själ i ångest; vad skall Jag väl säga? Fader, fräls Mig undan denna stund. Dock, just därför har Jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga Ditt namn. Då kom en röst från himmelen: ”Jag har redan förhärligat det, och Jag skall ytterligare förhärliga det.” Folket, som stod där och hörde detta, sade då: ”Det var ett tordön.” Andra sade: ”Det var en ängel som talade med Honom.” Då svarade Jesus och sade: ”Denna röst kom icke för Min skull, utan för eder skull.” Joh 12:27-30.

Vilken inbördes relation har Fadern och Sonen och den Helige Ande? Den mest betydande teologen under 100-talet, Irenaeus summerar det som uppenbarats om denna relation vilken den Ortodoxa kyrkan kallar läran om Treenigheten. Irenaeus var en av de tidigaste kyrkofäderna och Hans lära om Treenigheten är därför av stor betydelse då den belyser den Ortodoxa tron bland de första Kristna. Irenaeus skriver:

”Det finns en enda Gud, Fadern, oskapad, osynlig, skapare av allting, och över honom finns ingen annan gud och efter honom ingen annan gud. Och då Gud har ett Ord har Han genom Ordet skapat det som har blivit till. Och Gud är ande (Joh 4:24) och har följaktligen ordnat allt genom Anden, såsom profeten också säger: Av Herrens Ord hava himlarna blivit till, och all deras kraft av Hans Ande. Ps 32:6. Eftersom Ordet alltså grundar, det vill säga ger kroppslig gestalt och verklig existens, men Anden skapar ordning och formar makternas mångfald, kallas Ordet med full rätt Guds Son och Anden Hans visdom. Också Paulus, hans apostel, säger träffande: En Gud, Fadern, som är över alla och med alla och i oss alla. Gal 4:6. Ty Fadern är över alla, men Ordet är med alla, ty genom Det har allt blivit till av Fadern, men i oss alla är Anden, som ropar: Abba Fader (Rom 8:15) och danar människan till Guds likhet. Anden pekar på Ordet, och därför förkunnade profeterna Guds Son, men Ordet förbinder sig med Anden och är därför Den som själv tolkar profeterna och för människorna upp till Fadern.

Den Helige Ande instruerade profeterna i det Gamla Testamentet att undervisa om Messias och om rättfärdighet under Guds lag. Den Helige Ande utgavs emellertid på ett mer betydande sätt efter Kristus, till alla dem som mottog dopet.

Den Helige Ande gives framför allt i dopet. Kristi eget dop som i Ortodoxin kallas Theophania är den första manifestationen av Treenigheten och den Helige Ande: ”Och Johannes vittnade och sade: ”Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och Han förblev över Honom. Och jag kände Honom icke; men Den som sände mig till att döpa i vatten, Han sade till mig: Den över vilken du får se Anden sänka sig ned och förbliva, Han är den som döper i Helig Ande. Och jag har sett det, och jag har vittnat att Denne är Guds Son.” Joh 1:32-34. Det var även vid detta tillfälle Fadern sade: Du är Min älskade Son; i Dig har Jag funnit behag. Mark 1:11. Johannes förelöparens (döparens) dop var emellertid inte fullkomligt, vilket han själv bekräftade då han sa ”Han är den som döper i Helig Ande”. Det är Kristus som gör dopet fullkomligt genom sitt eget dop. I den Ortodoxa Kyrkan sjunger vi denna dag (6/1):

I Jordan, då Du döptes, Herre, förklarades Treenighetens tillbedjan:

ty Avlarens (Faderns) röst frambar vittne om Dig, kallande Dig Sin älskade Son:

och Anden i skepnad av en duva bekräftade detta ord.

Uppenbarade, Kriste Gud, Du som gav världen ljus, ära vare Dig.

Detta s k Troparion (Ortodox hymn) förklarar den Ortodoxa förståelsen av denna stora händelse. Genom sitt eget dop manifesterade Kristus behovet av omvändelse, behovet av ett förändrat sinne. Genom att stiga ned i vattnet helgade Kristus hela Skapelsen och öppnade dörren till Guds rike: ”Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.” Joh 3:3. Dopet är således initieringen i den Kristna Kyrkan. Genom att döpas får vi den Helige Ande och liksom Kristi dop var en manifestation av Treenigheten gav Jesus även Apostlarna budet att döpa i den Heliga Treenighetens namn: ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad Jag har befallt eder. Och se, Jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Matt 28:18-20.

Ireneaus skriver följande om dopets nåd: ”Och därför sker vår pånyttfödelse i dopet med dessa tre huvudpunkter, genom att det ger oss pånyttfödelse till Gud Fadern, genom Hans Son och av den Helige Ande. De som bär Guds Ande förs till Ordet, det vill säga Sonen. Sonen för fram och överlämnar dem till Fadern, och Fadern skänker dem oförgängligheten. Utan Anden är det alltså omöjligt att se Guds Ord, och utan Sonen kan ingen närma sig Gud. Ty Sonen är kunskap om Fadern, och genom den Helige Ande lär vi känna Guds Son. Sonen ger, efter Faderns behag och på Dennes uppdrag, Anden till den som Fadern vill, och såsom Han önskar det.”

Den andra manifestationen av den Helige Ande i det Nya Testamentet inträffade efter Kristi himmelsfärd då hans tolv Apostlar och Hans moder var samlade i Jerusalem. I Apostlagärningarna står det: ”Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. Och de blevo alla uppfyllda av Helig Ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.”Apg 2:2-4. Detta skedde vid Pingst, en högtid som liksom Påsk firades redan under det Gamla Förbundet. Den nåd Apostlarna förlänades innebar att de kunde förstå alla folk oberoende av språktillhörighet: ”…var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem. Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: ’Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala? Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas?’ ”Apg 2:6-7. Den Ortodoxe prästen och läraren Kallistos Ware skriver: ”Mångfalden av språk och dialekter utplånas inte vid Pingsten, men den är inte längre orsak till splittring eftersom alla nu genom Andens nåd kan förstå varandra.” I det Gamla Testamentet står det att Gud splittrade folken och tungomålen p g a människornas högmod, då de sökte utmana Gud genom att bygga Babels torn. Kyrkans Kontakion för Pingst lyder:

Då Han, nedstigande, förbistrade tungorna, uppdelade den Högste folkslagen:

då Han fördelade tungorna av eld, kallade Han alla till enhet:

och symfoniskt ära vi den Allraheligaste Ande.

Den Helige Ande upprättar gemenskap mellan de Kristna, förenar dem till en själ och ett hjärta (Apg 2:44, 4:32). Medlemmarna i den första Kristna församlingen delade allt de ägde. De var förende till ett, men inte genom tvång utan i frihet. Den Helige Ande ger inte endast sina gåvor (karismer) till Kyrkans ledande biskopar (Apostlarnas efterträdare), präster och diakoner, utan till alla Hennes medlemmar, och utan anseende till personen. Dessa karismer varierar dock från person till person. Vissa har fått profetians gåva, andra vishetens gåva, andra förståndets gåva o s v. Tillsammans kompletterar de varandra.

Den Helige Ande verkar i alla Kyrkans mysterier (sakrament). Det är huvudsakligen genom dessa Han förmedlar nåd. Man räknar vanligtvis med sju huvudmysterier i den Ortodoxa Kyrkan. Dessa äro dopet, myrrhasmörjelsen eller krismeringen (härav benämningen Kristen), eukaristien (nattvarden), skriftermålet (bikten), prästvigningen, de sjukas smörjelse och äktenskapet. Utanför dessa mysterier finns inte Kyrkan. Den Helige Ande vägleder även Kyrkan genom att bevara den ursprungliga tron ren och obefläckad. Kristus säger: ”Men när Han kommer, som är Sanningens Ande, då skall Han leda eder fram till hela Sanningen.” Joh 16:13. Den Ortodoxa Kyrkan ser detta löfte förverkligat framför allt i de sju Ekumeniska Koncilierna som sammankallades av Apostlarnas efterträdare, för att försvara Ortodoxin gentemot idéer och läror som hotade att splittra Kyrkan och förvanska den ursprungliga förståelsen av den kristna uppenbarelsen. Kyrkan ber:

Himmelske Konung, Hugsvalare, sanningens Ande,

allestädes närvarande och allt uppfyllande,

Du Skatt av goda ting och livets Dirigent,

kom och tag Din boning i oss och rena oss från all fläck,

och fräls Du Gode våra själar.

Sonen och den Helige Ande utgår från Fadern: ”Dock, när Hugsvalaren kommer, som jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår av Fadern, då skall Han vittna om mig.” Joh 15:26. Sonen och den Helige Ande verkar i skapelsen, medan Fadern är transcendent d v s ovanför skapelsen. Gud verkar således i skapelsen genom två av personerna i den Heliga Treenigheten som på denna nivå är lika betydelsefulla. Den Helige Ande undervisade profeterna i det Gamla Testamentet och gavs till alla Kristna i det Nya. Sonen är alla människors skapare som, genom att själv bli människa, gav människan möjlighet att förbinda sig med Gud genom Honom. I relation till människan verkar Sonen och den Helige Ande framförallt genom mysterierna. Sonen är helt och hållet Gud, den Helige Ande är helt och hållet Gud och Fadern är helt och hållet Gud. Det är inte tre gudar utan en Gud som uppenbarar sig genom tre personer. De tre personerna delar en och samma gudomliga natur. Genom att bekänna Fadern på rätt sätt, bekänner vi även Sonen och den Helige Ande, ty ”ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra Honom känd” Matt 11:27, och ”…ingen kommer till Fadern utom genom Mig” Joh 14:6. Det är därför de som säger sig bekänna Fadern samtidigt som de avvisar tron på Hans Son i själva verket inte känner Fadern. Detta gäller framförallt dem som tror på Muhammed. Muslimerna säger sig följa profeterna i det Gamla Testamentet, men dessa vittnade om en Messias. Muslimerna säger sig bekänna Jesus som profet, men de avvisar Hans ord om sig själv som Messias och Guds Son. De säger att Gud inte tillåter att någon profet korsfästs, trots att flertalet profeter i det Gamla Testamentet blev förföljda och att dessa profeter hade förutsagt att t o m Messias skulle få lida. De säger att Abraham skulle offra Ismael, tjänstekvinnans son och arabernas stamfader, medan Abraham enligt det Gamla Testamentet blev befalld att offra Isak, sin hustrus son efter Guds löfte och Israels stamfader, en symbol för Kristi offer!

Jesus berättade följande liknelse om profeterna och sig själv:

”En man planterade en vingård och arrenderade ut den till vingårdsarbetare och reste bort en längre tid. När tiden var inne skickade han en tjänare till vingårdsarbetarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens avkastning. Men vingårdsarbetarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och hånade och skickade i väg tomhänt. Därefter sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och jagade bort. Då sade vingårdens herre: Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son. Honom skall de väl ha respekt för. Men när vingårdsarbetarna fick se honom, överlade de med varandra och sade: Här har vi arvtagaren! Låt oss döda honom, så får vi arvet. Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra.” Lukas 20:9-16.

De som ej bekänner den Heliga Treenigheten, bekänner inte den sanna uppenbarelsen av Gud.

Sverige som kulturradikalt experiment

86a8656d-1272-42a0-b56a-8cfff87bf284
Kårhusockupationen 1968

Inledning

Döda vita män stod anklagade för att ha skapat den västerländska civilisationen. Det var dem det gällde att nu gång på gång avslöja”. [1]

Svante Nordin, Betydelsen av revolutionsåret 1968.

De flesta av de vänsteridéer som når vårt land i modern tid har först uppstått i Förenta staterna och Frankrike. Så var fallet i synnerhet under 1960-talets vänstervåg. En betydande skillnad mellan Förenta staterna och Sverige är emellertid att vårt land sedan Gustav Vasa genomsyrats av enhetsideologin. Efter reformationen skulle alla vara goda lutheraner. I den moderna staten har istället vissa politiska idéer och normer bildat religionssurrogat. Det är därför som svensk offentlig debatt har haft svårt att hantera och bemöta avvikande åsikter i de frågor där den politiska och kulturella överheten funnit samförstånd. Enhetsideologin har gett upphov till en konsensuskultur som steg för steg resulterat i politisk konformism. En institution som av historiska orsaker varit särskilt mottaglig för vad den politiska makten tycker har varit den Svenska Kyrkan. Det är därför också den svenska institution som har förändrats mest från 50-talet tills idag. Emellertid är det inte den Svenska Kyrkan som är huvudfokus i detta inlägg utan 68-generationens kulturella och politiska arv som helhet.

Sverige som kulturradikalt experiment

Den så kallade ”68-revolutionen” var inte ett enhetligt fenomen  utan bestod av den tidens vänsterrörelser från maoister till akademisk nyvänster. Där fanns givetvis urfäderna Karl Marx och Friedrich Engels, Vladimir Ilijitj Uljanov (Lenin) och den alltmer populäre Mao Zedong. Här fanns Che Guevara, Rosa Luxemburg och Leo Trotskij. I den akademiska marxismen förekom namn som Georg Lukács, Antonio Gramsci, Walter Benjamin, Teodor Adorno, Herbert Marcuse, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Jürgen Habermas och Louis Althusser. De senare var utöver Althusser västmarxister.  Maoisterna, som var den mer hårdföra falangen, såg ”det stora språnget” i Kina då Mao hade ambitionen industrialisera ett helt land på snabbast möjliga tid som en pånyttfödelse och vital kraft för klasskampen. Idag vet vi att ”det stora språnget”, liksom ”kulturrevolutionen”, ledde till svält och massavrättningar, men för en västerländsk ungdomsrörelse som inte lät sig påverkas av den ”borgerliga pressens propaganda” stod Mao för det nya inom marxismen. Mao tolkades som odogmatisk visionär som kunde se kulturen som en självständig kraft vilken kunde ge återverkningar på den ekonomiska basen i det marxistiska schemat. För västmarxisterna kom också den kulturella överbyggnaden att stå i fokus. Frågan om vad som är basen (de materiella produktionsförhållandena i klassisk marxism) och vad som är överbyggnaden (kulturen och samhällets ideologier i klassisk marxism) ifrågasattes inom västmarxismen.

Liknande tankegångar uttalade Rudi Dutschke i Tyskland som, åberopande den italienske marxisten Antonio Gramscis tal om marxismens genomförande genom den kulturella överbyggnaden, påtalade revolutionens gradvisa seger genom ”den långa marschen genom institutionerna”. Detta skedde också. Inom universitetens human- och samhällsvetenskapliga fakulteter blev sextioåttorna till sist helt dominerande. Två trender kan sedan skönjas från sjuttiotalet och framåt: Dels att nya vänsterparadigm som postmodernism, postkolonialism, nymarxism, normkritik, feminism och genusvetenskap utvecklas och populariseras, dels att dessa nya idéer och trender får spridning genom lärare och studenter vid samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter. Det senaste postmoderna uttrycket för detta är den socialkonstruktivistiska magilådan där två biologiska kön går in och hundra socialt konstruerade kön kommer ut på den andra sidan.

68-generationens idéer går under 70-talet från romantik i opposition till institution. Det var bland andra Olof Palme som samordnade denna övergång. Socialdemokratin gjorde det emellertid inte för att man alltid höll med, men lyckades passivisera den radikala vänstern genom att institutionalisera den. Emellertid räknade man inte med konsekvenserna av de kulturradikala idéernas påverkan på längre sikt och hur postmoderna idéer kom att genomsyra bland annat det svenska utbildningssystemet och den svenska kyrkan. Det fanns ingen allvarlig intellektuell opposition mot kulturradikalism och postmodern vänster i kulturella termer. Den kritik som kom under 1980-talet från så kallat ”nyliberalt” håll var en ekonomisk kritik och en rättighetskritik och inte en kultur- och utbildningspolitisk uppgörelse. Tvärtom ser vi hur högerpartierna faktiskt kommit att anamma idéer och normer som endast en liten och radikaliserad del av Sveriges befolkning omfattade under 1960-talet.

Den akademiska kulturradikalismen

Det intressanta med att studera denna era från 1960-talet och framåt är att det som händer i Sverige även händer internationellt och där de dominerande akademierna och vänsterrörelserna i Förenta staterna inkluderande den sexuella revolutionen även nådde Europa. Den kontinentala, franska, kulturradikalismen fick också stort inflytande vilket beror på namn som Louis Althusser, Michel Foucault och Jacques Derrida vars idéer snabbt absorberades på universitet och bland intellektuella miljöer i Förenta staterna. Det är för övrigt Derrida som skänkt akademin begreppet ”fallologocentrism” (av fallos det vill säga penis och logos det vill säga logiskt tänkande, rationalitet, ord och grund). Med detta avser Derrida att fånga in att det västerländska tänkandet dominerats av män med deras logik och vetenskap. Genom att dekonstruera västerländsk vetenskap och metafysik menar Derrida att dessa diskurser kan öppnas upp och frigöras. Liknande postmoderna idéer förekommer idag under namnet social konstruktivism som går ut på att den enda ”verklighet” vi känner till inte är ”verklig” utan just socialt konstruerad. Både biologiska och sociala kön kan här vara socialt konstruerade, fysik och matematik kan ses som sociala konstruktioner och så självklart sexuella normer och svensk kultur. När dessa idéer försöker ersätta traditionell vetenskap och logik uppstår därför konfliktytor mellan forskare som vill använda traditionell logik och vetenskaplig metod och postmoderna akademiker.

För humanvetenskapen kom förkastandet av idéer om ”vetenskap”, ”sanning”, ”logik”, ”evidens” och ”objektivitet” att få vittgående konsekvenser. I den postmoderna vänsterns våld på Friedrich Nietzsches filosofi kom ”viljan att veta” att identifieras med viljan till makt och manlig dominans. Postkolonialismen såg likaså den västerländska vetenskapen som ett instrument för förtryck. Naturvetenskap var, liksom humaniora och samhällsvetenskap,  i sig själva uttryck för legitimering av orättvisor och exploatering. Likaså kom genusvetenskapen att betrakta den traditionella vetenskapen som ett kvinnoförtryck. Kvinnovetenskapens inträde på scenen medförde, skrev Eva Lundgren, ett vetenskapsteoretiskt brott som: ”rycker bort grunden för begreppen om vetenskaplig rationalitet och objektivitet”. [2]

Det lär ha varit bolsjeviken och Lenins vapenbroder Leonid Trotskij som först använde begreppet politiskt inkorrekt om de åsikter som inte stämde överens med bolsjevikernas partilinje. I grunden är också detta vad den postmoderna och nymarxistiska vänstern får för effekter på det offentliga samtalet. Det är också intressant att man liksom sina kusiner i det sovjetiska experimentet använder psykologiska begrepp mot allt man ogillar politiskt. Därför kallas idag personer som hyser vissa åsikter ”fobiker”. En fobi är en psykiatrisk terminologi för personer som är sjukligt rädda för exempelvis höga höjder, trånga rum, spindlar och bakterier. Här används det mot personer som är av annan politisk åsikt. Parallellt antyder man med att man själv representerar det psykologiskt friska politiska alternativet i sammanhanget. Det som är intressant med denna begreppsanvändning är att den, om den skulle användas inom psykiatrin visavi personer med politiska åsikter och enbart för att de hyser politiskt avvikande åsiktsmeningar, skulle strida mot den så kallade ”Hawaiideklarationen” från 1977 (uppdaterad i Wien 1983) som ger en etisk kod inom psykiatrin mot att bland mycket annat använda psykiatrin för politiska syften. Ändå menar sig många nymarxister att det står dem fritt att ställa diagnoser lite hur som helst mot dem som är av annan åsikt, exempelvis mot dem som försvarar kärnfamiljen.

En av de böcker som fick särskilt stort genomslag bland 68-generationen var den västmarxisten Herbert Marcuse:s ”Eros and Civilization – A Philosophical Inquiry into Freud”. Marcuse hävdar att det fria marknadsekonomiska systemet skapar, med Freuds termer, en neurotisk personlighet med fixa idéer. Dessa neuroser beror på att människans sexuella instinkter är undertryckta och att arbetet i det moderna samhället medför alienation och förtryck av människans natur. Vi kan föreställa oss en bättre framtid, skriver Marcuse, om vi bara kan förstöra denna existerande förtryckande ordning, där vi befriar eros, befriar libido, i vilken vi har en värld av ”polymorf perversitet”, i vilken du kan ”göra din egen grej” och där sexualiteten befrias från kravet på reproduktion. För att gestalta denna befrielse från reproduktion, familj och samhällets krav lyfter Marcuse fram Orpheus och Narcissus. Orpheus och Narcissus representerar den Stora Vägran att underordna sig ett begränsat eros. Orpheus gör det genom sitt heterosexuella eros, Narcissus genom homosexualitet. Marcuse skriver:

”The Orphic and Narcissistic Eros is to the end the negation of this order – the Great Refusal. In the world symbolized by the culture-hero Prometheus, it is the negation of all order; but in this negation Orpheus and Narcissus reveal a new reality, with order of its own, governed by different principles. The Orphic Eros transforms being: he masters cruelty and death through liberation. His language is song, and his work is play.”[3]

I den befriade världen kommer det således enligt Marcuse inte längre att finnas arbete, endast lek. Kapitalismen och dess framåtskridande representerar sexuellt förtryck och alienation emedan den nya världen, den av fri sexualitet, innehåller löftet om mänsklig emancipation. Det är därför intressant att dessa idéer bröt igenom i samband med den sexuella revolutionen och studentrevolten 1968. När studenter demonstrerade i Paris 1968 bar de banderoller med namnen Marx, Mao och Marcuse. 68-generationens idéer kom däremot att bli särskilt ogynnsamma för arbetarklassen som saknade en ekonomisk bas att falla tillbaka på efter sex- och drogfesternas slut. Revolutionen skapade en hel generation av ensamstående mödrar. Här kom även de växande kraven på statliga insatser om daghem och ekonomiska bidrag.

Något som slog mig när jag läste Frankfurtskolans teoretiker, i synnerhet Teodor Adorno, Wilhelm Reich och Herbert Marcuse är diskrepansen mellan teoriernas kritik mot auktoriteter och de auktoritära metoder de själva använde gentemot personer med avvikande åsiktsmeningar och idéer. Ett exempel härpå är Teodor Adornos och Max Horkheimers uteslutning av psykoanalytikern Erich Fromm från Institutet för bristande renlärighet.  Utöver denna diskrepans mellan teori och teorins metoder råder djupa skillnader mellan olika analyser i Institutets stora skriftserie, ”Studies in Prejudice”, eftersom man sjukförklarar olika kulturella och individuella företeelser. Som exempel kan nämnas att barn som kände tillit till sina föräldrar sjukförklarades om de utvecklade traditionella värderingar parallellt med att man även sjukförklarade de barn som kommit fram till liknande värderingar men som samtidigt hyste misstro till sina föräldrar. Intrycket man således får är att det är de traditionella värderingarna som är sjukliga och det oberoende av om barnet blivit väl omhändertaget i en kärleksfull relation till sin och mamma och pappa.

I Teodor Adornos bidrag till skriftserien, The Authoritarian Personality, klassas dessutom alla typer av lojaliteter mellan individen och individens ”ingrupper” som familj, släkt och gemenskap som uttryck för psykisk sjukdom. Det gäller givetvis även relationen mellan individen och den kulturella gemenskap han eller hon ingår i. Det som däremot är tecken på psykologisk friskhet är individens vilja att frigöra sig från sin familj och sitt kulturarv och förena sig med externa grupper och lojaliteter. Det är friskt att vilja förena sig exempelvis med minoriteter och ta till sig deras kultur, men sjukt och skadligt att förespråka det omvända förhållandet. Den person som har låga poäng på sina lojaliteter med sin ingrupp och höga poäng för sitt positiva synsätt på externa grupper kallar Adorno för ”äkta liberaler”.[4]

En annan intressant person i detta sammanhang är Wilhelm Reich. Som 22-årig medicinstudent invaldes Reich i den freudianska kretsen i Wien och blev medlem i det österrikiska och senare tyska kommunistpartiet. Sedermera flyttade han till Förenta staterna. Den brittiska författaren och antropologen Christopher Turner skriver i sin bok om Reich: ”Adventures in the Orgasmatron: How the Sexual Revolution Came to America” (2011); hur Reich utvecklade egna teorier om kosmiska sexuella energier och sökte förena en naturvetenskaplig språkdräkt med freudiansk terminologi och marxism. Reich hade exempelvis en idé om libido som en bioenergetisk kraft i naturen och kosmos. Syntesen av detta ledde sedermera till Reichs uppfinning av den så kallade Orgonackumulatorn. Orgonackumulatorn skulle fånga in kosmiska orgoner, sexuella livsskapande energier, som skulle kunna användas för att befria människan från neuroser. Hundratals sådana boxar som endast bestod av plywood och aluminium ställdes ut i bland annat Greenvich Village i New York.[5]

Reichs teorier om kosmiska orgoner, befrielse av libido och sexuell emancipation kom enligt Turner att ha stor påverkan på den sexuella revolutionen och dess idéer i Förenta staterna. Tillsammans med sexologen Alfred Kinsey och Herbert Marcuse var Wilhelm Reich en banbrytare. Tusentals amerikaner sökte terapeutisk behandling för deras sexualneuroser genom att använda Reichs orgonboxar. Det som hände var ett skifte där de värderingar och trossystem som tidigare uppfattats som grunden för den amerikanska kulturen och ekonomin, värderingar som åtminstone lokalt band olika slags folkgrupper och kristna samfund samman, som helhet började betraktades som sjukliga, skadliga och förtryckande.

I Herbert Marcuses essä ”Philosphy and Critical Theory” redogör Marcuse för de skäl han menar ha orsakat att den traditionella ”borgerliga” filosofin misslyckats och varit ett isolerat fenomen. Orsaken till detta, menar han, är arbetsfördelningen som gör att den akademiske filosofen står utanför den sociala klasskampen. Den Kritiska Teorin är därför mindre ambitiös än traditionell filosofi. I essän ser vi även tendenser till postmodern kritik i det att Marcuse ifrågasätter den ”vetenskapliga objektiviteten” som sådan. Vetenskap, hävdar Marcuse, är inte en garanti för sanning. Som komplement måste istället den Kritiska Metoden innefatta en utopisk ådra som transcenderar verklighetens begränsningar. Fantasin fyller här en viktig funktion. Marcuse skriver:

Without fantasy, all philosophical knowledge remains in the grip of the present or the past and severed from the future, which is the only link between philosophy and the real history of mankind.[6]

En fråga är då varför det just är marxismen som skall inspirera till fantasier och utopier om framtiden när så många andra teorier står till förfogande? Om det inte finns en filosofisk eller vetenskaplig grund för framtidsbilden blir denna fråga av stor betydelse.

Kulturradikalismen och 1968-vågen i Sverige

Vänstervågen under svenskt 60-tal kan ses som utveckling av ett idéarv som redan existerade inom svenskt kulturliv.  Vid sekelskiftet 1900 förknippades den svenska vänstern med namn som August Strindberg, Knut Wicksell, Karl Staaf, Hjalmar Branting, Bengt Lidforss och Ellen Key. Strindbergsfejden 1910-1912 avgjordes till kulturradikalernas fördel. På deras agenda stod rationalism, kosmopolitanism, antiklerikalism och intellektualism. Denna vänster kom att vara en högljudd röst under mellankrigstiden och uppvisade stor spännvidd från vänsterliberaler till marxister och vad som kan beskrivas som kaviarvänster eller intellektuella med vänstersympatier. De samlades på Dagens Nyheter, i Clarté, i kvinnorörelserna och i den nya vågen för sexualupplysning som Elsie Ottesen-Jensen gick i bräschen för. Här fanns även nihilisten och socialisten Axel Hägeström och Per Meurling.

Den socialpolitiska frågan och arbetarrörelsens framväxt mot slutet av 1800-talet resulterade i början på 1900-talet i att socialdemokratin tog över en centraliserad statsbildning som tagit form efter Gustav Vasa och den protestantiska reformationen. 40 år av oavbrutet regeringsinnehav under 1900-talet gav socialdemokratin möjligheter att bygga ett folkhem där den sociala ingenjörskonsten kom att uppfattas som en demokratisk institution där visionerna om det moderna Sverige kunde växa fram, visioner som med tiden kom att befruktas av 68-rörelsens idéarv, postmodernism, genusvetenskap, sexualupplysning, den postkoloniala tolkningen av asyl- och immigrationsfrågor och kulturrelativistiska perspektiv på mångkultur.

När makarna Myrdal skrev: ”Kris i Befolkningsfrågan” och lade ut idéerna för det största socialpolitiska experimenten i svensk närhistoria, skrev de således mot bakgrund av ett redan befintligt och centraliserat politiskt system som hade alla förutsättningar att kunna realisera en allomfattande omvandling av det svenska samhället.  Perspektivet i Kris i Befolkningsfrågan är att det huvudsakligen är politikens ansvar att genom sociala reformer garantera befolkningens tillväxt, välstånd och modernisering. De yngre generationerna skulle befrias från de äldre generationernas traditioner och inflytande. Nya institutioner och ett nytt daghems- och skolsystem skulle garantera alla svenska barn en modern utbildning. Makarna Myrdal skriver: ”Det gäller helt enkelt att systematiskt förändra familjeinstitutionens sociala och ekonomiska basis och därmed även dess struktur och innebörd.” Alva Myrdal såg en framtid där de borgerliga lärarna försvann och ersattes med en ny lärarkår och ett nytt utbildningsväsende.

Den form av kulturradikalism som tog form efter andra världskriget i Sverige kan dessutom beskrivas som rationalistisk, pro-modernistisk, antifascistisk och upplysningsorienterad. Dess etik var sekulär och utilitaristisk och dess världsbild materialistisk. Den ville vara vetenskaplig, vila på rättstatens principer och förena sig med den liberala demokratins princip visavi totalitära och auktoritära maktsystem.

Frankfurtskolans teoribildning kallas kritisk teori och fick ett mycket stort genomslag vid akademiska institutioner i Västvärlden från 60-talet och framåt. Teorin har med tiden kommit att stå tillbaka för postmodern vänster, men dess bidrag ser man inte minst inom kulturvetenskap, historia och samhällsvetenskapliga ämnen. Kritisk Teori introducerades i Sverige bland annat av sociologen Joachim Israel som kommit till Sverige som flykting 1938 på grund av nazismens förföljelser i Tyskland. Under sina första tio år arbetade Israel som lantarbetare och därefter som barnterapeut. Under denna tid kom han att intressera sig för psykoanalysen och skrev boken: ” Det finns inga elaka barn”. Han kom även att intressera sig för Herbert Meads symboliska interaktionism. Israel blev sedermera professor i sociologi vid Lunds universitet (1971-1987) och under hans tid förekom en intellektuell debatt vid universitetet mellan de kritiska ”västmarxisterna” och de mer traditionella, strukturalistiska, marxisterna. Israel hävdade, i likhet med sina amerikanska kollegor, att barnuppfostran måste vara fri och att konservatism i alla dess former var något förtryckande. Intressant i sammanhanget är även att Israel skrev sin Licentiatavhandling tillsammans med det forskningsteam som arbetade med serien: ”Studies in Prejudice” där bland andra Teodor Adorno medverkade. I en vänbok till Joakim Israel 1984 skriver den kände sociologen Ron Eyerman:

”Jag föreställer mig Ditt liv som en dialektik mellan ”insider” och ”outsider”, utan de referensgrupper Merton talar om. Alla spänningar som hörde till en judisk barndom i Tyskland mellan krigen, den unge sionisten på väg till ett förlovat land splittrat av krig och inre konflikter, det oväntade och tillfälliga uppehållet i Sverige, som skulle bli nästan permanent. Köpmannens son som blev jordbruksarbetare på den svenska landsbygden, på flykt undan den framryckande nazistiska krigsmaskinen. Du arbetade Dig upp genom det svenska universitetssystemet, från barnpsykologi till sexologi, från socialpsykologi till sociologi, genom sju äktenskap och fyra barn. Du är verkligen en av de få som tagit bägge sidor av Wilhelm Reich på allvar: dialektiken och orgonteorin. För att sedan, som en kollega har sagt, bli den ende maoisten i SAP. Det är dialektik.”[7]

Joachim Israel hävdade att all samhällsvetenskap måste välja sida i klasskampen. Sitt installationsanförande som professor avslutade han med: ”All makt åt folket”. Det var emellertid med boken ”Alienation: från Marx till modern sociologi” som Israel fick ett genombrott. Boken kom ut 1968 och hade inflytande på studentrevolten samma år. Israel menade att den radikala rörelsen måste arbeta för att nå makt och inflytande på alla väsentliga samhälleliga institutioner. I en artikel i Stockholms-Tidningen den 27:e februari 1966 heter det: ”Vi måste bygga vår strategi på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå in för att använda den politiska makten till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner.” I samma artikel skriver Israel om att målet med denna kamp över kulturen och dess institutioner är: ”det obegränsade socialistiska inflytandet”. 1980 var Israel handledare åt Per Gahrton när denne skrev sin avhandling om riksdagen. Mot slutet av sitt liv var Israel en av initiativtagarna till miljöpartiet. Israel medverkade även i den erotiska filmen ”Kärlekens XYZ” som hade premiär 1971.

I Sverige utgav de kritiska marxisterna tidsskriftserien: ”Häften för Kritiska Studier”. Unga vänsterintellektuella refererade gärna till Marcuse, Adorno och Reich i sina uppsatser och artiklar. Ovan nämndes även Alfred Kinsey vars idéer fick stor betydelse för det som kom att kallas den sexuella revolutionen. I Sverige försvarades liknande idéer av psykiatern Lars Ullerstam, känd för boken: ”De erotiska minoriteterna”(1964). Ullerstam menade att det samtiden många gånger uppfattade som ”perversioner” som djursex, pedofili och nekrofili i själva verket var normala företeelser. Man får komma ihåg att detta kom samtidigt i en tidsera där västmarxister som Adorno och Marcuse  sjukförklarade kärnfamiljen och den kristna kulturen. Wilhelm Reich upprepade i flera av sina skrifter att det sexuellt och psykologiskt friska ofta är att följa sina sexuella impulser på ett ansvarsfullt sätt, oavsett om de sexuella handlingarna är riktade mot det egna könet. Endast psykologiskt friska personer kan uppnå sann orgasm och inte bara sexuellt klimax. Fri homosexualitet var i sammanhanget det friska alternativet till borgerliga värderingar och kristen sexualmoral.

En svensk bok som försökte påverka den negativa synen på sex med minderåriga hette ”Udda eros” (1971) och var författad av en av gayrörelsens viktiga representanter i Sverige, Michael Holm. Holm var bland mycket annat utgivare och redaktör för tidskriften Revolt som ville bryta ner sexuella fördomar i samhället. I Udda eros ställer Holm frågan om pedofili:

”En grupp som har det ännu mycket svårare än de homosexuella att finna en partner, är pedofilerna. De som älskar barn sexuellt. På dem ligger ett fruktansvärt samhälleligt tryck. Ändå är det i alla kulturer vanligt att vuxna känner sexuellt för barn. I vår kultur finns det många, som undviker kontakter med barn, för att slippa bli oroade. Det sitter så djupt rotat i oss att barn skulle ta skada av intim fysisk kontakt med vuxna. Ändå finns det inga bevis för att det är så. Vi vet att barn kan bli chockade av närmanden. Men vi vet också, att barn som uppfostrats med en naturlig sexualsyn, inte blir chockade. Ett barn kan naturligtvis bli skadat om en vuxen man försöker inleda ett regelrätt samlag. Men kärleken kan ta sig många andra uttryck. Är den skadlig då också?”[8]

1972 tillsatte socialdemokraten och justitieministern Lennart Geijer, senare känd för sin inblandning i den så kallade Geijeraffären där han köpt sex av  prostituerade, en statlig utredning i syfte att utreda bland annat fördomar om människors sexualliv. När utredningen presenterades 1976 (SOU 1976:9) rekommenderade den bland annat att åldern för sexuellt umgänge skulle sänkas och att frivillig incest skulle legaliseras.[9]

En institution för vilken Kinseys, Reichs och Marcuses idéer fick stort genomslag och där man ofta refererade till deras arbeten i tidskriften Ottar var RFSU. RFSU grundades 1933 av bland andra Elsie Ottesen-Jensen som var förbundets ordförande fram till 1959. Förbundets viktigaste sexualpolitiska fråga blev den ”fria aborträtten” och motstånd mot alla former av konservatism på sexualpolitikens område. Förbundets valspråk är fortfarande: ”Att vara, välja och njuta.” Ottesen-Jensen åkte ofta land och rike för att undervisa om preventivmedel, aborter och sexualupplysning. Hon turnerade även bland den svenska arbetarklassen och spred kunskap om aborter och preventivmedel. RFSU var drivande bakom legalisering av aborter 1974/1975.  Ottesen var även med att grunda International Planned Parenthood Federation (IPPF) och var organisationens ordförande under några år.

1970-talet blev på det stora hela inte bara det decennium där 68-vänsterns idéer övergick från revolterande opposition utanför systemet till institutionaliserad opposition inom systemet. Decenniet såg även nya progressiva värderingar inom musik, mode, teater, konst, filosofi och samhällsvetenskap. Nyvänstern som hade riktat udden mot både kapitalismen och socialdemokratin kom också att lämna bidrag till den senares idéutveckling. Socialdemokratins jämlikhetsidé radikaliserades bland annat genom Alva Myrdals jämlikhetsprogram. Friheten stämplades som en högeridé. Keynsianismens idé om att statsmakten skall styra näringslivet och civilsamhället nådde sin höjdpunkt under decenniet. Postkolonialismen slog igenom tillsammans med idealisering av det politiskt motiverade våldet i Tredje Världen. Synen på Tredje Världen som ”utvecklingsländer” betraktades som rasism. Förklaringen till fattigdomen blev att Västvärldens marknadsekonomier och teknologier exploaterat Afrika och Asien. Även ledande socialdemokrater började betrakta det revolutionära våldet bland annat i Latinamerika som legitimt, trots att socialdemokratin i Sverige alltid bekämpat det vänsterradikala våldet på hemmaplan. Nyvänsterns lösning på kolonialismen var att de fattiga länderna skulle göra sig oberoende av den kapitalistiska världsmarknaden vilken man ansåg enbart tjänade de rika länderna. Dock kollapsade denna teori i takt med att asiatiska och afrikanska ekonomier utvecklat marknadsekonomi och blivit ledande exportörer. Trots detta lever den postkoloniala utsugningshypotesen än idag kvar inom akademisk debatt och på det statliga biståndsorganet SIDA.

Radikalfeminismen emanerade i hög grad ur den nya vänstern. 1968 bildades Grupp 8 i Stockholm och blev en mycket inflytande rörelse som bland annat gav ut tidskriften Kvinnobulletinen. Till de sakpolitiska frågorna hörde fri tillgång till abort, daghem, arbetstidsförkortning och rätten till heltidsarbete. Under 1970-talet befäste sig feministisk teoribildning och feministiska idéperspektiv inom akademierna. 1979 startades Kvinnovetenskaplig Tidskrift vid Lund.

Under 1970-talet kom den vänsterradikala barnlitteraturen. De förlag som inte ville ge ut politisk barnlitteratur anklagades på kulturredaktionerna för ”politisk censur”. Barn- och ungdomsteatern såg en liknande utveckling och som exempel turnerade Sven Wernström med den socialistiska föreställningen ”Ett spel om plugget”, som också gavs ut som pocketbok. Bonniers förlag gav ut småbarnsböcker som Sprätten på toaletten, Dagar med Knubbe, Dahlberg demonstrerar, Bolaget, Pluttarna och Moskrogsfolket, Jag vägrar m fl. Förlag som Rabén och Sjögren, Gidlunds och Verdandi utgav under denna tid kulturradikala barn- och ungdomsböcker med motiveringen om att sprida samhällsinformation. Som exempel på innehållet i denna barnlitteratur handlar Sprätten på toaletten  om en direktör som sitter på sin toalett och skiter ner alla vattendrag medan folket som får illaluktande och smutsigt vatten gör revolution, tar makten och gör naturen ren igen. Flera kulturradikala barnböcker handlar om latinamerikanska bönder som gör revolution mot rika jordägare i Förenta staternas sold. Andra handlar om Vietnam och hur ensamma revolutionärer reser sig mot förtrycket. SvT redaktören Kerstin Allroth var en av dem som omfamnade och lyfte fram den nya litteraturen. I en artikel i Ord och Bild  framhåller hon att motståndet mot den politiska barnboken inte erkänner dess sakliga kvalitéer. Särskilt lyfter hon fram Historieboken som utgivits på förlaget Ordfront och ger den som exempel på en politiskt klartänkt, pedagogiskt framställd och rolig litteratur. I själva verket propagerar boken för marxism-leninism där alla historiska händelser pressas in i ett ideologiskt ramverk. Om första och andra världskriget står det i samma bok: ”Arbetarna tror att dom slåss för sitt fädernesland, dom fattar inte listen. Dom skulle vägra skjuta varann, dom skulle skjuta kapitalisten.”[10]

Två kända namn inom den vänsterradikala litteraturen var Göran Palm och Bengt Nerman. I Demokratins Kultursyn menar Nerman att den radikala kulturkritiken inte skall värdera mellan högre och lägre litteratur. Shakespeares Hamlet är inte finare eller bättre än Åsa Nisse på pocket. Radikal demokratisk kultursyn handlar om att ta bort alla hierarkier. Kulturlivet skall inte höja folket till sin nivå och komma till folket. Liknande tankegångar fördes fram vad gäller poesin och den ”nyenkla” dikten som skulle motverka vad man kallade ”aristokratisk modernism”. I Göran Palms reseberättelser om fattigdomen i Afrika blev ett besök i en fattig by närmast som att träda in i Notre Dame eller en medeltida katedral. En andäktig upplevelse. Bättre reseskildringar finnar man å andra sidan hos Jan Myrdal.

Under 70-talet växte även en annan gren på vänstervegetationen, nämligen miljörörelsen som både riktade udden mot det högteknologiska samhället och mot den fria marknadsekonomins fokus på tillväxt. Naturromantik, ekologi, ekofeminism och ekosocialism skulle utmana både marxistisk planhushållning och kapitalism. Den var helt främmande för marxismens syn på produktionsförhållanden och produktivkrafter. Från början dömdes miljörörelsen ut för att sedan koopteras av nyvänstern som fogade samman klimatalarmism med feminism, socialism, motstånd mot kärnkraft, krav på öppna gränser, kamp mot bilism och krav på genusforskning. Ett viktigt startskott till Miljöpartiets bildande blev kärnkraftsomröstningen 1980. Per Gahrton bjöd under hösten 1980 in ett antal personer till sin lägenhet i Nacka som under mötet beslutar sig för att grunda ett nytt politiskt parti. Det formella partibildande mötet äger sedan rum i Örebro 1981. Partiet samlade vitt skilda grenar inom vänstern som fredsvänstern, miljörörelsen, kvinnorörelsen och studenrörelsen. Denna cocktail formade ett partiprogram som även med tiden kom att ta till sig postmodern identitetspolitik. Partiet attraherade även profiler inom det växande islamiska samfundet i Sverige. Miljöpartiets styrka har visat sig vara flexibiliteten mellan höger- och vänsterpartier. Bland annat har man allierat sig med både Socialdemokraterna och den borgerliga Alliansen för svensk asyl- och flyktingpolitik. Till partiets kärnfrågor hör självklart miljöfrågan, men också krav på löneväxling, genus- och hbtq-frågor och tillväxtkritik.

I Arvet efter 1968 skriver Inger Enkvist om 68-generationens inflytande på svensk utbildning som politiserades under 1960-talet. Om Förenta staterna har ett militärindustriellt komplex har Sverige ett pedagogiskt-politiskt komplex. Ideologin från 1960-talet fram till idag har präglats av enhetstanken från 1962 som innebär att skolan skall anpassas för alla elever. Alla elever skall integreras i skolan. Den nya läroplanen för grundskolan 1969 då Palme var utbildningsminister och SIA-utredningen om skolans inre arbete utgår från denna idé. Yrkesutbildningen slogs samman med det teoretiska gymnasiet och en ”sammanhållen gymnasieskola” beslutades. I propositionen Den öppna högskolan 2001 infördes en ny lärarutbildning där det framgår att högskoleutbildning skall vara en rättighet för alla och att universitetslärarna har till uppgift att hjälpa de studenter som inte har förkunskaper för de utbildningar de valt. Till de radikala universitetspedagogerna hör Staf Callewaert, Daniel Kallós och Donald Broady. Enkvist skriver:

”Man kan sammanfattande säga att hela den här forskningssektorn utmärks av en inriktning på skolan som instrument för social utjämning snarare än som ett medel för att öka kunskapsnivån i samhället, en attityd som utmärkte tänkandet kring 1968.”[11]

Andra frukter av 68-vågen blev att skolmyndigheten vände sig mot rektorer som de ansåg vara för hårda i deras strävan att skapa ordning på skolan, att krav på ansträngning och goda skolresultat sågs som reaktionärt, att lektorstjänsterna – d.v.s. lärare med doktorsexamen skulle avskaffas och man hade långa diskussioner om hur man på sikt skulle kunna avskaffa alla betyg. Läraryrkets status skulle jämställas med kroppsarbete och i jämförelse med lärarlönerna skulle arbetarlönerna hinna ikapp. Det skulle inte vara finare att vara lärare än snickare eller målare. Betyg på ordning och uppförande skulle avskaffas. Ämneskunskaper skulle lågprioriteras och utvärderingarna av undervisningen skulle inte sällan göras av eleverna själva. Studentexamen skulle bort. Alla elever skulle ha rätt till högre utbildning och intagningskraven sänkas. Allt detta hände också med undantag av ett betygssystem som fick vara kvar. En konsekvens av detta och som dessutom väckte stor förvåning inte minst i skolvärlden blev att Sverige tappade ranking i den internationella PISA-rapporten som mäter kunskapsnivåer för elever mellan länder. Finland, där flera av de nu nämnda reformerna uteblivit, hamnade däremot flera nivåer högre upp än Sverige.[12]

Den mest progressiva skolan i världen där jämlikheten är ledstjärnan tycks också ha lett till en kraftig försämring av kunskap i matematik, naturvetenskapliga ämnen och modersmålsundervisning. För ett par år sedan gick universitetslektorer på lärarutbildningar i Sverige ut i en protest mot att kunskapskraven för dem som aspirerar att bli lärare är alldeles för låga.[13] Blivande lärare som inte kan stava och uttrycka sig i skrift är ett återkommande och stort problem. Problemet har en förklaring i att antagningspoängen för blivande lärare i Sverige förmodligen är de lägsta i jämförelse med övriga världen och utan överdrift, faktiskt under 0, 1 på högskoleprovet där maxresultatet är 2,0. Det enda minimikravet är att man inte är registrerad för sexualbrott med barn och att man någon gång under livet lyckats få allmän behörighet, vilket betyder att man genom alla de avgiftsfria offentliga satsningar som görs på vuxenutbildning av grundskole- och gymnasiekunskaper lyckas få motsvarande betyget D i vissa kärnämnen. De som sätter betyget D har sedan själva vanligtvis gått i svensk skola och på svensk lärarutbildning.

En konsekvens av detta är att läraryrket som under 1900-talets första hälft hade mycket hög status idag har förvandlats till ett lågstatusyrke. Hur skall en lärare som inte kan svenska kunna lära ut svenska och hur skall en historielärare som inte tycker om att läsa böcker, kunna lära ut historia och hålla sig uppdaterad med aktuell forskning i historievetenskap? Och hur skall man kunna rekrytera matematiker och fysiker till lärartjänster då de kan få tre till fyra gånger mer betalt och högre status i andra yrken?

Utbildningar av ekonomer i Sverige har börjat erbjuda studenter svensk gymnasiematematik eftersom de, trots godkända betyg i matematik, ändå inte förstår derivata eller har grundläggande kunskaper i algebra. En svensk student i 18-årsåldern har i snitt sämre kunskaper i matematik än en 13-åring i kinesisk, koreansk eller japansk skola.

Något som svensk skola däremot är bra på är genusplaner, mångfaldsplaner, värdegrundsdiskussioner, sexualundervisning och elevinflytande och där man således ser en tydlig påverkan av 68-generationens idéarv.

I år  (2017)  utkom en bok av idéhistorikern Johan Sundeen med titeln: ”68-Kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989.” Boken är en stundom gripande redogörelse om 68-generationens inflytande på Svenska Kyrkan. I Sverige manifesterade kristet-socialistiska strömningar särskilt i organ som Kristet Forum, Vår Kyrka och Vår Lösen. Ett namn som för kristna socialister fick samma vikt som Herbert Marcuse inom Västmarxismen hette Jürgen Moltman.  Gud var en del av den socialistiska revolutionens ethos och stod på de förtryckta arbetarnas sida. ”De röda prästerna i Lund” blev ett begrepp och dess måltavla blev vad de kallade ”den reaktionära prästhierarkin” under ledning av ärkebiskop Ruben Josefson.  Bland de röda teologerna förekom bland annat K.G. Hammar som sedermera blev ärkebiskop. Tidningen Proletären kallar honom för en svensk motsvarighet till de latinamerikanska marxistiska befrielseteologerna.[14] Sundeen skriver:

”Till kännetecken för denna tidsperiods kyrkliga liv hör språkets och de kristna uttrycksformernas politisering. På ett sätt som påminner om den i historieforskning och samhällsdebatt betydligt mer uppmärksammade vänsterorienteringen av kulturlivet vid samma tid formulerades en agenda med inslag som politisk bön, politisk predikan, politisk liturgi, politisk mission och politisk diakoni. Klasskampen flyttades in i kyrkorummet och Bibeln betraktades som en politisk urkund. Ställd inför frågan om vilken betydelse som borde tillmätas personlig tro respektive politisk ideologi svarade KRISS nyvalde ordförande Per Frostin 1972: man kan … aldrig betona politiken för mycket.”[15]

Den ”långa marsch genom institutionerna” vi således ser inom humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter och inom svensk journalistik, finner vi även i Svenska Kyrkan. Ett huvudskäl till att man enligt Sundeen kan tala om Svenska Kyrkans vänsterradikalisering är arrangerandet av ekumeniska möten i Skandinavien och att ledande företrädare för Svenska Kyrkan idag som K.G. Hammar, Martin Lind, Anders Melbourn och Johan Unger talar om 68-rörelsen i närmast existentiella termer och som den rörelse som gav förtecken åt deras fortsatta verksamheter som teologer.[16] Man får då erinra att bland aktivt troende i Svenska Kyrkan vid denna tid röstade enbart 2% med det största kommunistpartiet och att kommunismen inom frikyrkorna var så gott som obefintligt.[17]

Hur såg då en politisk predikan ut i Svenska Kyrkan? Sundeen ger ett exempel från 1969:

”På annandagen 1969 publiceras en julpredikan av studentprästen Anders Westerberg, i vilken denne redogör för sina olustkänslor inför en med högtiden förknippad  ”julkrubberomantik” och går till angrepp mot förtryckets och utsugningens krafter. Dessa exemplifieras med sydamerikanska diktatorer, USA:S president Richars Nixon samt svensk storindustri. Westerberg stormar också mot konsumismen som har gjort Jesus till en för penningflödet gynnsam skyltfönsterutsmyckning. Slutligen vänder han sig mot burgna grupper som sägs ha kidnappat Kristusgestalten och vanställt denne gudasände samhällsomstörtare genom att göra honom till en ofarlig och världsfrånvänd personlighet.”[18]

En viktig punkt i den röda teologin blev den Latinamerikanska kampen mot Förenta staterna och kapitalismen. Per Frostins bok Den ofullbordade revolutionen ser den marxistiska så kallade ”Befrielseteologin” som en världsbildsbekräftande funktion, en föredömlig sammanlänkning av marxism och kristendom. Han skriver: ”Samtalet mellan kristendom och marxism bärs idag främst upp av dem som kämpar sida vid sida i den globala klasskampen.”[19]

68-generationens idéers påverkan på den västerländska kulturen tycks ha genomgått tre metamorfoser från 60-talet till idag. Från att ha varit populära och rebelliska idéer i opposition, till att bli idéer på ständig offensiv i de större institutionerna och medierna till att nu vara idéer som omfattas, finansieras och lärs ut av staten och där även den tidigare oppositionen kommit att acceptera dess viktigaste idéer och utgångspunkter. Ett exempel härpå var Nya Moderaternas partisekreterare, Per Schlingman, som i en artikel i Expressen gick ut och sa att 68-generationens frihetliga idéer och målsättningar nu lever vidare inom de Nya Moderaterna.[20] Den nya vänsterns påverkan på de borgerliga partierna lyser också igenom lite var stans i deras partiprogram. Man kan konstatera att Sverige varit helt befriat från en konservativ kultur- och idédebatt under flera decennier från 1970-talet och framåt.

Man kan även sammanfatta 68-rörelsens inflytande på svenska institutioner som stort emedan deras idéer och analyser havererat gång på gång. Detta gäller inte enbart den mer hårdföra vänstern företrädd av kamraterna Mao och Lenin och där Mao själv blev den som svek maoismen. Även det asiatiska undret har svikit kommunismen. Nordkorea står kvar, men inget vänsterparti lyfter längre fram landet som framtidsexempel. Där vänsterradikala ungdomar fick deras första upplevelse i det kommunistiska Kina, reser idag företagsledare, ingenjörer och välutbildade européer till landet för att ta del av den kinesiska ekonomins frukter. Utsugningshypotesen är det få som tror på idag. Pol Pots folkmord, Solzjenitsyns skildringar av Gulag Arkipelagen, dissidentrörelsen i Östeuropa med Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidaritet i Polen gjorde sitt för att skärskåda kommunismens totalitära natur. Det som dock finns kvar och tvärtom lyckats jäsa är de mjuka områden där effekterna av vänstervågen börjar bli synliga först nu när vi ser effekterna inom svensk skola, svensk kapacitet att ge värdigt mottagande till asylsökande liksom mängden asylsökande, svensk polismyndighet och rättsväsende och delar av svensk journalistik.  Sveriges sjunkande placering i exempelvis PISA som rör graden av kunskapsnivåer för svenska skol- och gymnasieelever i jämförelse med andra länder borde inte förvåna eftersom den svenska skolan inte ideologiskt prioriterat kunskapsutveckling eller gett tillräcklig djup och höjd för högre nivåer. Enhetsideologin har satt hinder i vägen för de eliter inom teknik och naturvetenskap som svenska företag behöver på den globala marknaden. Man har inte velat erkänna att dessa eliter tillför värden för hela samhället och inte bara för företagen. Vidare ser vi hur det mångkulturella paradigmet svikits av en växande skara som enligt opinionsmätningar kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Tidstypiskt är också receptionen av Tino Sanadajis bok ”Massutmaning” där Sveriges Radio och Sveriges Television bjudit in kritiker som satt på nationalekonomen svarta kängor och menat att han går i nyfascismens led. Frågan är hur man kan förklara att så många som var femte svensk kan tänka sig att rösta på ett uttalat nationalistiskt parti med nationalsocialistiska rötter utan att ta in ett kritiskt perspektiv på 68-vänsterns misslyckande att försvara sina egna idéer? Hur kommer det sig att man trots sin starka ställning i kulturlivet misslyckats att försvara jämlikhet och likabehandling?

Postmodernismens inträde

”The Post-Marxist Left goes beyond the totalitarian movements of the past, provocatively analyzed by Voegelin and Hannah Arendt, in emphatically rejecting the Western cultural and historical heritage. It has exerted journalistic, judicial, and bureaucratic force to destroy any self-affirming Western consciousness and European national identity. Although politically less violent than other Lefts, it is culturally and socially more radical. It has also faced less overt resistance than earlier, more brutal political religions.”[21]

Paul Gottfried , The Strange Death of Marxism”.

I detta kapitel kommer jag främst att sätta fokus på postmodernismen som den filosofiska riktning som redan under 1950-talet började kritisera den moderna filosofin och vetenskapspositivismen. Två kända postmoderna filosofer på vänsterkanten Jean-François Lyotard och Gianni Vattimo definierar postmodernism som de stora berättelsernas död. Vad menar de med “berättelse”? Berättelser skall här förstås som sammanhängande systembyggen i filosofi, historia, politik, vetenskapsteori och språk. Då postmodernismen kom att bryta med modernismen var det initialt modernismens berättelser som stod i fokus, men postmoderna kulturkritikers ambitioner sträcker sig ofta längre än så. Även teorier om genus, postkolonialism och mångkulturella studier har inspirerats av postmodernt tänkande.

I förhållande till marxismen i dess olika förgreningar ville postmodernismen bryta mot vad den såg som dess strukturalistiska förklaringar av samhället. I boken La Condition postmoderne kritiserar Lyotard den marxistiska historiesynen om en utveckling från något lägre till något högre. Michel Foucaults avhandling Surveiller et punir (som han började att skriva på vid Uppsala Universitet ) kom att få stort genomslag inom vänstern eftersom den ser det rationella handlandet som uttryck för viljan till kontroll och disciplinering. Denna teori återkommer och kan appliceras på all normbildning, all form av intelligent kommunikation. Således kom också fokus att ligga på samhällets diskurser – något som med tiden kom att bli ironiskt i takt med att den postmoderna vänstern själv etablerade institutionell och diskursiv makt över samtalet och där många kritiska röster av postmodern genusteori, postkolonialism och kulturrelativism kom att ekluderas, tryckas ned och disciplineras i samtalet. Det stora namnet inom denna teori är Jacques Derrida som menar att språkets metafysik skapar makthierarkier. Härigenom skapar Derrida en egen metafysik om språket där han ställer sin mening mot texten.  Postmodernismen ifrågasätter således objektivitet och fasta normer i kritik mot auktoriteter där vissa har formen av diskursiva strukturer men har själv etablerat en egen metafysik, egna exkluderande anspråk, egna strukturer mot strukturerna och en egen mjukt totalitär kultur där avvikande normer och teorier angrips i namnet av tolerans. Självklart har detta ingenting att göra med tolerans för olika åsiktsmeningar och försvar av alternativa akademiska teorier. Istället finner vi i postmodernismens mest degenererade fas att naturvetenskapliga tolkningar kan exkluderas på förhand då de inte räknas som toleranta utan som uttryck för ”vita mäns normprivilegium”. ”Logos” inom matematik och logik kan avvisas på samma sätt just eftersom stora landvinningar inom matematik och logik har ägt rum i en europeisk och västerländsk kontext.  Av samma skäl undviker även många postmoderna teoretiker akademisk diskussion eftersom diskussionen förutsätter de rationella premisser och den logik som man alltså ifrågasätter.

Det postkoloniala ifrågasättandet av västerländsk fallologocentrism ( ”döda” vita mäns rationella och logiska teorier och system) bortser sedan från naturvetenskapens och kapitalismens bidrag till att lyfta de asiatiska ekonomierna ur fattigdom (det asiatiska undret) och göra dem till ledande exportländer av en teknologi som uppstod i Västerlandet. Man tänker således även bort vad detta kommit att betyda för minskad barnadödlighet, ökad tillgång på mat och konsumtionsvaror, ökad spridning av information, minskad socioekonomisk migration och utbyte av idéer och värden på kulturella och ekonomiska marknader. Man ser även hur länder som Kenya i Afrika lyckas tack vare kontakter med andra ekonomiska marknader och att det stora problemet inte rör kapitalism, västerländsk medicin och västerländsk naturvetenskap utan statliga och överstatliga tullhinder och biståndspengar som stärker diktaturer och marxism snarare än öppnar samhällen för frihandel och konkurrens på jämlika villkor. Två exempel på hur svenskt bistånd bidragit till diktaturer och förtryck är biståndet till Zimbawes Robert Mugabe och Kubas Fidel Castro. I Sverige har postmoderna teorier bland annat representerats i tidskriften Kris som grundades 1975.  Idag är postmoderna teorier integrerade inom humaniora och samhällsvetenskap.

Michel Foucaults teorier om straff  i Surveiller et punir (svensk titel: Övervakning och straff)  ifrågasatte straffet som sådant som metod att få bukt med kriminellt beteende, men tolkar här straffet enbart utifrån en allmänpreventiv och funktionalistisk förklaring. Det finns ingen reciprocitet i Foucaults tänkande mellan exempelvis ett överlagt mord på en familj och samhällets moraliska önskan att svara på detta beteende genom just straff. Istället uppfattas moralen i sig som en förtryckande diskurs som inte fungerar i relation till straff eftersom straff ändå inte leder till några positiva konsekvenser för samhället. Oavsett om Foucault har rätt i detta funktionalistiska antagande redogör hans teori inte för reciprocitet. Vidare skulle folkmord som utförs i namnet av ideologier och religioner inte kunna bemötas med ett moraliskt gensvar från samhället som har utgångspunkt i något som varje människas rätt till liv och frihet.

I ett postmodernt tillstånd där man inte kan eller tillåts att göra distinktioner på rationell eller empirisk grund finns endast maktrelationen kvar: jag tycker så här och du tycker på ett annat sätt. Översatt till identitetspolitik menar kritikerna att varje minoritet har sin egen logik som endast kan förstås av dess medlemmar. Således finns ingen grund för andra diskurser än studiet av maktrelationer och där representanter för vissa grupper antas vara bärare av en slags postmodern ”arvssynd”. Identitetspolitiken saknar således en utvecklad moralteori som skiljer på individers handlande och konstaterar att individer endast kan hållas ansvariga för sina egna handlingar. Jag kan dessutom omöjligen veta om någon som kanske mot min vilja och identitet antas tillhör min ”ingrupp” verkligen hade velat ha förlåtelse för sina historiska ”synder”.  Jag kan inte be om ursäkt i en död människas namn.  Ingenting hindrar heller att en grupp i ett relativistiskt tillstånd forcerar sin tolkning av verkligheten på alla andra individer eller lokalt i sitt parallellsamhälle vilket försvaras utifrån samma kulturrelativistiska perspektiv. Identitetspolitiken glömmer således den minsta minoriteten i sådana sammanhang nämligen den enskilde individen som oavsett påstådd gruppidentitet  (som individen inte fått bestämma själv utan är något som identitetspolitiken klistrar på etniska och religiösa minoriteter) kan ha oturen att inte kunna hävda sin rätt till liv och frihet där hon eller han befinner sig. Hedersproblematiken som växt fram i Sverige vittnar om just denna problematik med enskilda individer, ja minderåriga, vars rätt till frihet inte respekteras på jämlika villkor som andra flickor i Sverige till följd av identitetspolitiska hänsynstaganden. Hänsynstaganden som mer liknar dåliga ursäkter i ett sammanhang där liv och död har stått på spel.

Postmodernismen innebär således ett avsteg från modernismens stora berättelse om det mänskliga förnuftet och historiens utveckling. Men den gör det utan vilja att ersätta modernismen med en ny berättelse om människan. Dess kritik är istället grundad på den filosofiska nihilismen. I boken: ”La fine della modernita” (modernitetens slut, 1985) skriver Gianni Vattimo att nihilismen och differensfilosofin gett subjektet makten till sin egen tolkning av världen och att inget subjekts tolkning kan ges företräde. Postmodernism förstås som en fusion av nihilism (antiessentialism) och hermeneutik (tolkningslära). Vi lever med andra ord i en värld av mänskliga subjekt vars tolkningar av verkligheten utkristalliseras som berättelser vars sanningshalt vi inte kan ha en aning om. Följaktligen når vi i en postmodern erfarenhet när vi ställs inför de många systemen och inser att vi samtidigt saknar möjligheten att en gång för alla säga att ett av dessa system är mer sant än något annat. Inom vetenskapen hamnar vi i en ny syn på vetenskaplig utveckling i det att vi inte kan tala om en utveckling utan måste se vetenskapshistorien som en serie paradigm (idealexempel eller teoretiska mönster inom vetenskapen) som avlöser varandra och där vi inte behöver se nya paradigm som framsteg till en högre eller mer sann nivå (Thomas Kuhn). Följaktligen skriver Vattimo att vi inte har en historia att förhålla oss till utan flera ”historier”. Postmodernismen är en posthistoria. Vattimo ser även denna teori bekräftad i den moderna kulturen som enligt honom endast tillverkar nya och uppdaterade modeller men som annars har en tendens till cyklisk upprepning där även de moderna produktionsförhållandena och maktstrukturerna reproducerar sig själva. En närliggande tanke har även förts fram av Francis Fukuyama som i ”The End of History and the Last Man” (1992) såg demokratin och kapitalismen som historiens slutmål.

I synen på identiteter ser vi spår av Karl Marx tänkande i klasser som inte kunde resonera med varandra. Varje klass har, liksom varje identitet i identitetspolitiken, sitt eget logos. Människor tillhörande olika kön, kulturella identiteter och religioner står alienerade inför varandra. Den grupp som därefter antas ha mer makt än någon annan grupp, exempelvis heterosexuella cis-män, antas inneha ett normprivilegium som måste bekämpas och brytas ned. Normkritiken blir ett argument för ett nytt slags förtryck i ett tillstånd där normkritikerna inte inser att de själva, genom staten, använder tvång och våld för att forcera sitt tolkningsföreträde på samhället. Det finns därutöver flera tankevurpor i en grundsyn som apriori (oberoende av erfarenheten) antar och utgår från att alla ”cis-män” är och tänker lika dant, har samma normer och representerar samma slags förtryck. Detta är något som man ogärna vill pröva empiriskt då min egen erfarenhet är att cis-män tänker mycket olika. Alla tillhör inte samma klass, har samma inkomster, samma värderingar eller samma utbildningsnivå. Vid närmare analys finns det enbart olika individer där en vit cis-man kan ha mer gemensamt med en individ som tillhör en annan religiös och etnisk ”identitet” än med sin egen antagna ”ingrupp”.  Identitetspolitiken för således in ett rasistiskt ”logos” via bakdörren.

Ett annat problem med delar av postmodern teori är inkonsistens. Med konsistens menas i detta avseende att en teori inte skall innehålla ett teorem som står i logisk motsägelse med andra teorem i teorin. En opportun tolkning av postmodernismen är att det är en lära om alltings relativitet. Om allting således är relativt kan man ifrågasätta om även postmodernismens förståelse av tolkningar endast är en av flera? Hur vet vi med bestämdhet att allt verkligen är relativt? Hur vet vi a priori att det inte finns någon tolkning som är bättre än någon annan och vad är det som är så riktigt med just postmodernismen som gör att vi alla måste sluta upp bakom denna? Är inte också postmodern kulturrelativism, identitetspolitik och normkritik teorier bland flera teorier med lika stort sanningsvärde? Empiriskt kan man dessutom ifrågasätta om hur man kan fälla en så generell utsaga om alla system, historietolkningar och teorier utan att undersöka dem?

 

Personligen skulle jag dessutom hävda att det finns en kvalitativ skillnad mellan en isländsk shaman och en specialistläkare i den västerländska medicinska traditionen. Om jag måste lägga mig under kniven vill jag att den kirurg som håller i den tror på de böcker han har läst under sin utbildning. Jag skulle dessutom hävda att det finns bättre och sämre tolkningar av Shakespeares Hamlet. Om någon skulle hävda att Hamlet handlar om sjörövare som slåss mot den danska kronan skulle detta vara en dålig tolkning. Den skulle inte enbart vara en av flera tolkningar. Den skulle vara en av de sämre av flera tolkningar.

 

Om vi istället utgår från att Logos är och måste vara något universellt så utgår vi från att vi måste söka argument, evidens och logiska slutledningar som är giltiga oberoende av individers identiteter och oberoende av normer i samhället. Vi måste exempelvis dra slutsatsen att det alltid och överallt är sant för alla individer oberoende av deras kultur och identitet att 2+2=4. Vi måste söka universella, evidensbaserade, slutledningar inom naturvetenskapen och tala med varandra för att nå fram till samförstånd. Den minsta minoriteten är här inte en grupp med en viss identitet utan den enskilde individen oberoende av identitet. Endast individer kan ha identiteter och varje individ bör få definiera sin egen identitet, även om individen i andras ögon buntats ihop med exempelvis alla ”cis-män”.

Ett exempel på när postmoderna teorier möter genuspedagogik och blir projekt inom Skolverket kunde vi se 2014 när Skolverket refererade till Moira von Wrights ”Genus och text” som fanns att ladda ner som pdf-fil på verkets hemsida. I ”Genus och text” heter det:

”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.”

Moira och Skolverket ser således vetenskaplig förståelse som en potentiell form av symboliskt våld på elevens livsvärld. En fråga är då varför man skall bedriva undervisning i vetenskap överhuvudtaget om risken finns att man därigenom traumatiserar elever genom ämneskunskaper? Texten fortsätter:

”Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet.”

Nu förstår vi alltså närmare att det är den manliga, faktabaserade, kunskapen som är förtryckande. Vi måste alltså akta oss för traditionell vetenskaplig stringens och alltför stor betoning på fakta i undervisningen. Då förstår vi hur den manliga normen inom ämnet fysik skall bemötas:

”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Vi måste alltså sålla bort manlig vetenskaplighet och lära ut fysiken som ämne på ett nytt sätt. Om vi misslyckas med detta, misslyckas vi med demokratin på skolan. Moira von Wright fortsätter:

”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen . Här framkommer även den asymmetriska relationen mellan manligt och kvinnligt… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.e.x genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.”

Den nya fysikundervisningen rekommenderas istället betona fysikens estetiska sidor genom att t.ex. låta elever studera kristaller och dess relation till människans kropp. En rimlig fråga blir då varför man inte eftersträvar att upplösa fysikundervisningen som helhet för att vara på den säkra sidan?

Inom Vetenskapsrådet finns en genuskommitté som har i uppgift att upprätthålla ett genusperspektiv på all forskning i Sverige. Detta gäller även forskning som inte rör samhällsvetenskap och humaniora.

En viktig del av undervisningen till barn handlar idag om genuspedagogik. Genuspedagogik innebär bland annat att man ser barnen som socialt könslösa och att de lär sig att utvecklas till flickor och pojkar genom bland annat att välja vissa typer av leksaker framför andra. Som ett led att råda bot på detta har man könskodat leksaker och lekplatser.

2009 kom en SOU-rapport med rubriken: ”Flickor och Pojkar i skolan – hur jämställt är det? I rapporten heter det bland annat att den sociala genusordningen får pojkar att prestera sämre och att pedagogikens uppgift är att bemöta och ta i tu med pojkars sociala könsidentitet som just pojkar. Samma SOU talar vidare och med breda penseldrag om det akuta behovet av en: ”dekonstruktion av den hegemoniska maskuliniteten”.

De ekonomiska medel som måste satsas för att skapa genusmedvetande och genussensitivitet för svenskar i allmänhet, men hos barn i synnerhet, är givetvis omfattande. Vi får inte glömma att genusvetenskapen just vill nå ut till alla skolor, utbildningar, daghem och förskolor i landet för att i grunden befria barnen från traditionella könsroller och identiteter. Därför beviljade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ett anslag på 100 miljoner kronor mellan 2008 och 2010 för att stödja genomförandet av jämställdhetsintegrering i kommuner, landsting, regionala självstyrelseorgan och kommunala samverkansorgan. Denna summa utökades senare till 145 miljoner kronor. Därefter beviljade den borgerliga alliansregeringen ytterligare 80 miljoner. I regeringsbeslutet hette det:

”Som tidigare redovisats konstaterade även Jämställdhetspolitiska utredningen att behovet av kunskap och stöd i det praktiska arbetet är stort. Utredningen pekar på behovet av stöd för såväl Regeringskansliet som för myndigheter, regionala organ och kommuner. Erfarenheterna från Jämstöds verksamhet med stöd till myndigheter visar att allt fler myndigheter efterfrågar stöd och att stödet som efterfrågas blir alltmer kvalificerat i takt med att myndighetens utvecklingsprocess fortskrider. För att stödja denna utveckling är det angeläget att ånyo inrätta en stödfunktion… På sikt bör det stöd myndigheter och andra offentligt finansierade aktörer efterfrågar i sitt arbete för en jämställd verksamhet, i högre grad än idag, kunna tillgodoses på en fristående konsultmarknad… Flertalet står ensamma med sin uppgift och behöver hjälp med att bli mera professionella och utveckla sitt strategiska tänkande.”[22]

 

I genusdebattens kölvatten har man även ändrat det svenska språket i ett försök att göra det könsneutralt. Tidigare hade vi endast han och hon för att uttrycka maskulinum och femininum. Nu har vi fått ett könsneutralt ”hen” som den Svenska Akademin år 2014 beslutade att införa i Svenska Akademins Ordlista.

Det är nu inte bara genusforskningen och genuspedagogiken som för fram nya idéer för hur man kan reformera svensk skola.  RFSU  har bland annat föreslagit att man skall integrera sex- och samlevnadsundervisning i alla skolämnen. Som eget bidrag till hur man kan förändra undervisningen i fysik har förbundet föreslagit att eleverna kan mäta hållfastigheten i olika sorters kondomer. Man vill även integrera sexualundervisning i ämnen som historia, geografi, matematik, engelska och svenska. Och här talar man om grundskolan då man vill ge eleverna kunskaper innan de gör sexualdebut. Om man gör det senare så menar förbundet att det är försent.[23]

I den postmoderna identitetspolitiken saknar grupper med olika identiteter (vilka motsvarar klasser i den traditionella marxismen) ett gemensamt Logos för kommunikation. Postmodernismen är på så vis ett slags upphävande av sökande efter en gemensam grund, en gemensam sanning och ett gemensamt Logos mellan identiteter, grupper, kulturer och sammanhang. Det är således upphävandet av förnuftets primat och ett tillstånd där man i relativismens namn inför en ny form av förtryck mot alla andra tolkningar av verkligheten än de relativistiska. Att däremot tolerera att individer kan ha annorlunda åsikter och idéer än dem man själv förfäktar behöver inte innebära att man samtidigt måste försvara ett relativistiskt synsätt där alla identiteter och normer antas vara lika värdefulla. Man kan exempelvis hävda att en vetenskapstradition eller en religion är mer sann och trovärdig än en annan och samtidigt tolerera att andra i så fall har fel och tänker fel. Relativism och tolerans är således oberoende av varandra. Man kan vara en intolerant relativist som förtrycker människor på grund av att de har andra synsätt och man kan tro på absoluta sanningsanspråk och samtidigt vara tolerant mot personer med andra sanningsanspråk.

Vi lever idag i ett postliberalt och postdemokratiskt samhälle där liberalismens stora berättelser om demokrati, individuell emancipation och rationalitet har övergått i orwellska undantagstillstånd. Demokratin används inte heller längre för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är politisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Postmodernismen står därför som antites till den antika kampen mellan Sokrates, som representerar trohet till idéer om sanning, rättrådighet och skönhet och Georgias, som representerar trohet till sig själv och konsten att vinna genom retorisk skicklighet. I den klassiska bildningen har Sokrates strävan efter att söka kunskap och att övervinna tendensen att använda sin intelligens för att dominera andra betraktats som föredömligt. Paradoxen i den postmoderna relativismen är att den inte tar bort dominans och förtryck utan tvärtom tar bort möjligheten till en rationellt grundad opposition till det förtryck som faktiskt existerar. Postmodernismen hindrar således rationell utveckling.

 

Och det är hit tänkare som Derrida, Focault och Lyotard fört oss idag, inte till en kommunikativ konsensus utan till asymmetriska diskurser, kognitiv dissonans och mentala utanförskap. I ett kulturrelativistiskt plattland som suddar ut djupa differenser och hänvisar alla åt samma likriktande masskultur och reklamindustri dödas människans motståndskraft för de krafter man vill bekämpa.

 

I avsaknad av historia och framtid dör den postmoderna individens berättelse med henne själv.

 

Där Kant försvarade matematik och fysik som universella vetenskaper som kan förstås apriori det vill säga oberoende av erfarenheten, har den postmoderna vänstern relativiserat dem till ”döda vita män”. Detta har som tur är inte hindrat asiatiska och afrikanska länder från att anamma vetenskapliga upptäckter och tillämpa matematik. Utan detta hade de varit kvar i fattigdom.  Vetenskap har, liksom fria marknader och samhällen, inte varit ett förtryck utan snarare medel för ökad delaktighet på jämlika villkor med omvärlden. Matematiken är inte ett ”västerländskt språk” utan ett universellt språk som kan begripas av alla människor. Filosofen Immanuel Kant hade rätt om matematikens och naturvetenskapens universella karaktär emedan postmodernisterna har fel.

 

[1] Svane Nordin i antologin: ”Betydelsen av revolutionsåret 1968”, red. Kurt Almqvist. Atlantis 2008. Sid. 21.

[2] Aa, sid 21.

[3] Herbert Marcuse, Eros and Civilization, sid 171. Digital Printing 2005.

[4] Teodor Adorno, The Authoritarian Personality, Publication No. III of The American Jewish Committee Social Studies Series. New York: Harper & Brothers. 1954.

[5] Christopher Turner, Adventures in the Orgasmatron: How the Sexual Revolution Came to America. Sid 64. Farrar, Straus and Giroux;  2011

[6] Herbert Marcuse. ”Philosophy and Critical Theory”. Negations, sid 155.

[7] Ett öppet brev till Joachim Israel, i boken: ”Till Joachim – En Vänbok”, Korpen 1985.

[8] Michael Holm.Utgivare Robert Larsson,  Bonnier 1971.

[9] SOU 1976:9

[10] Ord och Bild, nr 5, 1971.

[11] Arvet efter 1968, sid 56.

[12] http://www.thelocal.se/20140401/sweden-takes-another-tumble-in-pisa-school-rankings

[13] http://www.svt.se/nyheter/sverige/fortsatt-laga-krav-for-lararutbildning

[14] Johan Sundeen. 68- Kyrkan. Bladh by Bladh. Stockholm 2017, sid 16.

[15] Aa, sid 17.

[16] Aa, Sid 19.

[17] Aa, Sd 19.

[18] Aa. Sid 15.

[19] Aa, Sid, 280.

[20] http://www.expressen.se/debatt/68-rorelsen-lever-med-oss/

[21] Paul Gottfried, The Strange Death of Marxism. University of Missouri Press 2005.  sid 140.

[22] Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Regeringsbeslut 2008-07-03  IJ2008/1467/JÄM, sid 4.

[23] http://www.dagen.se/nyheter/rfsu-vill-ha-in-sex-i-alla-skolamnen/

Om tolerans

It is, indeed, manifestly not the case that there is any law of progress in ethical, cultural, and social history.

 

– CS Lewis

 

I samtida debatt finns det starka ideologiska motiv att tolka toleransbegreppet genom att ställa olika kollektiv mot varandra exempelvis minoriteter mot majoriteter. Detta politiskt korrekta toleransbegreppet tenderar snarare att öka spänningen mellan olika grupper och bortser även från att varje grupp består av individer med olika perspektiv på sig själva och sin omgivning. Det politiskt korrekta toleransbegreppet åberopar historisk skuld för att motivera social ingenjörskonst i nuet för att kompensera minoriteter och ojämlika relationer.

 

Det har även funnits starka ideologiska motiv att tolka toleransbegreppet på olika sätt, vilket är själva ämnet för denna bok. I modern filosofi och politisk debatt florerar nämligen åsikter om tolerans som riskerar att undergräva begreppets historiska betydelse för det fria och öppna samhället där människor med djupt olika åsikter, värderingar, trosuppfattningar och livsstilar kan leva på samma region och respektera varandras olikheter utan att samtidigt behöva anamma ett relativistiskt synsätt. Här kommer jag att argumentera för tesen att det allvarligaste hotet mot tolerans idag kommer från några av de tongivande diskurser som dominerar våra egna medier och politik.

 

En populär politisk filosof som bidragit till diskussionen om toleransbegreppet är John Rawls som framförallt är känd för A Theory of Justice. I uppföljaren: Political Liberalism, som delvis är en omprövning av Theory, ställer Rawls frågan:

 

How is it possible that deeply opposed though reasonably comprehensive doctrines may live together and all affirm the political conception of a constitutional regime?

 

Jag skulle påstå att Rawls misslyckas att utveckla en konsistent och moraliskt godtagbar teori om tolerans eftersom hans politiska alternativ inte är tillräckligt neutrala till olika åskådningar i det moderna samhället. Ett tydligt exempel är att han i Political Liberalism endast vill att så kallade ”resonabla” teorier ingår i det överlappande samförståndet, vilket skulle innebära att outvecklade teorier och ideologier inte får utrymme. En annan modern filosof som arbetat med toleransbegreppets förutsättningar är kommunitarianen Michael Walzer. I artikeln The Politics of Difference: Statehood and toleration in a multicultural world, beskriver Walzer fyra olika generaliserade förhållningssätt till kollektiva minoriteter: resignation, indifference, curiosity and enthusiasm. Variationer på dessa fyra förhållningssätt återkommer ofta i diskussioner om toleransens förutsättningar.

 

En metodologisk kritik av Walzers kategorisering av toleranstyper är att den inte ger plats för de perspektiv som menar att det är individer som, oberoende av om de tillhör så kallade minoriteter eller majoriteter, bidrar till samhället och kulturen och där vissa av dem inte gör det. Ett individualistiskt perspektiv skulle kunna erkänna att det inom varje minoritet och olika slags majoriteter finns individer som är bra tillgångar för kulturen och ekonomin, medan andra inte är det. Det finns nämligen olika slags minoriteter och majoriteter. För vissa ”minoriteter” bland muslimerna är alla kristna ungefär som romersk-katolska korsfarare under medeltiden, medan andra muslimer har en mer nyanserad syn på de många olika grupper som idag utgör kristenheten. Den minsta minoriteten är sedan inte ett kollektiv utan den enskilde individen med sin egen unika livshistoria.

 

En mer intressant definition på tolerans hittar vi däremot i den libertarianska idétraditionen med författare som John Locke, Frédèric Bastiat, Eugen von Böhm-Bawerk, Ludwig von Mises, Murray Rothbard, Friedrich Hayek, Hans Herman Hoppe, Ron Paul och Robert Nozick. En annan stor filosof i denna tradition är Immanuel Kant som har haft en betydande roll för Nozicks försvar av individen som ett ändamål i sig själv. Vi kan dessutom se att alla kyrkofäder utan undantag i Östkyrkan (det vill säga kyrkorna i Mellanöstern, Grekland och Ryssland) och en överväldigande majoritet av kyrkofäderna i Västkyrkan (kyrkofäder till den katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna) försvarade en tolkning av individens frihet som senare kom att ligga som grund för den klassiska naturrätten som utvecklades av Hugo Grotius och Salamancaskolan. Enligt den libertarianska utvecklingen av denna idétradition har människan fullständig äganderätt över sig själv och sin rättvist förvärvade egendom.

 

Ett förslag på en frihetlig tolkning av toleransbegreppet utgår från icke-våldsprincipen som leder till att varje individ oavsett kön, ålder, etniskt ursprung, religion, ideologi, livställning, funktionshinder etc. får tillhöra, säga, författa, göra och organisera vad som helst och med vem som helst om och endast om han eller hon inte därigenom kränker någon annan persons motsvarande rättigheter. Därutöver gäller även tolerans av naturliga skäl juridiska personer som företag och andra associationer. Den som anammar detta synsätt måste således inse att det inte finns någon annan form av diskriminering enligt denna tolkning än den som kränker ovanstående rättigheter då exempelvis en individ eller ett samfund tvingas till något på grund av att de av staten eller andra våldsbejakande institutioner tänker eller lär fel. Ett toleransbegrepp som är neutralt till innehållet av idéer, trosföreställningar och individer är att föredra framför ett toleransbegrepp som ställer olika kollektiv mot varandra, som förklarar att vissa kollektiv är bärare av en större historisk skuld än andra eller som vill använda tvångsåtgärder mot vissa kollektiv men inte mot andra.

 

Jag använder en logisk tolkning av begreppet neutral vilket innebär att en teori (T) är neutral till ett påstående (P) om och endast om T kan vara sann utan att P samtidigt måste vara sant. Om till exempel T är att ”alla religioner borde tolereras i ett samhälle” och P är ett påstående att ”en viss religion R är sann” så är T neutral till P, enligt denna tolkning, om och endast om T kan vara sant utan att P måste vara sant samtidigt. I detta fall är T neutral till P eftersom en religion inte behöver vara sann för att en teori om att alla religioner bör tolereras skall vara sann. Man kan även anse att en viss religion är sann, samtidigt som man anser att alla religioner borde tolereras. Och man kan anse att ingen religion är sann och samtidigt tolerera alla religioner.

 

En gång fick jag frågan om hur jag skulle beskriva min politiska filosofi. Mitt svar var att jag hämtade den politiska grunden från icke-våldsprincipen, försvarade en radikal form av decentralism, var för konservativa värderingar och såg positivt på autentiska mänskliga gemenskaper, däribland de religioner som försvarar icke-aggression som grundläggande princip.  Jag anser att alla kulturer och individer har rätt till frihet och önskar se ett sammanhang där individen och den lilla gemenskapen har rätt att själv bestämma och ha makten över sin framtid förutsatt att de i gengäld inte tvingar någon annan.

 

Vad jag däremot måste exkludera från tolerans är allt beteende som genom hot, våld och bedrägeri hindrar människans frihet. Detta inkluderar därför också vissa åskådningar som aktivt förkunnar våld, tvång och slaveri för vissa delar av befolkningen. Jag anser att toleransen inte skall gälla dessa åskådningar och att det inte finns någon moralisk skyldighet att värna individer med sådana föreställningar och åsikter. Jag anser tvärtom att de aktivt bör exkluderas från samhället. Exempel på grupper som aktivt måste exkluderas är islamister oberoende av om de är reformister (Muslimska Brödraskapet) eller revolutionärer, men också vissa politiska sekter på vänster- och högerkanten.
Varje enskild individ har till sist rätt att upprätthålla toleransbegreppet med våld och att fysiskt avlägsna grannar med en åskådning som skulle innebära våld och tvång om den skulle realiseras.

 

Kort om skillnaderna mellan ortodox kristendom och romersk-katolicism

ICXC1

Inledning

I den Katolska Kyrkan måste vi särskilt vara på vår vakt att alltid hålla fast vid det som har varit tron överallt, vid alla tider och för alla. För detta är sannerligen och tillbörligt Katolskt, som själva styrkan och betydelsen av ordet vittnar om, vilket dessutom omfattar allt universellt. Och detta gör vi, om vi eftersträvar samtycke, det universella och det antika.

Hel. Vincent av Lerins

Under 1800-talets andra hälft regerade två mycket stora personligheter den Romersk-katolska kyrkan, den av Rom nyligen saligförklarade Pius IX (känd bl.a. för sin anti-modernism) och Leo XIII (kanske främst känd som den påve som sökte konfrontera socialismens och liberalismens skadeverkningar i de dåvarande katolska staterna genom ”social”-encyklikan Rerum Novarum). Bägge hade emellertid även målet om en återförening med den Ortodoxa Kyrkan på agendan. Utifrån ett tidsperspektiv var detta helt naturligt. Revolutionerna från 1789 och framåt hade skakat om det katolska Europa i grunden. Efter förlusten av Frankrike föll katolska småstater inklusive påvestaterna i Frankrike och Italien som dominobrickor. Detroniseringen av Gud såsom statens och det civila samhällets grundval hade här oftast medfört ren terror mot katolska kyrkor, kloster och institutioner, liksom ett kristet blodbad som än idag förtigs p.g.a. det förhärskande 68-paradigmet. I det katolska Habsburgska imperiet härskade josephismen (efter kejsaren Joseph II) som både utifrån ett ortodoxt och ett romersk-katolskt perspektiv var en statlig heresi där kejsaren ville kontrollera nästan all kyrklig aktivitet. Pius IX och Leo XIII insåg att en återförening skulle visa världen ett nytt styrkeprov å den apostoliska kristendomens sida.

Bland de katolska teologerna hade dock även en annan form av motreaktion växt fram, starkt påverkad av politiska kontrarevolutionärer som Joseph de Maistre (en omvänd frimurare) och av de allmänna romantiska vindarna vid denna tid, nämligen viljan att stärka påvens ställning genom dogmen om den romerske påvens ofelbarhet. I den romerska kurian fanns t.ex. den ultra-montanistiska Zelanti fraktionen som, bl.a. på grund av josephismen, ville få bort Österikes närvaro på den Italienska halvön. Denna fraktion bidrog givetvis till utvecklingen mot dogmens proklamation under det första Vatikankonciliet (1869-70).

Det var alltså samme Påve, Pius IX, som både vädjade till de ortodoxa om återförening och presiderade över det koncilium som kom att förklara hans ämbete ofelbart då påven, ex cathedra (från sin biskopstron), uttalar sig i tros och sedesfrågor. Det gemensamma kännetecknet för både Pius IX:s och Leo XIII:s enhetssträvanden var också, helt konsekvent mot bl.a. denna bakgrund, idén om att enheten endast kunde uppnås genom ett erkännande från de ortodoxa biskoparnas sida av denna ofelbarhetsdogm, liksom av doktrinen om den romerke påvens ordinarie jurisdiktion över hela universalkyrkan. Den romersk-katolska uppfattningen som de försvarade i deras respektive encyklikor uttrycks mycket klart i det första Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kristi Kyrka som några decennier senare, i 1917 års kanoniska lag, fick följande uttryck i kanon 218 §§ 1-2 :

Den romerske påven, efterföljare till den salige Petrus i primatet, innehar inte endast ett hedersprimat, utan den högsta och fullständiga juridiska fullmakten för universalkyrkan. Denna fullmakt omfattar allt som beträffar tro och moral och allt som har att göra med den världsvida kyrkans styre och regering. Denna fullmakt är verkligt biskoplig, ordinarie och omedelbar. Den omfattar alla enskilda lokalkyrkor, herdar och troende och är oberoende av all mänsklig auktoritet.

Först bör redan nu nämnas att den Ortodoxa Kyrkan av tradition ej uppfattar kyrkans kanoner (rättesnören, riktlinjer) på samma sätt som den Romersk-katolska kyrkan där den senare tolkar dem med juridiska och filosofiska termer. Ortodoxin ser snarare de heliga kanonerna som medel att forma den kristna människan genom lydnad. De är redskap för dygd och avsedda att leda människan till helighet. Katolicismen fortsätter att förändra sina kanoner efter tidernas olika behov och krav, medan den Ortodoxa Kyrkan aldrig ”upphäver” de gamla bestämmelserna. I grunden förändras ej heller människans problem och de sätt på vilka hon eftersträvar helighet. Nya kanoner i den Ortodoxa Kyrkan är således endast små justeringar som ej upphäver de gamla.

Pius IX och Leo XIII skrev alltså två encyklikor med den grundidén att centrum för enheten mellan den Ortodoxa Kyrkan och den Romersk-katolska måste vila på det som kanon 218 §§ 1-2 uttrycker, d.v.s. på påvens jurisdiktion över hela Kyrkan. Dessa påvliga encyklikor besvarades med två encyklikor från den Ortodoxa Kyrkan. De ortodoxa encyklikorna, som i fortsättningen kommer att jämföras med romersk-katolsk doktrin, sammanfattar på ett mycket klart och koncist sätt varför denna enhet, vilken i sig är något som måste eftersträvas, ej kan baseras på någon dogmatisk eller teologisk (t.ex. ecklesiologisk) innovation utan måste ha den tro och de kanon som grund vilka före den tragiska schismen mellan öst och väst var den gemensamma grundvalen för hela den Katolska Kyrkans tro och konstitution. I svaret till Leo XIII skriver patriarkerna:

Utan tvekan borde varje kristet hjärta vara uppfyllt av en längtan till enhet mellan kyrkorna och detta gäller särskilt hela den ortodoxa världen som, vägledd av sann fromhet i enlighet med det gudomliga syfte för vilket Kristi Kyrka grundades, starkt efterlängtar enhet mellan kyrkorna i en regel för tron och på den apostoliskt-doktrinära grundval som traderats ner till oss genom Fäderna…I överenstämmelse med denna heliga strävan står vår kristna Ortodoxa Kyrka alltid redo att acceptera varje vädjan om enhet, om bara biskopen av Rom en gång för alla skakar av sig hela den serie av varjehanda nymodigheter som medvetet införts i Hans kyrka och som provocerat fram den sorgliga splittringen mellan kyrkorna i öst och i väst, och så återvänder till de sju heliga Ekumeniska konciliernas grund, vilka, sammankallade i den Helige Ande med representanter från alla Guds kyrkor i syfte att bestämma den sanna tron gentemot heretiker, har en universell och evigt överordnad funktion i Kristi Kyrka.

Den genomgående uppmaningen i det ortodoxa svaret till Pius IX och Leo XIII var således att enheten borde sökas i de sju gemensamma Ekumeniska koncilierna och detta kombinerat med en omedelbar vilja att rätta sig efter dessa, om den egna kyrkan i något avseende möjligtvis skulle ha avvikit från den Katolska Kyrkans konstitution och tro som var gemensam för både Rom och den övriga kristenheten under denna era. Att konstruera en helt ny grund för enhet genom att frångå de sju Ekumeniska koncilierna skulle endast innebära att båda kyrkorna separerade sig från de sju Ekumeniska konciliernas Kyrka, d.v.s. från den Kyrka Kristus grundade. Fortsättningen av svaret till Leo XIII lyder:

Och onekligen, för det heliga syftet med en återförening, är Kristi österländska Ortodoxa och Katolska Kyrka redo att helhjärtat acceptera allt som både de österländska och västerländska kyrkorna gemensamt förkunnade före 800-talet, om hon om möjligt har förvrängt detta eller ej håller fast vid det.

Då den Romersk-katolska kyrkan således söker grunden för enhet kring en gemensam uppfattning om ett ämbete i kyrkan, söker den Ortodoxa Kyrkan grunden för enhet i Kristi Kyrkas antika kanon och tro. I sin encyklika hade Leo XIII t.o.m. menat att den Ortodoxa Kyrkan kunde ”behålla” sina gamla kanon, den julianska kalendern mm, om hon endast accepterade den romersk-katolska uppfattningen om biskopens av Rom ämbete. För att förstå en del av bakgrunden till detta inleder jag jämförelsen med att kort presentera den ortodoxa och den romersk-katolska uppfattningen om biskopens ämbete i allmänhet och biskopens av Rom ämbete i synnerhet.

Pentarkin och den romerske biskopens ställning i Kyrkan

Den Ortodoxa Kyrkan erkänner biskopen av Rom som ”primus inter pares”, den främste bland jämlikar. Påven av Rom är den främste eftersom Rom var Imperiets gamla huvudstad och tillika den stad där Petrus och Paulus verkade och dog martyrdöden. Med jämlikar förstår man alla patriarker och biskopar då alla biskopar innehar samma apostoliska mandat i lika hög grad. Endast genom sedvänja har vissa biskopar en högre ärotitel (p.g.a. just det lokala stiftets historiska bakgrund), men ifråga om förkunnelsen av tron har ingen större auktoritet än någon annan. Varje biskop har då även oberoende av någon annan biskop den fullständiga jurisdiktionsfullmakten över sin kyrka. Kyrkan är decentraliserad då den består av biskopar som endast tillsammans kan fatta ofelbara beslut. Ingen biskop är ensam ofelbar i denna mening. Som redan nämnts strider denna uppfattning om biskopen av Rom mot den uppfattning som kommer till uttryck i kanon 218 §§ 1-2 (citerad ovan). I detta kanon avvisar man det tillräckliga med det hedersprimat som kommer till uttryck genom ”primus inter pares” och tillfogar principen om att biskopen av Rom har universell jurisdiktion över alla andra biskopar i kyrkan. Konsekvent gentemot sin strävan att vara trogen Kyrkan under de första 800 åren, söker man det ortodoxa svaret på Leo XIII:s encyklika, bland de sju gemensamma Ekumeniska konciliernas beslut.

Kanon från det första Ekumeniska konciliet i Nicea lyder:

Biskoparna från alla länder måste erkänna honom som är den främste bland dem själva och uppfatta honom som deras huvud och ej göra någonting av betydelse utan hans samtycke; men var och en kan göra det som berör hans egen församling och de platser i länderna som tillhör denna. Men låt ej heller han som är den främste göra någonting utan de andras samtycke. För på så sätt blir sinnet enhetligt och Gud förhärligad genom Herren i den Helige Ande.

Det framgår tydligt av detta kanon att den främste biskopen (biskopen av Rom) är den med vilken varje biskop har att söka samtycke, men att denna position ej innebär att Roms biskop ensam står ovanför de andra biskoparna, utan endast att han är den främste, eller mest hedervärde ibland dem. Detta eftersom biskopen av Rom ej ensam får handla utan de andra biskoparnas samtycke, utan tvärtom är beroende av deras samtycke för sin egen ämbetsutövning. Mot bakgrund av detta kanon kan därefter följande rättesnöre, kanon 28 från det fjärde Ekumeniska konciliet, utöka förståelsen för vad de Heliga Fäderna menade med uttrycket: ”den främste biskopen”:

Vi bestämmer och föreskriver även samma saker rörande privilegierna för den allraheligaste Kyrkan i Konstantinopel, vilken är det Nya Rom. För fäderna har rättmätigt givit privilegier till det gamla Roms tron eftersom denna var imperiets huvudstad. Och de hundrafemtio högst vördade biskoparna, handlande under samma hänsyn, tillskrev ett likvärdigt privilegium till den allraheligaste tronen av det Nya Rom.

De heliga Fädernas argumentation kastar här ljus över en mycket viktig aspekt på hela diskussionen kring biskopens av Rom ämbete. För om det främst är Petri ämbete som ger biskopen av Rom en särställning, vilket man efter schismen har hävdat i den Romerska kyrkan, och inte det förhållandet att Rom var imperiets gamla huvudstad, hur kan man då förklara innehållet i detta kanon? Utifrån det faktum att det kristna imperiet hade fått en ny huvudstad, Konstantinopel eller det Nya Rom, fick således också patriarken av Konstantinopel en särskild ärotitel bland de övriga biskoparna, dock ej överordnad den som endast kan tillkomma biskopen av det gamla Rom. Viktigt i sammanhanget är att biskopen av Rom vid denna tid ej ansågs äga juridisdiktion över de andra biskoparna. Detta förhållande framgår redan av inledningen på det första Ekumeniska konciliets sjätte kanon:

Låt de antika sedvänjorna i Egypten, Libanon och Pentapolis bestå, att Biskopen av Alexandria har jurisdiktion över alla dessa, emedan detsamma är brukligt också för Biskopen av Rom. Likaså i Antiokia och andra provinser, låt Kyrkorna behålla sina privilegier. Och detta skall förstås universellt: att om någon görs till biskop utan Metropolitens samtycke, så har den stora Synoden förklarat att en sådan man ej bör vara biskop. Om, emellertid två eller tre biskopar av naturlig kärlek till att säga emot, opponerar sig mot den allmänna meningen hos resten, och denna är rimlig och i överensstämmelse med Kyrkans lag, låt då majoritetens val får råda.

Detta kanon står således i (materiell) konflikt med påvens senare anspråk på primat jure divino (enl. gudomlig rätt). Kanonet säger ju att biskopen av Rom, liksom biskopen av Alexandria, Antiokia och andra provinser har jurisdiktion genom sedvänja, d.v.s. på grund av historiska omständigheter. Vidare gör kanonet ingen åtskillnad mellan patriarkerna och deras respektive jurisdiktion i dessa provinser.

Ej heller patriarken av Konstantinopel hävdade ett universellt jurisdiktionsprimat. Just risken för att en sådan feltolkning skulle kunna uppstå i Konstantionopel i samband med att patriaken av de Heliga Fäderna fått en mer priviligierad ställning och att titeln ”Ekumenisk patriark” skulle kunna användas på ett okanoniskt sätt, föranledde den Hel. Påven Gregorius den Store av Rom att skriva en rad brev till biskoparna i Alexandria och Konstantinopel, där han klart avvisar själva idén att någon biskop skulle ha mer makt i kyrkligt avseende än någon annan biskop. Till Alexandrias patriark, Eulogius, skrev Gregorius:

Som hans Helighet väl känner till gavs denna titel universell av det heliga konciliet i Kalcedon till biskopen av det apostoloska säte vilket jag, genom Guds nåd, tjänar. Men ingen av mina företrädare skulle använda detta irreligiösa ord, för om en patriark kallades universell skulle detta i realiteten ta ifrån alla andra titeln patriark.

I Konstantinopels råd uppfattades dock Gregorius krig mot ordet ”universell” vara ett uttryck för avundsjuka gentemot biskopen av det Nya Rom. Kejsaren och Konstantinopels Patriark Cyriacus besvarade honom med all respekt, men Gregorius fick Cyriacus att förstå att han hade missbedömt honom. Gregorius sände en diakon, Anatolius, till Konstantinopel för att överlämna ett brev till Kejsaren och Patriaken. I brevet skrev Gregorius:

Jag säger det utan minsta tvekan, den som kallar sig själv universell biskop, eller begär denna titel, är, genom sitt högmod, en besvärjare av Antikrist, eftersom han sålunda försöker hävda sig själv över de andra. Det fel genom vilket han faller kommer från ett högmod liknande Antikrists; för att såsom den onde söker bli ansedd som överordnad andra människor, såsom en gud, likaså skulle vem som helst som skulle kalla sig ensam biskop hävda sig själv över de andra.

Det är alltså uppenbart att den helige påven Gregorius den Store ej ansåg att han stod över de andra biskoparna i fråga om makt, utan endast ifråga om heder.

Kanon från Kalcedon:

…Konstantinopels tron skall åtnjuta samma privilegier som det gamla Roms tron, och i kyrkligt hänseende skall den vara lika betydande som denna, så att den är den nästföljande, efter vilken räknas den stora staden Alexandrias tron och sedan Antiokias och efter denna staden Jerusalems tron.

Detta kanon som bekräftades på två Ekumeniska koncilier visar än en gång att även andra biskopssäten, p.g.a. förtjänster, kan hedras på samma sätt som biskopen av Rom. Om nu majoriteten av biskoparna i tre koncilier före 1054 och den Hel. Gregorius den Store (här särskilt omnämnd p.g.a. sina förtjänster erkända av både de Ortodoxa och Romersk katolska kyrkorna efter schismen) ej hade samma uppfattning om påvens av Rom ämbete som den som uttrycks i 1917 års kanoniska lag (och i den nuvarande, 1983 års lag), måste m.a.o. en doktrinär förändring ha skett rörande denna fråga. Ytterligare frågor är hur dessa biskopar och den Hel. Gregorius den Store skulle ha reagerat på titlarna ”vicarius Christi” (Kristi ställföreträdare) och ”caput ecclesiae” (kyrkans huvud) under vilka Innocentius III regerade kyrkan eller på dogmen om påvens av Rom ofelbarhet? De ortodoxa hävdar, som redan nämnts, att det var därför att Rom var imperiets huvudstad som just Petri efterträdare i Rom räknades och räknas som den främste biskopen bland jämlikar. Titlar av ovanstående slag och dogmen om påvens ofelbarhet var ej ännu uppfunna och berördes ej vid de sju Ekumeniska koncilierna. De har m.a.o. ej avgjorts på ett Ekumeniskt koncilium där alla biskopar i Kyrkan tagit del av ett gemensamt beslut.

I Pius IX:s encyklika nämner han att de heliga Fäderna under det fjärde Ekumeniska konciliet (i Kalcedon) efter att ha läst påven Leo I´s encyklika exklamerat: ”Petrus har talat genom Leo”. Patriarkerna menar att detta givetvis stämmer men måste relateras till sin fulla kontext. Av de sexhundra heliga Fäderna i Kalcedon hade tvåhundra utvalts att granska språket och den doktrinära koherensen med de övriga konciliernas kanoner. Vid den fjärde sessionen i nämnda koncilium lyder texten:

Maximus av Antiokia sade: ”Episteln av den helige Leo, Ärkebiskop av Imperiets Rom, överesstämmer med besluten av de trehundraarton heliga Fäderna vid Nicea, och de trehundrafemtio vid Konstantinopel, vilket är Nya Rom, och med den tro som framställdes vid Efesus av den helige Biskop Cyril: och jag har undertecknat den”

Och återigen:

Theodoret, den högst vördade Bisopen av Cyrus: ”Episteln av den högst heliga Ärkebiskopen Leo överensstämmer med den tro som fastställdes vid Nicea av de heliga och välsignade Fäderna, och med Trosbekännelsen framställd vid Konstantinopel av de trehundrafemtio, och med den helige Cyrils epistlar. Och jag har accepterat den och undertecknat den.”

Och sedan alla i succession: ”Episteln korresponderar, episteln är konsonant, episteln överensstämmer i mening…”etc. Därefter utbrister således de heliga Fäderna: ”Petrus har talat genom Leo!”. I Patriarkernas svar till Pius IX menar de således att det var p.g.a. att episteln överensstämde med de övriga konciliernas kanoner som de sade detta och ej endast därför att den var skriven av biskopen av Rom.

Isidors falska dekret och utvecklingen mot det moderna påvedömet

År 787 öppnade den helige patriarken av Konstantinopel, Tarasius, det andra konciliet vid Nicea (d.v.s. det sjunde Ekumeniska konciliet). Påven Adrianus representerades av Ärkeprästen Peter och av en annan Peter som var abbot över den Hel. Sabas kloster i Rom. Konciliet skulle hejda ikonoklasmen (stormen mot de heliga bilderna av Kristus, Gudaföderskan och helgonen) och ena kyrkan i öst och väst. Före konciliet hade Tarasius skrivit till patriarkerna av Rom, Alexandria, Antiokia och Jerusalem och så bjudit in dem till det koncilium som kejsaren ville sammankalla. Adrianus svar på brevet uppfattades som arrogant då han bl.a. menade att patriarken av Konstantinopel endast var nummer två i den patriarkala hierarkin och det genom sitt eget samtycke. Detta var ett helt nytt språk från biskopen av Rom, ett språk som från denna stund kom att utvecklas till en sedvana. Enligt historikern Abbé Guettée kan denna nya attityd härledas fr.o.m. år 785 då Adrianus överlämnade en samling av Isidors falska dekret till Ingelramn, Biskop av Metz

Det bör påpekas att Abbé Guettée var en på sin tid känd och uppskattad kyrkohistoriker i den Romersk-katolska kyrkan. Hans djuplodande historiska undersökningar förde honom emellertid till en ortodox position rörande påvens ämbete. Efter sin omvändelse skrev han boken ”The Papacy” i vilken han utifrån de direkt berörda källorna analyserar påvedömets historiska utveckling. Enligt Guettée är det fortfarande en obesvarad fråga om det var Adrianus själv som kompilerade Isidors dekret, eller någon i hans närhet? Säkert är åtminstone att det skedde i Rom då Adrianus var biskop och att han visste att dekreten var falska. Det senare eftersom han tio år tidigare hade givit Karl ”den Store” en uppsättning av de sanna, antika, kanonerna vilka är identiska med den allmänt vedertagna samlingen av Dionysius Exiguus. Enligt Guettée måste det därför ha varit mellan år 775 och 785, d.v.s. under Adrianus pontifikat, som de falska dekreten författades.

Dekren innehöll en serie bestämmelser vilka sammanförts med autentiska kanoner och dokument. Bland dessa fanns en förfalskning, känd som ”Kejsar Konstantins Donation”, med bestämmelser om att den kejserliga tronen i Rom givits till den romerske påven av den Hel. Konstantin den Store i samband med att Kejsaren flyttat imperiets politiska centrum österut. Utöver detta, och ännu allvarligare, innehöll dekreten bestämmelser om att påven hade rätt att ingripa över hela kyrkan i kraft av sitt ämbete, alltså även i andra stift. Detta skulle även vara fallet vid sådana tillfällen då ingen vädjat påven om en sådan inblandning.

Dekreten bör förstås mot bakgrund av den politiska situationen i Rom vid denna tid. Tills 754, då påven Stefan sökt hjälp från den frankiske härskaren Pippin, hade Rom i många avseenden varit en del av den bysantinska världen, men nu hade frankernas inflytande över den heliga staden ökat. Den Hel. Gregorius den Store hade tidigare vädjat till de frankiska kungarna om att tillåta de troende romarna i väst att få följa kyrkans kanoner vid tillsättningen av biskopar, men av politiska skäl hade dock frankerna velat hålla fast vid sitt feodala system. När de hade förslavat populus Romanum såsom villeins, hade de å andra sidan ej längre anledning att känna sig hotade att förlora sitt politiska grepp över Rom p.g.a. dess innvånare. 803 restaurerade så Karl ”den Store” det fria valet av biskopar bland prästerskapet och de troende.

Påven var dock knappast tillfredstställd med denna realpolitiska gest eftersom Rom fortfarande var alltför politiskt kontrollerat av frankerna. Det är uppenbart att ”Konstantins Donation” om påvens världsliga makt över Rom var avsedd att fria Rom från detta grepp, vilket man även lyckades med.

Från denna tid inleddes så en märkbar och gradvis stegring av påvens pretentioner. Enligt de falska dekreten ägde ingen rätt att döma biskopen av Rom medan biskopen av Rom själv ägde rätt att döma alla andra (patriarker som kejsare). Det moderna påvedömet, med en biskop med både andliga och världsliga anspråk, hade därmed sett dagens ljus. Guettée summerar den utveckling som därefter följde:…”en ny era påbörjades för Kristi Kyrka – en era av intriger och maktkamp, despotism och revolutioner, innovationer och skandaler.

Påvarnas världsliga makt medförde t.ex. att vissa påvliga skrifter under medeltiden fick ett rent politiskt innehåll. Under 1200-talet skrev Thomas av Aquino:

Kyrkan och staten är som två svärd vilka Gud har givit till Kristendomen för beskydd…I Påven förenas den världsliga makten med den andliga. Han innehar den högsta makten för dem båda…

Vid denna era författade även Bonifatius den VIII den kända bullan Unam Sanctam, vilken innehöll samma grundidé som dekreten:

…Om en världslig makt avviker kommer den att dömas av andlig makt, om en andlig makt avviker kommer den att dömas av en högre sådan: om nu den högsta andliga makten avviker kan den ej dömas av någon människa, utan av Gud allena…Vidare är denna auktoritet, även om den är given till människan och utövad av människor ej mänsklig, utan gudomlig, given genom den gudomliga rösten till Petrus som Han kallade ”Klippan” och bekräftad av hans efterträdare…

Under renässansen som följde blev påvarna (Nicholas V t.om. Leo X) mest kända som politiska furstar p.g.a. alla politiska intriger som utspelades under deras pontifikat. Intrigerna, nepotismen och de övriga skandaler som förekom under denna tid medförde att västkyrkan förlorade anseende. I ”Fursten” beskrev t.ex. Niccolò Machiavelli Alexander den VI som en politisk bedragare och behandlade furstens makt som ett politiskt självändamål. De västeuropeiska kungahusens motreaktion på bl.a. påvens politiska anspråk ledde fram till politisk-religiösa doktriner som absolutism, gallikanism och senare, vilket redan omnämnts, josephism. Gemensamt för dessa doktriner var att de ämnade stärka monarkernas politiska kontroll över sina territorier (som nu utvecklades till nationalstater) och fastställa deras oberoende av kyrkliga auktoriteter. Liksom så många ortodoxa kejsare ville de även blanda sig i rent kyrkliga frågor. Som Hertigen av Cleves uttryckte det så ville alla furstar vara: ”papa in terris suis”, ett faktum som de protestantiska reformatorerna senare utnyttjade för att sprida heresi. Gallikanismen innebar vidare att ett Ekumeniskt koncilium i andliga avseenden står ovanför påven, något som senare med kraft fördömdes vid det första Vatikankonciliet och av de påvar som regerade under renässansen och reformationen.

Renässansens och senare upplysningens och den franska revolutionens andliga, kulturella och politiska konsekvenser skulle till sist totalt omkullkasta det katolska Europa och i modern tid leda till rent sekulariserade liberala, kommunistiska och fascisitiska regimer. En liberal variant av den tidigare kristna monarkin är t.ex. den s.k. konstitutionella monarkin, där den faktiska politiska makten kom att tillhöra ett parlament och där monarken knappast längre kom att uppfylla det ortodoxt-kristna idealet. Idealt och i fråga om det mest väsentliga innebär den ortodoxa monarkin att ortodoxin erkänns och efterlevs på allmän nivå i samhället samtidigt som andra religioners anhängare givetvis tolereras (såsom var fallet i det heliga Bysantinska kejsardömet där muslimer var tolererade och hade en egen moské). Genom lateranfördraget med Mussolini år 1929 kom påven (efter att ha förlorat påvestaterna i samband med 1800-talets revolutioner i Italien) att få dagens Vatikanstat över vilken han regerar som världens äldsta nu existerande monark.

I patriarkernas encyklika till Leo XIII nämner man ytterligare följande skäl mot en annan tolkning än den som uttrycktes i de citerade kanonerna ovan:

1) Petrus blir tillrättavisad av Paulus vilket framgår av Pauli brev till galaterna (Gal.2:11). Detta skedde efter Pingstdagen.

2) Att Kristi ord till Petrus: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min Kyrka (Matt 16:18), av alla Fäder utan undantag under de första seklen tolkades metaforiskt som Petri bekännelse av Kristus: ”Han är Kristus, den levande Gudens Son( Matt 16:16). Paulus skrev ju, påpekar de ortodoxa: ”Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus.” (1 Kor. 3:10, 11) Och: ”Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv(Ef 2:19-20). De ortodoxa menar att dessa Kristi ord till Petrus även gavs till alla apostlarna genom honom. De tolv Apostlarna representerar ju Israels tolv stammar och efter Pingstdagen, då var och en av dem (ej endast Petrus) och Gudaföderskan mottog den Helige Ande, fanns det i deras missionerande aktivitet ingen skillnad mellan dem. Det går knappast heller att tolka in påvens världsliga makt i dessa ord.

3) Att varje självstyrande kyrka i öst och väst under de sju Ekumeniska konciliernas tid de facto var juridiskt oberoende av någon annan kyrka och själv administerade sitt område genom en lokal synod. I viktiga frågor lät man dock ett Ekumeniskt koncilium (grek: synod) få det sista ordet. Så var den antika kyrkans konstitution.

4) Att påven Liberius under 300-talet undertecknade en ariansk trosbekännelse.

5) Att påven Zosimus under 400-talet undertecknade en heretisk trosbekännesle som förnekade arvssynden.

6) Att påven Virgilius under 500-talet fördömdes för felaktiga åsikter av det fjärde Ekumeniska konciliet, som då även i väst var överordnat påven.

7) Att påven Honorius föll i heresi och fördömdes av det sjätte Ekumeniska konciliet och att de påvar som efterträdde honom avvisade honom som heretiker.

Teologin

För en munk är Gud inget filosofiskt begrepp utan den levande Fadern med Vilken han dagligen samtalar och Vilken han alltid har nära inom sig själv; Han som alltid är redo att skydda och lära honom vad han borde göra i varje svår situation.

Munk Johannes Vranos av det heliga berget

Till skillnad från katolicismen sammanför ej den Ortodoxa Kyrkan nya landvinningar inom vetenskaperna och filosofin med den egna teologin. Även då det ej finns någon konflikt mellan tro och vetande emedan båda baseras på sanningen och eftersträvar sanningen i vidaste bemärkelse, söker ej den Ortodoxa Kyrkan förena dem med varandra. Ortodoxin söker alltså inte, genom vetenskapliga undersökningar och syllogismer, bevisa vad Kristus förkunnade. Ett typiskt exempel är att ortodoxin ej med hjälp av metafysiska resonemang söker förklara i vilka avseenden eukaristin är Kristi kropp och blod, utan baserar det på tron och ser det som ett av de områden där förnuftet ej kan nå ända fram.

Den Hel. Basilius den Store gav unga munkar rådet att använda den grekiska filosofin som ett bi använder blomman. Ta endast emot honungen, d.v.s. sanningen som Gud planterat i världen för att den så skulle kunna ta emot det inkarnerade Logos, principen för all sanning, Jesus Kristus. Ortodoxa Kyrkan ser dock mer än den Katolska gränserna för det mänskliga förnuftet, även om Hon ej frånsäger det en viss betydelse i förhållande till tron.

I det heliga Bysantinska kejsadömet gjorde man en distinktion mellan den yttre visheten, den exoteriska hellenska filosofin som man ärvt i direkt kontinuitet från det antika Grekland, och den inre visheten, den esoteriskt kristna vilken endast kunde uppnås genom studier av de heliga fäderna, bön och askes. Den sanna teologin, d.v.s. kunskapen om Gud, kunde endast uppnås genom den inre visheten i form av erfarenhet av Gud. Denna erfarenhet kunde ej helt förklaras i filosofiska termer eller ens beklädas med mänskliga ord. Då målet för den yttre visheten var insikter om den materiella (naturliga) världen var målet för den inre visheten skådandet av Guds oskapta energier, det gudomliga ljus som Apostlarna såg stråla ut från Herren vid Kristi Förklaring på berget Tabor (Matt 17: 1-9). Detta är bl.a. det andliga målet för hesykasterna (av heychia som betyder stillhet) på det heliga berget Athos (som, Gud ske lov, förblev oantastat under de senare ottomanska, franska och italienska ockupationerna av det f d Bysans).

Som nämndes i avsnittet: ”Ortodoxin och den kristna omvändelsen” är en ideal teolog i den Ortodoxa Kyrkan en ständigt bedjande, asket som vigt hela sitt liv åt Gud för att lära känna Honom som person i en personlig relation. Endast den man eller kvinna som känner Gud genom en liknande erfarenhet borde kallas teolog d.v.s. Guds-vetare. Om den (rent) intellektuella spekulationen om Gud drivs för långt reduceras Gud som person till Gud som ett ord, eller ett begrepp i en förklaring av kosmos, världen. Ordet Gud kan sedan bytas ut mot evolution genom ett vetenskapligt paradigmskifte, eller överges genom att man byter samtalsämne. Då Nietszche sa att gud var död menade han att begreppet gud ej längre inspirerade människorna, att man i väst börjat prata och bekymra sig om andra saker. Orsaken till denna utveckling kan spåras till skolastiken i väst. Thomas av Aquino inkorporerade på 1200-talet filosofen Aristoteles metafysik med den patristiska teologin, framförallt den av den Sal. Augustinus.

Thomas hade som utgångspunkt att både filosofin och teologin rör frågan om det som är (lat: ens) utifrån vilket han applicerade det aristoteliska schemat om potentialitet och aktualitet (potentia-actus) på universum: att alla former av existens kommer till varande genom effekten av en aktiv kraft; konsekvent en lång kausalkedja där den förste röraren enligt Thomas måste vara ett varande som ej är en potentialitet utan ren aktivitet (ens in actu, actus purus) – och att denna aktivitet är Gud. På detta sätt har Thomas grundat sitt system på ett fundamentalt felaktigt antagande – att det är möjligt att jämföra skapelsen med skaparen. Detta leder honom till att utveckla en analogi om varandet (analogia entis) enligt vilken man utifrån begrepp som godhet, oändlighet, evighet, enhet etc kan dra slutsatser om Gud. Den Hel. Johannes av Damaskus menade å andra sidan att Gud är ingenting av det som är, inte att Han är icke varande, utan att Han är ovanför allt som är, ovanför varandet självt. Vidare menade han att skapelsen essentiellt är något annat än Gud, även om Gud givetvis verkar i skapelsen. Det senare förhållningssättet gav upphov till den negativa teologin, d.v.s. att vi endast kan säga vad Gud inte är, och att vi utifrån det som är i naturen ej kan förklara Gud.

Den Hel. Basilius den Store menar att det är skillnad på det faktum att Gud är, och på vad Han är. Vi vet att Gud är genom erfarenheter av Hans energier (verksamheter) i våra hjärtan, men vi kan ej via förnuftet eller hjärtat (nous) förstå vad Han är. Den Hel. Basilius drar då slutsatsen att ”från aktiviteterna (d.v.s. energierna) är kunskapen, och från denna kunskap är tillbedjan.” Den Hel. Basilius gör sedan en analogi om denna kunskap med den kunskap vi har om andra människor. Vi kan känna till andra människor genom de sätt de visar sig för oss genom utseende, tal, lukt etc, men vi känner fortfarande inte till deras essens. Vi har således kunskap om att de är och hur de är i relation till oss utan att känna till vad de är. På samma sätt kan vi känna till att Gud är och hur Han är i relation till oss. Den Hel. Johannes av Damaskus sa: ”Det är således helt klart att Gud existerar, men vad Han är till sin essens och natur är icke kännbart och bortom all förståelse.”

Filioque

Filioquestriden var aldrig en konflikt mellan romare i väst och öst utan bör hellre beskrivas som en strid mellan romare (från imperiet i öst och väst d.v.s. från både det Nya Rom och det gamla) och franker. Frankerna hade avsiktligt sökt splittra det romerska imperiet genom att kalla östromarna för greker vilka därför skulle uppfattas tillhöra en annan nation. Kejsaren, menade frankerna, var ej längre romare till sitt etniska ursprung utan grek och man ansträngde sig hårt för att rättfärdiga synen på grekerna som heretiker och sig själva som Guds välsignelse till Rom som var under politisk styrning från en grekisk kejsare. Precis så argumenterade t.ex. kejsaren Louis III i sitt brev till kejsaren Basil år 871. Medeltida germanska historiker, framförallt franker, kom senare att referera till händelseförloppet i termer av greker (eller byzantinare) mot romare och franker, istället för den mer historiskt förankrade uppfattningen av ett gemensamt Romarrike från öst till väst, där alla romare kände samhörighet och bekände samma tro som fastställts vid de Ekumeniska koncilierna i rikets östra del.

Det var alltså i detta sammanhang som frankerna införde filioque (och sonen i trosbekännelsen) och kallade dem som vägrade att godta detta tillägg för heretiker. År 809 sammankallade Karl ”den Store” den lokala synoden i Aachen under vilken man införde filioque i trosbekännelsen som en dogm nödvändig för frälsningen. Han sökte därefter stöd för detta hos påven Leo III i Rom. Påven avvisade dock filioque och menade att konciliefäderna ej hade utelämnat filioque p.g.a. ignorans eller försumlighet utan avsiktligt och under gudomlig inspiration (något som bevisar att han ansåg detta tillägg vara ett doktrinärt fel). I diplomatiska ordalag sökte således Leo III få Karl att förstå att filioque var en heresi. Leo hade därefter låtit spika upp två silvertavlor i den dåvarande St. Peterskyrkan, den ena med trosbekännelsen på latin och den andra på grekiska och bägge utan filioque. Till detta hade han skrivit: Haec Leo posui amore et cautela fidei orthodoxae. Jag, Leo, har skrivit ned dessa ord i kärlek till och för beskydd av den ortodoxa tron. Då Frankerna dock vägrade att erkänna sitt teologiska felsteg fördömde till sist hela universalkyrkan år 879 tillägget vid konciliet i Trullo.

I samband med konciliet hade påven Johannes VIII skrivit ett brev till Konstantinopels patriark, den Hel. Photius, i vilket filioque med starka ord fördömdes. Påven kallade t.o.m. den för Judas som först infört filioque i trosbekännelsen. Det gamla Rom var dock ej så politiskt starkt att man kunde riskera ett krig mot frankerna varför man ej ville kalla dem som infört tillägget för heretiker. Detta hade kunnat leda till militära övergrepp mot prästerskapet i Rom liksom mot romerska medborgare. Katolska och protestantiska teologer har tolkat Johannes VIII ovilja att kalla filoque för heresi som att han ej avvisade filioque på doktrinära grunder utan endast ej ville se tillägget i trosbekännelsen. Enligt patriarkerna framgår det dock tydligt av brevet till Photius att han även avvisade filioque på grund av den ortodoxa tron. Två påvar och ett Ekumeniskt koncilium avvisade alltså filioque i trosbekännelsen av doktrinära skäl före år 900.

Romarna i väst hade full kontroll över påvedömet fram till 962 då frankerna tog över den politiska makten. Strax därefter någon gång mellan år 1009 och 1014 inkorporerades filioque i trosbekännelsen. Man inkorporerade ej filioque genom ett Ekumeniskt koncilium utan, påverkade av sin tids makt- och prestigekamp inom kyrkan, via ett enkelt påvligt beslut. Den Ortodoxa Kyrkan ser detta som en doktrinär innovation och därmed en heresi, medan den Romersk-katolska ser det som en legitim utveckling. I encyklikan till Pius IX anförde patriakerna följande skäl mot filioque:

1) Den förstör den rätta läran om ursprunget för personerna i den heliga Treenigheten, vilka klart framgår av Evangelium: Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han vittna om mig, Joh 15: 26. I den ortodoxa teologin betonar man således starkt att det i den heliga Treenigheten finns ett enda ursprung för två av personerna, den helige Ande och Sonen, nämligen Fadern.

2) Innovationen förvirrar och sammanblandar relationerna mellan personerna i Treenigheten och inför ojämlika relationer mellan Sonen och den Helige Ande.

3) I försvaret av innovationen framstår Kyrkans antika trosbekännelse som imperfekt, svår att förstå och t.o.m. obskyr.

4) Innovationen censurerar de heliga Fäderna vid det första Ekumeniska konciliet i Nicea och vid det andra Ekumeniska konciliet i Konstantinopel som om dessa hade varit tysta eller ej fullständigt uttryckt vad som är relaterat till Sonen och den Helige Ande vid en tid då det var nödvändigt att rädda Kyrkan från arianismen.

5) Innovationen överskrider vad de heliga Fäderna vid de tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde Ekumeniska koncilierna beslöt då dessa med hot om fördömelse och olika former av straff, varnat den som lade till, drog ifrån eller ändrade något (hur obetydligt det än kunde vara) i den heliga trosbekännelsen.

6) Innovationen medförde stora stridigheter i Kristi fridsamma Kyrka och splittrade nationerna.

7) Innovationen avvisades av två påvar, Leo III och Johannes VIII (se ovan).

8) Innovationen fördömdes med anathema vid konciliet i Trullo vilket skulle återförena Kyrkorna i öst och i väst.

9) Efter att Filioque introducerats i Väst medförde detta en rad andra nymodigheter, bl.a förändringar av dopritualen, missbruk av välsignelser under liturgin etc.

10) Den var obekant för och ansågs vara blasfemisk och konstig av de kristna som tidigare, och av andra orsaker, separerat sig från den Ortodoxa Kyrkans gemenskap.

Innovationen är en heresi. Här citerar patriarkerna den Hel. påven Damasus som sade: Om någon tror rätt om Fadern och Sonen, men ej tror rätt om den Helige Ande, är han en heretiker. Det tredje Ekumeniska konciliets sjunde kanon förbjuder därför all andlig gemenskap i bön med dem som använder eller försvarar filioque och deras församlingar är att betrakta såsom heretiska.

Gudaföderskan (Theotokos)

Den 8:e december 1854 proklamerade Pius IX dogmen att Gudaföderskan, genom Kristi förtjänster och Guds nåd, var fri från arvssyndens fläck (bullan Ineffabilis Deus). Idén som är utilitaristisk och även berör doktrinerna om skärselden och avlaten, går ut på att Kristus, Gudaföderskan och vissa helgon producerade större förtjänster än nödvändigt för frälsningen och att dessa förtjänster kan föras över till andra som behöver dem bättre (exempelvis själarna i skärselden). Denna dogm saknar dock stöd i den Heliga Skrift och bland de heliga Fäderna. Ortodoxin menar att den Heliga Gudaföderskan föddes dödlig som varje annan människa. Å andra sidan förberedde den Helige Ande henne för sitt unika uppdrag som den människa som skulle föda vår Frälsare. Hon var så uppfylld av den Helige Andes oskapta energier att hon kunde bli ett värdigt käril åt Jesus Kristus. Många fäder anser dock att hon syndat (endast Jesus Kristus är fri från synd). Så menade t.ex. den Hel. Johannes Chrysostomos att hennes försök att tillrättavisa Kristus vid brölloppet i Kana (Joh 2:3-4) var ett bevis på hennes dödlighet (d.v.s. på hennes synd). På grund av sin speciella roll i frälsningsplanen upptogs hon till både kropp och själ direkt i himmelen, där hon sitter vid vår Herres fötter och ber för de kristna i den stridande kyrkan och frambär våra och sina egna böner inför Guds tron. Prisat vare därför hennes heliga namn i evighet!

Ikoner

En ikon är en konstnärlig bild av Kristus, Gudaföderskan eller helgonen. Gud Fadern kan ej avbildas då ingen har sett Honom. Den Helige Ande avbildas symboliskt med tungor av eld eller som en duva (vid t.ex. pingstdagen och såsom en avbildning av Herrens dop). Guds Son, Ordet (från det grekiska logos, som även betyder princip mm) blev människa genom inkarnationen och kan därför avbildas i mänsklig gestalt.

I den Ortodoxa Kyrkan är nu ikoner något mer än heliga bilder. De är helt och fullt att uppfatta som teologiska verk, alltid två-dimensionella, så att vi troende skall förstå att världen i vilken den Helige Ande, Kristus, Gudaföderskan och helgonen verkar är en mystisk värld som ej helt kan begripas genom våra fem sinnen. Katolicismen har använt tredimensionella statyer i kyrkor. Dessa är ett direkt arv från det antika Greklands naturalistiska konst (som senare förekom i Rom). På motsvarande sätt avbildade konstnärerna under renässansen i väst Gudaföderskan och Kristus i en inomvärldslig, ofta utstuderat naturalistisk stil, där fasta och bön före skapandet ej krävdes såsom andlig förberedelse för detta heliga uppdrag. Personen och personerna som ikonen avbildar är gudomliggjorda, transfigurerade (i enlighet med den ortodoxa läran om gudomliggörelse, theosis, målet för det andliga livet) och de har en central betydelse i den gudomliga liturgin där personerna i ikonerna, ej ikonerna i sig själva, vördas med rökelse, bugningar och kyssar. Statyerna och målningarna i romersk-katolska kyrkor kan vördas som gudsinspirerad konst men saknar liturgisk eller teologisk funktion. Man får intrycket att många av statyerna endast har en dekorativ funktion.

Skärselden och läran om avlaten

Enligt romerk-katolsk doktrin måste vissa av själarna efter döden genomlida en andlig reningsprocess som man kallar skärseld. Utifrån idén om förtjänst, överflödig förtjänst och överflödig nåd ackumulerat av Kristus, Gudaföderskan och helgonen kan viss avlat föras över på själarna i skärselden för att på så sätt förkorta deras tid i detta tillstånd. Den Ortodoxa Kyrkan lär å sin sida att alla själar efter kroppens död färdas till dödsriket. Det finns undantag såsom Theotokos som fördes av änglarna direkt till himmelen. Vi övriga måste dock befinna oss i ett tillstånd av väntan på den allmänna uppståndelsen och domen. Det finns dock vissa indicier om ett framtida tillstånd då själarna redan här får en försmak av deras kommande härlighet eller lidande. Då Kristus återkommer återförenas själen med den uppståndna kroppen och blir dömd av honom. Enligt den Helige Isak Syriern är det samma energier som kommer leda till himmelrikets härliget som till helvetets lidande, nämligen den gudomliga kärleken vilken tar formen av evig eld för själarna i helvetet och evig ljuvlighet för dem som samarbetat med dess väsen under jordelivet. Det bör betonas att sanningen ej står i konflikt med kärleken. Det är kärlekslöst eller fegt att ej tala om hela sanningen för sin nästa.

Exempel på andra skillnader

I ortodoxin betonar man starkare än i katolicismen människans slaveri under döden p.g.a. hennes köttsliga begär vilka manipuleras av djävulen. Konsekvensen av detta är att djävulen i den romerska teologin rent intellektuellt har förts ut i periferin. Slående är t.ex. skillnaderna i bruket av exorcismer. Dessa är i ortodoxin en ytterst normal företeelse som varje präst själv kan besluta om, medan det i katolicismen oftast först krävs en rent naturvetenskaplig och psykologisk undersökning och tillstånd från den lokale biskopen. I den senaste versionen av den romerska riten för exorcismer har man i vissa stycken dessutom, och mycket anmärkningsvärt, slutat att tala om djävulen och ersatt honom med att endast referera till ”det onda”.

Ortodoxin fokuserar på bemästrandet av de egna begären genom bön (allmän och privat), fasta (självförnekelse), frivillig lydnad, regelbunden kommunion och botgöring. I katolicismen finns detta kvar i vissa avseenden om än i lägre grad. Man har t.ex. nästan helt avskaffat fastan som är ett av de viktigaste medlen för bemästrandet av de köttsliga begären. Fastan har i katolicismen övergått till att bli en abstrakt fråga om självförsakelse som kan utövas på de mest artificiella sätt. De romerska katolikerna kan numera exempelvis äta kött under den stora fastan för att istället avstå från ”något annat”.

För att leva fastan, bönen, regelbunden kommunion och botgöring (bikt) och till sist nå det andliga målet för denna kamp, theosis, gudomliggörande i Kristus, har den Ortodoxa Kyrkan alltid prisat monasticismen. I den ortodoxa monasticismen (som till skillnad från den romersk-katolska saknar ordnar) offras all energi i kampen för perfektion.

Dopet)

Hela kyrkan före 1054 döpte genom immersion (nedsänkning av hela kroppen tre gånger i vatten under åkallande av de tre personerna i Treenigheten). Påven Pelagius talar om denna immersion som en befallning från Gud. Ända till 1200-talet fortsatte man att döpa på detta traditionella sätt i Västerlandet då bruket att endast hälla vatten på huvudet sakta men säkert kom att bli det normala i katolska kyrkor. Den Ortodoxa Kyrkan menar att detta förstör en väsentlig del av symboliken om den gamla människans död och den nya människans pånyttfödelse i Anden (vilket just symboliseras med den fulla nedsänkningen av kroppen under vattnet). Man ifrågasätter även giltigheten av dop som ej utförts med tre immersioner. Genom flera synoder med representanter från de större patriarkaten har därför den Ortodoxa Kyrkan förklarat att konvertiter från katolicismen (och protestantiska samfund) måste döpas på ortodoxt vis, då deras tidigare ”dop” ej ansetts vara giltiga eller tveksamma. Strax efter schismen döpte man de romerska katoliker som ville bli ortodoxa som om de ej hade ett giltigt dop. Det fjärde kanonet från Laterankonciliet i Rom 1215 vittnar även om att de ortodoxa ej förättade liturgi där romerska katoliker hade celebrerat utan att först rena platsen med vigvatten. Den Hel. Nikodemus Hagioriten skriver: ”tills dess hade österlänningarna, enligt latinarnas vittnesmål, döpt dem; det är uppenbart att de ortodoxa av stor ekonomia (hushållning) senare endast använde krismation…Då nu behovet av ekonomia är förbi, måste de apostoliska kanonerna tillämpas exakt.” Han fortsätter: ”Latinarnas dop kallas felaktigt för dop och av detta skäl är det ej acceptabelt vare sig med hänsyn till akribeia (strikthet) eller ekonomia. Det är ej acceptabelt p.g.a. akribeia eftersom de är heretiker…de utför ej de tre immersionerna och emersionerna i överensstämmelse med apostolisk tradition. Därför är latinarna odöpta”

Apostoliskt Kanon L lyder: ”Om någon biskop eller präst ej använder tre immersioner för att göra ett dop, utan en enkel immersion, det till Herrens död, låt honom bli avsatt.” Enligt den Hel. Chrysostomus får ekonomia användas endast då lagen (d.v.s. de apostoliska kanonerna) ej överskrids.

Myrrhasmörjelsen)

I den Ortodoxa Kyrkan förmedlar man den Helige Ande, elddopet, direkt efter reningsdopet, medan man i katolicismen utför densamma först då barnet uppnått förnuftets ålder.

Eukaristin)

I hela kyrkan, i öst och i väst, firade man den heliga eukaristin med syrat bröd, men från 1000-talet införde man en ny sed i väst genom innovationen att använda osyrat bröd.

Kommunionen)

Före 800-talet, i öst och i väst, gav man lekmännen kalken (Kristi blod) under kommunionen. Från 800-talet och framåt gav man dem endast Kristi kropp. De ortodoxa menar att detta går emot Kristi ord: ” Dricken härav alla” (Matt 26:27). Det var även en gemensam sed i öst och i väst före 1200-talet att dela ut kommunion till barn som ej uppnått förnuftets ålder. Också denna sed förändrades dock i väst under påverkan av skolastiken, medan öst fortfarande håller fast vid den antika kyrkans tradition.

Välsignat bröd)

I den ortodoxa liturgin delar man fortfarande ut välsignat bröd efter eukaristin, en sed som har försvunnit i katolicismen.

Bönen för de döda)

Under de sju Ekumeniska koncilierna bad man i öst och i väst för dem som insomnat i Herren, för deras frid och om förlåtelse för deras synder. Under 1200-talet införde man dock i Väst en rad innovationer rörande skärselden, avlaten och den fulla belöningen för de rättfärdiga föreden allmänna uppståndelsen och domen. De ortodoxa ber alltjämt för själarna i dödsriket och utesluter inte (som moderna katolska teologer) att bönen t.om. kan vara till fördel för själarna i helvetet.

Äktenskapet)

Liksom romersk-katolska präster får ortodoxa präster ej gifta sig efter prästvigningen. Däremot får de ortodoxa, till skillnad från de katolska, vara gifta före prästvigningen. Den Ortodoxa Kyrkan anullerar ej äktenskap som den Väst-romerska kyrkan gör. Äktenskapet uppfattas i ortodoxin som ett förbund som består även efter döden, medan den Romersk-katolska kyrkan menar att sakramentet ”upplöses” vid den ena makens/makans död. Endast p.g.a. otukt kan ett äktenskap upplösas enligt den Ortodoxa Kyrkan, och omgifta personer kan ej bli präster. Biskoparna rekryteras endast från präster som lever i celibat.

I den Ortodoxa Kyrkan kallas sakramenten för mysterier och liksom den Romersk-katolska kyrkan räknar man oftast med sju sådana, även om man ogärna vill precisera antalet då det aldrig har fastställts på ett Ekumeniskt koncilium. Man anser t.ex. att monarkin (smorningen av den blivande regenten), det monastiska ståndet, välsignelsen av vatten etc, är mysterier som tillhör Kyrkans Tradition.

I åminnelse av Herrens uppståndelse står de ortodoxa i samband med den gudomliga liturgin under årets alla Söndagar och under alla dagar mellan Påsk och Pingst. I den Romersk-katolska kyrkan knäböjer man under den heliga Mässan på Söndagarna och även under Påsknattens liturgi. Detta är ej endast en fråga om olika kulturer eftersom det första Ekumeniska konciliets 20:e kanon klart bestämmer att detta bruk är obligatoriskt för hela Kyrkan. Ortodoxa kyrkor har därför ej heller kyrkbänkar eftersom Församlingen (förutom gamla, sjuka, gravida och småbarn) förväntas stå. Vid andra högtider och vid liturgier som firas under den övriga veckan knäböjer ofta de ortodoxa.

En stor del av den Ortodoxa Kyrkan håller fast vid den gamla (julianska) kalendern som en gång i tiden gällde i både öst och i väst, men som i väst ersatts med den gregorianska kalendern. Man beräknar fortfarande datumet för Påsken enligt den julianska kalendern inom hela den Ortodoxa Kyrkan.

Den Ortodoxa Kyrkan har ej upplevt någon motsvarighet till renässansen i Väst, ej heller någon ”reformation”. Den renässans som t.ex. förekom i Ryssland var helt importerad från Väst.

Den Ortodoxa Kyrkan har ej haft korståg, inkvisitioner eller häxprogromer. Islam var en tolererad religion i det heliga Bysantinska kejsadömet.

De ortodoxa prästerna (och munkarna) måste ha skägg, medan de romersk-katolska oftast är rakade. Andra skillnader är t.ex. att de ortodoxa ej har en motsvarighet till korsvägsandakten eller rosenkransen i den Romersk-katolska kyrkan. Det grekisk-ortodoxa radbandet är ett hjälpmedel för Jesusbönen, en av Kyrkans äldsta traditioner.

Kyrkornas gemensamma arv

Vi är oförändrade; vi är fortfarande desamma som vi var på 700-talet…o, om ni bara kunde samtycka till att bli igen vad ni en gång var, när vi båda var förenade i tro och kommunion!

– Aleksej Chomjakov

Om man endast diskuterar vad som separerar den Romersk-katolska kyrkan från den Ortodoxa Kyrkan, får man lätt intrycket att det är omöjligt för kyrkorna att återförenas. Rom kan ej överge alla de dogmer som man proklamerat efter schismen, liksom den Ortodoxa Kyrkan ej kan överge de sju Ekumeniska konciliernas beslut. Man glömmer då att huvuddelen av respektive kyrkas trosförkunnelse delas med den andra kyrkan och att historiska oförätter som korståget över Konstantinopel starkt påverkat den Ortodoxa Kyrkans relation med den Romersk-katolska på ett rent sekulärt plan. När den nuvarande påven Johannes Paulus II bett om förlåtelse för dessa sorgliga händelser vilka till sist kom att innebära det heliga Bysantinska rikets fall, måste de ortodoxa, i Kristi anda, ej stå emot dessa oförätter utan försöka se till den era där kyrkorna var förenade i kärlek och kommunion. En framtida enhet skulle onekligen innebära en pånyttfödelse för den apostoliska kristendomens utbredning i världen. Som påven har sagt så måste Kyrkan återigen andas med två lungor. Patriarkerna betonar här att en annan enhet ej kan finnas än just den som var den gemensamma arvedelen från apostlarna och som var gemensam för hela universalkyrkan under de sju Ekumeniska konciliernas tid. Ingen av de nya lärorna i Rom har en gemensam och ömsesidig auktoritet i både öst och västkyrkan motsvarande vad som förkunnades under dessa koncilier. I encyklikan till Pius IX:e skrev därför patriarkerna:

…Hans Helighet kan vara försäkrad om att om han, även nu, skulle skriva till oss sådant som två hundra Fäder vid en undersökning skulle finna vara i överensstämmelse och konsonant med de nämnda tidigare Koncilierna, då menar vi att han från oss syndare ej endast skulle få höra: ”Petrus har sålunda talat” eller något med liknande hedersbetygelse, utan även detta: ”Låt den hand kyssas som har torkat bort den Katolska Kyrkans tårar”.

Sverige som kulturradikalt experiment

86a8656d-1272-42a0-b56a-8cfff87bf284
Kårhusockupationen 1968

Inledning

”Döda vita män stod anklagade för att ha skapat den västerländska civilisationen. Det var dem det gällde att nu gång på gång avslöja”. [1]

Svante Nordin, Betydelsen av revolutionsåret 1968.

De flesta av de vänsteridéer som når vårt land i modern tid har först uppstått i Förenta staterna. Så var fallet i synnerhet under 1960-talets vänstervåg. En betydande skillnad mellan Förenta staterna och Sverige är emellertid att vårt land sedan Gustav Vasa genomsyrats av enhetsideologin. Efter reformationen skulle alla vara goda lutheraner. I den moderna staten har istället vissa politiska idéer och normer bildat religionssurrogat. Det är därför som svensk offentlig debatt har haft svårt att hantera och bemöta avvikande åsikter i de frågor där den politiska och kulturella överheten funnit samförstånd. Enhetsideologin har gett upphov till en konsensuskultur som steg för steg resulterat i politisk konformism. En institution som av historiska orsaker varit särskilt mottaglig för vad den politiska makten tycker har varit den Svenska Kyrkan. Det är därför också den svenska institution som har förändrats mest från 50-talet tills idag. Emellertid är det inte den Svenska Kyrkan som är huvudfokus i detta inlägg utan 68-generationens kulturella och politiska arv som helhet. Ambitionen är också att formulera ett debattinlägg som vill gå djupare än den sakpolitiska nivån och analysera de filosofiska förutsättningarna för ett frihetligt alternativ. Detta alternativ finner vi i en konsekvent tillämpad libertariansk filosofi som visavi den moderna staten och dess skiftande enhetsideologier erbjuder radikal decentralism som det både humana och politiska alternativet.

Sverige som kulturradikalt experiment

Den så kallade ”68-revolutionen” var inte ett enhetligt fenomen  utan bestod av den tidens vänsterrörelser från maoister till akademisk nyvänster. Där fanns givetvis urfäderna Karl Marx och Friedrich Engels, Vladimir Ilijitj Uljanov (Lenin) och den alltmer populäre Mao Zedong. Här fanns Che Guevara, Rosa Luxemburg och Leo Trotskij. I den akademiska marxismen förekom namn som Georg Lukács, Antonio Gramsci, Walter Benjamin, Teodor Adorno, Herbert Marcuse, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Jürgen Habermas och Louis Althusser. De senare var utöver Althusser västmarxister.  Maoisterna, som var den mer hårdföra falangen, såg ”det stora språnget” i Kina då Mao hade ambitionen industrialisera ett helt land på snabbast möjliga tid som en pånyttfödelse och vital kraft för klasskampen. Idag vet vi att ”det stora språnget”, liksom ”kulturrevolutionen”, ledde till svält och massavrättningar, men för en västerländsk ungdomsrörelse som inte lät sig påverkas av den ”borgerliga pressens propaganda” stod Mao för det nya inom marxismen. Mao tolkades som odogmatisk visionär som kunde se kulturen som en självständig kraft vilken kunde ge återverkningar på den ekonomiska basen i det marxistiska schemat. För västmarxisterna kom också den kulturella överbyggnaden att stå i fokus. Frågan om vad som är basen (de materiella produktionsförhållandena i klassisk marxism) och vad som är överbyggnaden (kulturen och samhällets ideologier i klassisk marxism) ifrågasattes inom västmarxismen.

Liknande tankegångar uttalade Rudi Dutschke i Tyskland som, åberopande den italienske marxisten Antonio Gramscis tal om marxismens genomförande genom den kulturella överbyggnaden, påtalade revolutionens gradvisa seger genom ”den långa marschen genom institutionerna”. Detta skedde också. Inom universitetens human- och samhällsvetenskapliga fakulteter blev sextioåttorna till sist helt dominerande. Två trender kan sedan skönjas från sjuttiotalet och framåt: Dels att nya vänsterparadigm som postmodernism, postkolonialism, nymarxism, normkritik, feminism och genusvetenskap utvecklas och populariseras, dels att dessa nya idéer och trender får spridning genom lärare och studenter vid samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter. Det senaste postmoderna uttrycket för detta är den socialkonstruktivistiska magilådan där två biologiska kön går in och hundra socialt konstruerade kön kommer ut på den andra sidan.

68-generationens idéer går under 70-talet från romantik i opposition till institution. Det var bland andra Olof Palme som samordnade denna övergång. Socialdemokratin gjorde det emellertid inte för att man alltid höll med, men lyckades passivisera den radikala vänstern genom att institutionalisera den. Emellertid räknade man inte med konsekvenserna av de kulturradikala idéernas påverkan på längre sikt och hur postmoderna idéer kom att genomsyra bland annat det svenska utbildningssystemet och den svenska kyrkan. Det fanns ingen allvarlig intellektuell opposition mot kulturradikalism och postmodern vänster i kulturella termer. Den kritik som kom under 1980-talet från så kallat ”nyliberalt” håll var en ekonomisk kritik och en rättighetskritik och inte en kultur- och utbildningspolitisk uppgörelse. Tvärtom ser vi hur högerpartierna faktiskt kommit att anamma idéer och normer som endast en liten och radikaliserad del av Sveriges befolkning omfattade under 1960-talet.

Den akademiska kulturradikalismen

Det intressanta med att studera denna era från 1960-talet och framåt är att det som händer i Sverige även händer internationellt och där de dominerande akademierna och vänsterrörelserna i Förenta staterna inkluderande den sexuella revolutionen även nådde Europa. Den kontinentala, franska, kulturradikalismen fick också stort inflytande vilket beror på namn som Louis Althusser, Michel Foucault och Jacques Derrida vars idéer snabbt absorberades på universitet och bland intellektuella miljöer i Förenta staterna. Det är för övrigt Derrida som skänkt akademin begreppet ”fallologocentrism” (av fallos det vill säga penis och logos det vill säga logiskt tänkande, rationalitet, ord och grund). Med detta avser Derrida att fånga in att det västerländska tänkandet dominerats av män med deras logik och vetenskap. Genom att dekonstruera västerländsk vetenskap och metafysik menar Derrida att dessa diskurser kan öppnas upp och frigöras. Liknande postmoderna idéer förekommer idag under namnet social konstruktivism som går ut på att den enda ”verklighet” vi känner till inte är ”verklig” utan just socialt konstruerad. Både biologiska och sociala kön kan här vara socialt konstruerade, fysik och matematik kan ses som sociala konstruktioner och så självklart sexuella normer och svensk kultur. När dessa idéer försöker ersätta traditionell vetenskap och logik uppstår därför konfliktytor mellan forskare som vill använda traditionell logik och vetenskaplig metod och postmoderna akademiker.

För humanvetenskapen kom förkastandet av idéer om ”vetenskap”, ”sanning”, ”logik”, ”evidens” och ”objektivitet” att få vittgående konsekvenser. I den postmoderna vänsterns våld på Friedrich Nietzsches filosofi kom ”viljan att veta” att identifieras med viljan till makt och manlig dominans. Postkolonialismen såg likaså den västerländska vetenskapen som ett instrument för förtryck. Naturvetenskap var, liksom humaniora och samhällsvetenskap,  i sig själva uttryck för legitimering av orättvisor och exploatering. Likaså kom genusvetenskapen att betrakta den traditionella vetenskapen som ett kvinnoförtryck. Kvinnovetenskapens inträde på scenen medförde, skrev Eva Lundgren, ett vetenskapsteoretiskt brott som: ”rycker bort grunden för begreppen om vetenskaplig rationalitet och objektivitet”. [2]

Det lär ha varit bolsjeviken och Lenins vapenbroder Leonid Trotskij som först använde begreppet politiskt inkorrekt om de åsikter som inte stämde överens med bolsjevikernas partilinje. I grunden är också detta vad den postmoderna och nymarxistiska vänstern får för effekter på det offentliga samtalet. Det är också intressant att man liksom sina kusiner i det sovjetiska experimentet använder psykologiska begrepp mot allt man ogillar politiskt. Därför kallas idag personer som hyser vissa åsikter ”fobiker”. En fobi är en psykiatrisk terminologi för personer som är sjukligt rädda för exempelvis höga höjder, trånga rum, spindlar och bakterier. Här används det mot personer som är av annan politisk åsikt. Parallellt antyder man med att man själv representerar det psykologiskt friska politiska alternativet i sammanhanget. Det som är intressant med denna begreppsanvändning är att den, om den skulle användas inom psykiatrin visavi personer med politiska åsikter och enbart för att de hyser politiskt avvikande åsiktsmeningar, skulle strida mot den så kallade ”Hawaiideklarationen” från 1977 (uppdaterad i Wien 1983) som ger en etisk kod inom psykiatrin mot att bland mycket annat använda psykiatrin för politiska syften. Ändå menar sig många nymarxister att det står dem fritt att ställa diagnoser lite hur som helst mot dem som är av annan åsikt, exempelvis mot dem som försvarar kärnfamiljen.

En av de böcker som fick särskilt stort genomslag bland 68-generationen var den västmarxisten Herbert Marcuse:s ”Eros and Civilization – A Philosophical Inquiry into Freud”. Marcuse hävdar att det fria marknadsekonomiska systemet skapar, med Freuds termer, en neurotisk personlighet med fixa idéer. Dessa neuroser beror på att människans sexuella instinkter är undertryckta och att arbetet i det moderna samhället medför alienation och förtryck av människans natur. Vi kan föreställa oss en bättre framtid, skriver Marcuse, om vi bara kan förstöra denna existerande förtryckande ordning, där vi befriar eros, befriar libido, i vilken vi har en värld av ”polymorf perversitet”, i vilken du kan ”göra din egen grej” och där sexualiteten befrias från kravet på reproduktion. För att gestalta denna befrielse från reproduktion, familj och samhällets krav lyfter Marcuse fram Orpheus och Narcissus. Orpheus och Narcissus representerar den Stora Vägran att underordna sig ett begränsat eros. Orpheus gör det genom sitt heterosexuella eros, Narcissus genom homosexualitet. Marcuse skriver:

”The Orphic and Narcissistic Eros is to the end the negation of this order – the Great Refusal. In the world symbolized by the culture-hero Prometheus, it is the negation of all order; but in this negation Orpheus and Narcissus reveal a new reality, with order of its own, governed by different principles. The Orphic Eros transforms being: he masters cruelty and death through liberation. His language is song, and his work is play.”[3]

I den befriade världen kommer det således enligt Marcuse inte längre att finnas arbete, endast lek. Kapitalismen och dess framåtskridande representerar sexuellt förtryck och alienation emedan den nya världen, den av fri sexualitet, innehåller löftet om mänsklig emancipation. Det är därför intressant att dessa idéer bröt igenom i samband med den sexuella revolutionen och studentrevolten 1968. När studenter demonstrerade i Paris 1968 bar de banderoller med namnen Marx, Mao och Marcuse. 68-generationens idéer kom däremot att bli särskilt ogynnsamma för arbetarklassen som saknade en ekonomisk bas att falla tillbaka på efter sex- och drogfesternas slut. Revolutionen skapade en hel generation av ensamstående mödrar. Här kom även de växande kraven på statliga insatser om daghem och ekonomiska bidrag.

Något som slog mig när jag läste Frankfurtskolans teoretiker, i synnerhet Teodor Adorno, Wilhelm Reich och Herbert Marcuse är diskrepansen mellan teoriernas kritik mot auktoriteter och de auktoritära metoder de själva använde gentemot personer med avvikande åsiktsmeningar och idéer. Ett exempel härpå är Teodor Adornos och Max Horkheimers uteslutning av psykoanalytikern Erich Fromm från Institutet för bristande renlärighet.  Utöver denna diskrepans mellan teori och teorins metoder råder djupa skillnader mellan olika analyser i Institutets stora skriftserie, ”Studies in Prejudice”, eftersom man sjukförklarar olika kulturella och individuella företeelser. Som exempel kan nämnas att barn som kände tillit till sina föräldrar sjukförklarades om de utvecklade traditionella värderingar parallellt med att man även sjukförklarade de barn som kommit fram till liknande värderingar men som samtidigt hyste misstro till sina föräldrar. Intrycket man således får är att det är de traditionella värderingarna som är sjukliga och det oberoende av om barnet blivit väl omhändertaget i en kärleksfull relation till sin och mamma och pappa.

I Teodor Adornos bidrag till skriftserien, The Authoritarian Personality, klassas dessutom alla typer av lojaliteter mellan individen och individens ”ingrupper” som familj, släkt och gemenskap som uttryck för psykisk sjukdom. Det gäller givetvis även relationen mellan individen och den kulturella gemenskap han eller hon ingår i. Det som däremot är tecken på psykologisk friskhet är individens vilja att frigöra sig från sin familj och sitt kulturarv och förena sig med externa grupper och lojaliteter. Det är friskt att vilja förena sig exempelvis med minoriteter och ta till sig deras kultur, men sjukt och skadligt att förespråka det omvända förhållandet. Den person som har låga poäng på sina lojaliteter med sin ingrupp och höga poäng för sitt positiva synsätt på externa grupper kallar Adorno för ”äkta liberaler”.[4]

En annan intressant person i detta sammanhang är Wilhelm Reich. Som 22-årig medicinstudent invaldes Reich i den freudianska kretsen i Wien och blev medlem i det österrikiska och senare tyska kommunistpartiet. Sedermera flyttade han till Förenta staterna. Den brittiska författaren och antropologen Christopher Turner skriver i sin bok om Reich: ”Adventures in the Orgasmatron: How the Sexual Revolution Came to America” (2011); hur Reich utvecklade egna teorier om kosmiska sexuella energier och sökte förena en naturvetenskaplig språkdräkt med freudiansk terminologi och marxism. Reich hade exempelvis en idé om libido som en bioenergetisk kraft i naturen och kosmos. Syntesen av detta ledde sedermera till Reichs uppfinning av den så kallade Orgonackumulatorn. Orgonackumulatorn skulle fånga in kosmiska orgoner, sexuella livsskapande energier, som skulle kunna användas för att befria människan från neuroser. Hundratals sådana boxar som endast bestod av plywood och aluminium ställdes ut i bland annat Greenvich Village i New York.[5]

Reichs teorier om kosmiska orgoner, befrielse av libido och sexuell emancipation kom enligt Turner att ha stor påverkan på den sexuella revolutionen och dess idéer i Förenta staterna. Tillsammans med sexologen Alfred Kinsey och Herbert Marcuse var Wilhelm Reich en banbrytare. Tusentals amerikaner sökte terapeutisk behandling för deras sexualneuroser genom att använda Reichs orgonboxar. Det som hände var ett skifte där de värderingar och trossystem som tidigare uppfattats som grunden för den amerikanska kulturen och ekonomin, värderingar som åtminstone lokalt band olika slags folkgrupper och kristna samfund samman, som helhet började betraktades som sjukliga, skadliga och förtryckande.

I Herbert Marcuses essä ”Philosphy and Critical Theory” redogör Marcuse för de skäl han menar ha orsakat att den traditionella ”borgerliga” filosofin misslyckats och varit ett isolerat fenomen. Orsaken till detta, menar han, är arbetsfördelningen som gör att den akademiske filosofen står utanför den sociala klasskampen. Den Kritiska Teorin är därför mindre ambitiös än traditionell filosofi. I essän ser vi även tendenser till postmodern kritik i det att Marcuse ifrågasätter den ”vetenskapliga objektiviteten” som sådan. Vetenskap, hävdar Marcuse, är inte en garanti för sanning. Som komplement måste istället den Kritiska Metoden innefatta en utopisk ådra som transcenderar verklighetens begränsningar. Fantasin fyller här en viktig funktion. Marcuse skriver:

Without fantasy, all philosophical knowledge remains in the grip of the present or the past and severed from the future, which is the only link between philosophy and the real history of mankind.[6]

En fråga är då varför det just är marxismen som skall inspirera till fantasier och utopier om framtiden när så många andra teorier står till förfogande? Om det inte finns en filosofisk eller vetenskaplig grund för framtidsbilden blir denna fråga av stor betydelse.

Kulturradikalismen och 1968-vågen i Sverige

Vänstervågen under svenskt 60-tal kan ses som utveckling av ett idéarv som redan existerade inom svenskt kulturliv.  Vid sekelskiftet 1900 förknippades den svenska vänstern med namn som August Strindberg, Knut Wicksell, Karl Staaf, Hjalmar Branting, Bengt Lidforss och Ellen Key. Strindbergsfejden 1910-1912 avgjordes till kulturradikalernas fördel. På deras agenda stod rationalism, kosmopolitanism, antiklerikalism och intellektualism. Denna vänster kom att vara en högljudd röst under mellankrigstiden och uppvisade stor spännvidd från vänsterliberaler till marxister och vad som kan beskrivas som kaviarvänster eller intellektuella med vänstersympatier. De samlades på Dagens Nyheter, i Clarté, i kvinnorörelserna och i den nya vågen för sexualupplysning som Elsie Ottesen-Jensen gick i bräschen för. Här fanns även nihilisten och socialisten Axel Hägeström och Per Meurling.

Den socialpolitiska frågan och arbetarrörelsens framväxt mot slutet av 1800-talet resulterade i början på 1900-talet i att socialdemokratin tog över en centraliserad statsbildning som tagit form efter Gustav Vasa och den protestantiska reformationen. 40 år av oavbrutet regeringsinnehav under 1900-talet gav socialdemokratin möjligheter att bygga ett folkhem där den sociala ingenjörskonsten kom att uppfattas som en demokratisk institution där visionerna om det moderna Sverige kunde växa fram, visioner som med tiden kom att befruktas av 68-rörelsens idéarv, postmodernism, genusvetenskap, sexualupplysning, den postkoloniala tolkningen av asyl- och immigrationsfrågor och kulturrelativistiska perspektiv på mångkultur.

När makarna Myrdal skrev: ”Kris i Befolkningsfrågan” och lade ut idéerna för det största socialpolitiska experimenten i svensk närhistoria, skrev de således mot bakgrund av ett redan befintligt och centraliserat politiskt system som hade alla förutsättningar att kunna realisera en allomfattande omvandling av det svenska samhället.  Perspektivet i Kris i Befolkningsfrågan är att det huvudsakligen är politikens ansvar att genom sociala reformer garantera befolkningens tillväxt, välstånd och modernisering. De yngre generationerna skulle befrias från de äldre generationernas traditioner och inflytande. Nya institutioner och ett nytt daghems- och skolsystem skulle garantera alla svenska barn en modern utbildning. Makarna Myrdal skriver: ”Det gäller helt enkelt att systematiskt förändra familjeinstitutionens sociala och ekonomiska basis och därmed även dess struktur och innebörd.” Alva Myrdal såg en framtid där de borgerliga lärarna försvann och ersattes med en ny lärarkår och ett nytt utbildningsväsende.

Den form av kulturradikalism som tog form efter andra världskriget i Sverige kan dessutom beskrivas som rationalistisk, pro-modernistisk, antifascistisk och upplysningsorienterad. Dess etik var sekulär och utilitaristisk och dess världsbild materialistisk. Den ville vara vetenskaplig, vila på rättstatens principer och förena sig med den liberala demokratins princip visavi totalitära och auktoritära maktsystem.

Frankfurtskolans teoribildning kallas kritisk teori och fick ett mycket stort genomslag vid akademiska institutioner i Västvärlden från 60-talet och framåt. Teorin har med tiden kommit att stå tillbaka för postmodern vänster, men dess bidrag ser man inte minst inom kulturvetenskap, historia och samhällsvetenskapliga ämnen. Kritisk Teori introducerades i Sverige bland annat av sociologen Joachim Israel som kommit till Sverige som flykting 1938 på grund av nazismens förföljelser i Tyskland. Under sina första tio år arbetade Israel som lantarbetare och därefter som barnterapeut. Under denna tid kom han att intressera sig för psykoanalysen och skrev boken: ” Det finns inga elaka barn”. Han kom även att intressera sig för Herbert Meads symboliska interaktionism. Israel blev sedermera professor i sociologi vid Lunds universitet (1971-1987) och under hans tid förekom en intellektuell debatt vid universitetet mellan de kritiska ”västmarxisterna” och de mer traditionella, strukturalistiska, marxisterna. Israel hävdade, i likhet med sina amerikanska kollegor, att barnuppfostran måste vara fri och att konservatism i alla dess former var något förtryckande. Intressant i sammanhanget är även att Israel skrev sin Licentiatavhandling tillsammans med det forskningsteam som arbetade med serien: ”Studies in Prejudice” där bland andra Teodor Adorno medverkade. I en vänbok till Joakim Israel 1984 skriver den kände sociologen Ron Eyerman:

”Jag föreställer mig Ditt liv som en dialektik mellan ”insider” och ”outsider”, utan de referensgrupper Merton talar om. Alla spänningar som hörde till en judisk barndom i Tyskland mellan krigen, den unge sionisten på väg till ett förlovat land splittrat av krig och inre konflikter, det oväntade och tillfälliga uppehållet i Sverige, som skulle bli nästan permanent. Köpmannens son som blev jordbruksarbetare på den svenska landsbygden, på flykt undan den framryckande nazistiska krigsmaskinen. Du arbetade Dig upp genom det svenska universitetssystemet, från barnpsykologi till sexologi, från socialpsykologi till sociologi, genom sju äktenskap och fyra barn. Du är verkligen en av de få som tagit bägge sidor av Wilhelm Reich på allvar: dialektiken och orgonteorin. För att sedan, som en kollega har sagt, bli den ende maoisten i SAP. Det är dialektik.”[7]

Joachim Israel hävdade att all samhällsvetenskap måste välja sida i klasskampen. Sitt installationsanförande som professor avslutade han med: ”All makt åt folket”. Det var emellertid med boken ”Alienation: från Marx till modern sociologi” som Israel fick ett genombrott. Boken kom ut 1968 och hade inflytande på studentrevolten samma år. Israel menade att den radikala rörelsen måste arbeta för att nå makt och inflytande på alla väsentliga samhälleliga institutioner. I en artikel i Stockholms-Tidningen den 27:e februari 1966 heter det: ”Vi måste bygga vår strategi på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå in för att använda den politiska makten till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner.” I samma artikel skriver Israel om att målet med denna kamp över kulturen och dess institutioner är: ”det obegränsade socialistiska inflytandet”. 1980 var Israel handledare åt Per Gahrton när denne skrev sin avhandling om riksdagen. Mot slutet av sitt liv var Israel en av initiativtagarna till miljöpartiet. Israel medverkade även i den erotiska filmen ”Kärlekens XYZ” som hade premiär 1971.

I Sverige utgav de kritiska marxisterna tidsskriftserien: ”Häften för Kritiska Studier”. Unga vänsterintellektuella refererade gärna till Marcuse, Adorno och Reich i sina uppsatser och artiklar. Ovan nämndes även Alfred Kinsey vars idéer fick stor betydelse för det som kom att kallas den sexuella revolutionen. I Sverige försvarades liknande idéer av psykiatern Lars Ullerstam, känd för boken: ”De erotiska minoriteterna”(1964). Ullerstam menade att det samtiden många gånger uppfattade som ”perversioner” som djursex, pedofili och nekrofili i själva verket var normala företeelser. Man får komma ihåg att detta kom samtidigt i en tidsera där västmarxister som Adorno och Marcuse  sjukförklarade kärnfamiljen och den kristna kulturen. Wilhelm Reich upprepade i flera av sina skrifter att det sexuellt och psykologiskt friska ofta är att följa sina sexuella impulser på ett ansvarsfullt sätt, oavsett om de sexuella handlingarna är riktade mot det egna könet. Endast psykologiskt friska personer kan uppnå sann orgasm och inte bara sexuellt klimax. Fri homosexualitet var i sammanhanget det friska alternativet till borgerliga värderingar och kristen sexualmoral.

En svensk bok som försökte påverka den negativa synen på sex med minderåriga hette ”Udda eros” (1971) och var författad av en av gayrörelsens viktiga representanter i Sverige, Michael Holm. Holm var bland mycket annat utgivare och redaktör för tidskriften Revolt som ville bryta ner sexuella fördomar i samhället. I Udda eros ställer Holm frågan om pedofili:

”En grupp som har det ännu mycket svårare än de homosexuella att finna en partner, är pedofilerna. De som älskar barn sexuellt. På dem ligger ett fruktansvärt samhälleligt tryck. Ändå är det i alla kulturer vanligt att vuxna känner sexuellt för barn. I vår kultur finns det många, som undviker kontakter med barn, för att slippa bli oroade. Det sitter så djupt rotat i oss att barn skulle ta skada av intim fysisk kontakt med vuxna. Ändå finns det inga bevis för att det är så. Vi vet att barn kan bli chockade av närmanden. Men vi vet också, att barn som uppfostrats med en naturlig sexualsyn, inte blir chockade. Ett barn kan naturligtvis bli skadat om en vuxen man försöker inleda ett regelrätt samlag. Men kärleken kan ta sig många andra uttryck. Är den skadlig då också?”[8]

1972 tillsatte socialdemokraten och justitieministern Lennart Geijer, senare känd för sin inblandning i den så kallade Geijeraffären där han köpt sex av  prostituerade, en statlig utredning i syfte att utreda bland annat fördomar om människors sexualliv. När utredningen presenterades 1976 (SOU 1976:9) rekommenderade den bland annat att åldern för sexuellt umgänge skulle sänkas och att frivillig incest skulle legaliseras.[9]

En institution för vilken Kinseys, Reichs och Marcuses idéer fick stort genomslag och där man ofta refererade till deras arbeten i tidskriften Ottar var RFSU. RFSU grundades 1933 av bland andra Elsie Ottesen-Jensen som var förbundets ordförande fram till 1959. Förbundets viktigaste sexualpolitiska fråga blev den ”fria aborträtten” och motstånd mot alla former av konservatism på sexualpolitikens område. Förbundets valspråk är fortfarande: ”Att vara, välja och njuta.” Ottesen-Jensen åkte ofta land och rike för att undervisa om preventivmedel, aborter och sexualupplysning. Hon turnerade även bland den svenska arbetarklassen och spred kunskap om aborter och preventivmedel. RFSU var drivande bakom legalisering av aborter 1974/1975.  Ottesen var även med att grunda International Planned Parenthood Federation (IPPF) och var organisationens ordförande under några år.

1970-talet blev på det stora hela inte bara det decennium där 68-vänsterns idéer övergick från revolterande opposition utanför systemet till institutionaliserad opposition inom systemet. Decenniet såg även nya progressiva värderingar inom musik, mode, teater, konst, filosofi och samhällsvetenskap. Nyvänstern som hade riktat udden mot både kapitalismen och socialdemokratin kom också att lämna bidrag till den senares idéutveckling. Socialdemokratins jämlikhetsidé radikaliserades bland annat genom Alva Myrdals jämlikhetsprogram. Friheten stämplades som en högeridé. Keynsianismens idé om att statsmakten skall styra näringslivet och civilsamhället nådde sin höjdpunkt under decenniet. Postkolonialismen slog igenom tillsammans med idealisering av det politiskt motiverade våldet i Tredje Världen. Synen på Tredje Världen som ”utvecklingsländer” betraktades som rasism. Förklaringen till fattigdomen blev att Västvärldens marknadsekonomier och teknologier exploaterat Afrika och Asien. Även ledande socialdemokrater började betrakta det revolutionära våldet bland annat i Latinamerika som legitimt, trots att socialdemokratin i Sverige alltid bekämpat det vänsterradikala våldet på hemmaplan. Nyvänsterns lösning på kolonialismen var att de fattiga länderna skulle göra sig oberoende av den kapitalistiska världsmarknaden vilken man ansåg enbart tjänade de rika länderna. Dock kollapsade denna teori i takt med att asiatiska och afrikanska ekonomier utvecklat marknadsekonomi och blivit ledande exportörer. Trots detta lever den postkoloniala utsugningshypotesen än idag kvar inom akademisk debatt och på det statliga biståndsorganet SIDA.

Radikalfeminismen emanerade i hög grad ur den nya vänstern. 1968 bildades Grupp 8 i Stockholm och blev en mycket inflytande rörelse som bland annat gav ut tidskriften Kvinnobulletinen. Till de sakpolitiska frågorna hörde fri tillgång till abort, daghem, arbetstidsförkortning och rätten till heltidsarbete. Under 1970-talet befäste sig feministisk teoribildning och feministiska idéperspektiv inom akademierna. 1979 startades Kvinnovetenskaplig Tidskrift vid Lund.

Under 1970-talet kom den vänsterradikala barnlitteraturen. De förlag som inte ville ge ut politisk barnlitteratur anklagades på kulturredaktionerna för ”politisk censur”. Barn- och ungdomsteatern såg en liknande utveckling och som exempel turnerade Sven Wernström med den socialistiska föreställningen ”Ett spel om plugget”, som också gavs ut som pocketbok. Bonniers förlag gav ut småbarnsböcker som Sprätten på toaletten, Dagar med Knubbe, Dahlberg demonstrerar, Bolaget, Pluttarna och Moskrogsfolket, Jag vägrar m fl. Förlag som Rabén och Sjögren, Gidlunds och Verdandi utgav under denna tid kulturradikala barn- och ungdomsböcker med motiveringen om att sprida samhällsinformation. Som exempel på innehållet i denna barnlitteratur handlar Sprätten på toaletten  om en direktör som sitter på sin toalett och skiter ner alla vattendrag medan folket som får illaluktande och smutsigt vatten gör revolution, tar makten och gör naturen ren igen. Flera kulturradikala barnböcker handlar om latinamerikanska bönder som gör revolution mot rika jordägare i Förenta staternas sold. Andra handlar om Vietnam och hur ensamma revolutionärer reser sig mot förtrycket. SvT redaktören Kerstin Allroth var en av dem som omfamnade och lyfte fram den nya litteraturen. I en artikel i Ord och Bild  framhåller hon att motståndet mot den politiska barnboken inte erkänner dess sakliga kvalitéer. Särskilt lyfter hon fram Historieboken som utgivits på förlaget Ordfront och ger den som exempel på en politiskt klartänkt, pedagogiskt framställd och rolig litteratur. I själva verket propagerar boken för marxism-leninism där alla historiska händelser pressas in i ett ideologiskt ramverk. Om första och andra världskriget står det i samma bok: ”Arbetarna tror att dom slåss för sitt fädernesland, dom fattar inte listen. Dom skulle vägra skjuta varann, dom skulle skjuta kapitalisten.”[10]

Två kända namn inom den vänsterradikala litteraturen var Göran Palm och Bengt Nerman. I Demokratins Kultursyn menar Nerman att den radikala kulturkritiken inte skall värdera mellan högre och lägre litteratur. Shakespeares Hamlet är inte finare eller bättre än Åsa Nisse på pocket. Radikal demokratisk kultursyn handlar om att ta bort alla hierarkier. Kulturlivet skall inte höja folket till sin nivå och komma till folket. Liknande tankegångar fördes fram vad gäller poesin och den ”nyenkla” dikten som skulle motverka vad man kallade ”aristokratisk modernism”. I Göran Palms reseberättelser om fattigdomen i Afrika blev ett besök i en fattig by närmast som att träda in i Notre Dame eller en medeltida katedral. En andäktig upplevelse. Bättre reseskildringar finnar man å andra sidan hos Jan Myrdal.

Under 70-talet växte även en annan gren på vänstervegetationen, nämligen miljörörelsen som både riktade udden mot det högteknologiska samhället och mot den fria marknadsekonomins fokus på tillväxt. Naturromantik, ekologi, ekofeminism och ekosocialism skulle utmana både marxistisk planhushållning och kapitalism. Den var helt främmande för marxismens syn på produktionsförhållanden och produktivkrafter. Från början dömdes miljörörelsen ut för att sedan koopteras av nyvänstern som fogade samman klimatalarmism med feminism, socialism, motstånd mot kärnkraft, krav på öppna gränser, kamp mot bilism och krav på genusforskning. Ett viktigt startskott till Miljöpartiets bildande blev kärnkraftsomröstningen 1980. Per Gahrton bjöd under hösten 1980 in ett antal personer till sin lägenhet i Nacka som under mötet beslutar sig för att grunda ett nytt politiskt parti. Det formella partibildande mötet äger sedan rum i Örebro 1981. Partiet samlade vitt skilda grenar inom vänstern som fredsvänstern, miljörörelsen, kvinnorörelsen och studenrörelsen. Denna cocktail formade ett partiprogram som även med tiden kom att ta till sig postmodern identitetspolitik. Partiet attraherade även profiler inom det växande islamiska samfundet i Sverige. Miljöpartiets styrka har visat sig vara flexibiliteten mellan höger- och vänsterpartier. Bland annat har man allierat sig med både Socialdemokraterna och den borgerliga Alliansen för svensk asyl- och flyktingpolitik. Till partiets kärnfrågor hör självklart miljöfrågan, men också krav på löneväxling, genus- och hbtq-frågor och tillväxtkritik.

I Arvet efter 1968 skriver Inger Enkvist om 68-generationens inflytande på svensk utbildning som politiserades under 1960-talet. Om Förenta staterna har ett militärindustriellt komplex har Sverige ett pedagogiskt-politiskt komplex. Ideologin från 1960-talet fram till idag har präglats av enhetstanken från 1962 som innebär att skolan skall anpassas för alla elever. Alla elever skall integreras i skolan. Den nya läroplanen för grundskolan 1969 då Palme var utbildningsminister och SIA-utredningen om skolans inre arbete utgår från denna idé. Yrkesutbildningen slogs samman med det teoretiska gymnasiet och en ”sammanhållen gymnasieskola” beslutades. I propositionen Den öppna högskolan 2001 infördes en ny lärarutbildning där det framgår att högskoleutbildning skall vara en rättighet för alla och att universitetslärarna har till uppgift att hjälpa de studenter som inte har förkunskaper för de utbildningar de valt. Till de radikala universitetspedagogerna hör Staf Callewaert, Daniel Kallós och Donald Broady. Enkvist skriver:

”Man kan sammanfattande säga att hela den här forskningssektorn utmärks av en inriktning på skolan som instrument för social utjämning snarare än som ett medel för att öka kunskapsnivån i samhället, en attityd som utmärkte tänkandet kring 1968.”[11]

Andra frukter av 68-vågen blev att skolmyndigheten vände sig mot rektorer som de ansåg vara för hårda i deras strävan att skapa ordning på skolan, att krav på ansträngning och goda skolresultat sågs som reaktionärt, att lektorstjänsterna – d.v.s. lärare med doktorsexamen skulle avskaffas och man hade långa diskussioner om hur man på sikt skulle kunna avskaffa alla betyg. Läraryrkets status skulle jämställas med kroppsarbete och i jämförelse med lärarlönerna skulle arbetarlönerna hinna ikapp. Det skulle inte vara finare att vara lärare än snickare eller målare. Betyg på ordning och uppförande skulle avskaffas. Ämneskunskaper skulle lågprioriteras och utvärderingarna av undervisningen skulle inte sällan göras av eleverna själva. Studentexamen skulle bort. Alla elever skulle ha rätt till högre utbildning och intagningskraven sänkas. Allt detta hände också med undantag av ett betygssystem som fick vara kvar. En konsekvens av detta och som dessutom väckte stor förvåning inte minst i skolvärlden blev att Sverige tappade ranking i den internationella PISA-rapporten som mäter kunskapsnivåer för elever mellan länder. Finland, där flera av de nu nämnda reformerna uteblivit, hamnade däremot flera nivåer högre upp än Sverige.[12]

Den mest progressiva skolan i världen där jämlikheten är ledstjärnan tycks också ha lett till en kraftig försämring av kunskap i matematik, naturvetenskapliga ämnen och modersmålsundervisning. För ett par år sedan gick universitetslektorer på lärarutbildningar i Sverige ut i en protest mot att kunskapskraven för dem som aspirerar att bli lärare är alldeles för låga.[13] Blivande lärare som inte kan stava och uttrycka sig i skrift är ett återkommande och stort problem. Problemet har en förklaring i att antagningspoängen för blivande lärare i Sverige förmodligen är de lägsta i jämförelse med övriga världen och utan överdrift, faktiskt under 0, 1 på högskoleprovet där maxresultatet är 2,0. Det enda minimikravet är att man inte är registrerad för sexualbrott med barn och att man någon gång under livet lyckats få allmän behörighet, vilket betyder att man genom alla de avgiftsfria offentliga satsningar som görs på vuxenutbildning av grundskole- och gymnasiekunskaper lyckas få motsvarande betyget D i vissa kärnämnen. De som sätter betyget D har sedan själva vanligtvis gått i svensk skola och på svensk lärarutbildning.

En konsekvens av detta är att läraryrket som under 1900-talets första hälft hade mycket hög status idag har förvandlats till ett lågstatusyrke. Hur skall en lärare som inte kan svenska kunna lära ut svenska och hur skall en historielärare som inte tycker om att läsa böcker, kunna lära ut historia och hålla sig uppdaterad med aktuell forskning i historievetenskap? Och hur skall man kunna rekrytera matematiker och fysiker till lärartjänster då de kan få tre till fyra gånger mer betalt och högre status i andra yrken?

Utbildningar av ekonomer i Sverige har börjat erbjuda studenter svensk gymnasiematematik eftersom de, trots godkända betyg i matematik, ändå inte förstår derivata eller har grundläggande kunskaper i algebra. En svensk student i 18-årsåldern har i snitt sämre kunskaper i matematik än en 13-åring i kinesisk, koreansk eller japansk skola.

Något som svensk skola däremot är bra på är genusplaner, mångfaldsplaner, värdegrundsdiskussioner, sexualundervisning och elevinflytande och där man således ser en tydlig påverkan av 68-generationens idéarv.

I år  (2017)  utkom en bok av idéhistorikern Johan Sundeen med titeln: ”68-Kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989.” Boken är en stundom gripande redogörelse om 68-generationens inflytande på Svenska Kyrkan. I Sverige manifesterade kristet-socialistiska strömningar särskilt i organ som Kristet Forum, Vår Kyrka och Vår Lösen. Ett namn som för kristna socialister fick samma vikt som Herbert Marcuse inom Västmarxismen hette Jürgen Moltman.  Gud var en del av den socialistiska revolutionens ethos och stod på de förtryckta arbetarnas sida. ”De röda prästerna i Lund” blev ett begrepp och dess måltavla blev vad de kallade ”den reaktionära prästhierarkin” under ledning av ärkebiskop Ruben Josefson.  Bland de röda teologerna förekom bland annat K.G. Hammar som sedermera blev ärkebiskop. Tidningen Proletären kallar honom för en svensk motsvarighet till de latinamerikanska marxistiska befrielseteologerna.[14] Sundeen skriver:

”Till kännetecken för denna tidsperiods kyrkliga liv hör språkets och de kristna uttrycksformernas politisering. På ett sätt som påminner om den i historieforskning och samhällsdebatt betydligt mer uppmärksammade vänsterorienteringen av kulturlivet vid samma tid formulerades en agenda med inslag som politisk bön, politisk predikan, politisk liturgi, politisk mission och politisk diakoni. Klasskampen flyttades in i kyrkorummet och Bibeln betraktades som en politisk urkund. Ställd inför frågan om vilken betydelse som borde tillmätas personlig tro respektive politisk ideologi svarade KRISS nyvalde ordförande Per Frostin 1972: man kan … aldrig betona politiken för mycket.”[15]

Den ”långa marsch genom institutionerna” vi således ser inom humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter och inom svensk journalistik, finner vi även i Svenska Kyrkan. Ett huvudskäl till att man enligt Sundeen kan tala om Svenska Kyrkans vänsterradikalisering är arrangerandet av ekumeniska möten i Skandinavien och att ledande företrädare för Svenska Kyrkan idag som K.G. Hammar, Martin Lind, Anders Melbourn och Johan Unger talar om 68-rörelsen i närmast existentiella termer och som den rörelse som gav förtecken åt deras fortsatta verksamheter som teologer.[16] Man får då erinra att bland aktivt troende i Svenska Kyrkan vid denna tid röstade enbart 2% med det största kommunistpartiet och att kommunismen inom frikyrkorna var så gott som obefintligt.[17]

Hur såg då en politisk predikan ut i Svenska Kyrkan? Sundeen ger ett exempel från 1969:

”På annandagen 1969 publiceras en julpredikan av studentprästen Anders Westerberg, i vilken denne redogör för sina olustkänslor inför en med högtiden förknippad  ”julkrubberomantik” och går till angrepp mot förtryckets och utsugningens krafter. Dessa exemplifieras med sydamerikanska diktatorer, USA:S president Richars Nixon samt svensk storindustri. Westerberg stormar också mot konsumismen som har gjort Jesus till en för penningflödet gynnsam skyltfönsterutsmyckning. Slutligen vänder han sig mot burgna grupper som sägs ha kidnappat Kristusgestalten och vanställt denne gudasände samhällsomstörtare genom att göra honom till en ofarlig och världsfrånvänd personlighet.”[18]

En viktig punkt i den röda teologin blev den Latinamerikanska kampen mot Förenta staterna och kapitalismen. Per Frostins bok Den ofullbordade revolutionen ser den marxistiska så kallade ”Befrielseteologin” som en världsbildsbekräftande funktion, en föredömlig sammanlänkning av marxism och kristendom. Han skriver: ”Samtalet mellan kristendom och marxism bärs idag främst upp av dem som kämpar sida vid sida i den globala klasskampen.”[19]

68-generationens idéers påverkan på den västerländska kulturen tycks ha genomgått tre metamorfoser från 60-talet till idag. Från att ha varit populära och rebelliska idéer i opposition, till att bli idéer på ständig offensiv i de större institutionerna och medierna till att nu vara idéer som omfattas, finansieras och lärs ut av staten och där även den tidigare oppositionen kommit att acceptera dess viktigaste idéer och utgångspunkter. Ett exempel härpå var Nya Moderaternas partisekreterare, Per Schlingman, som i en artikel i Expressen gick ut och sa att 68-generationens frihetliga idéer och målsättningar nu lever vidare inom de Nya Moderaterna.[20] Den nya vänsterns påverkan på de borgerliga partierna lyser också igenom lite var stans i deras partiprogram. Man kan konstatera att Sverige varit helt befriat från en konservativ kultur- och idédebatt under flera decennier från 1970-talet och framåt.

Man kan även sammanfatta 68-rörelsens inflytande på svenska institutioner som stort emedan deras idéer och analyser havererat gång på gång. Detta gäller inte enbart den mer hårdföra vänstern företrädd av kamraterna Mao och Lenin och där Mao själv blev den som svek maoismen. Även det asiatiska undret har svikit kommunismen. Nordkorea står kvar, men inget vänsterparti lyfter längre fram landet som framtidsexempel. Där vänsterradikala ungdomar fick deras första upplevelse i det kommunistiska Kina, reser idag företagsledare, ingenjörer och välutbildade européer till landet för att ta del av den kinesiska ekonomins frukter. Utsugningshypotesen är det få som tror på idag. Pol Pots folkmord, Solzjenitsyns skildringar av Gulag Arkipelagen, dissidentrörelsen i Östeuropa med Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidaritet i Polen gjorde sitt för att skärskåda kommunismens totalitära natur. Det som dock finns kvar och tvärtom lyckats jäsa är de mjuka områden där effekterna av vänstervågen börjar bli synliga först nu när vi ser effekterna inom svensk skola, svensk kapacitet att ge värdigt mottagande till asylsökande liksom mängden asylsökande, svensk polismyndighet och rättsväsende och delar av svensk journalistik.  Sveriges sjunkande placering i exempelvis PISA som rör graden av kunskapsnivåer för svenska skol- och gymnasieelever i jämförelse med andra länder borde inte förvåna eftersom den svenska skolan inte ideologiskt prioriterat kunskapsutveckling eller gett tillräcklig djup och höjd för högre nivåer. Enhetsideologin har satt hinder i vägen för de eliter inom teknik och naturvetenskap som svenska företag behöver på den globala marknaden. Man har inte velat erkänna att dessa eliter tillför värden för hela samhället och inte bara för företagen. Vidare ser vi hur det mångkulturella paradigmet svikits av en växande skara som enligt opinionsmätningar kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Tidstypiskt är också receptionen av Tino Sanadajis bok ”Massutmaning” där Sveriges Radio och Sveriges Television bjudit in kritiker som satt på nationalekonomen svarta kängor och menat att han går i nyfascismens led. Frågan är hur man kan förklara att så många som var femte svensk kan tänka sig att rösta på ett uttalat nationalistiskt parti med nationalsocialistiska rötter utan att ta in ett kritiskt perspektiv på 68-vänsterns misslyckande att försvara sina egna idéer? Hur kommer det sig att man trots sin starka ställning i kulturlivet misslyckats att försvara jämlikhet och likabehandling?

Postmodernismens inträde

”The Post-Marxist Left goes beyond the totalitarian movements of the past, provocatively analyzed by Voegelin and Hannah Arendt, in emphatically rejecting the Western cultural and historical heritage. It has exerted journalistic, judicial, and bureaucratic force to destroy any self-affirming Western consciousness and European national identity. Although politically less violent than other Lefts, it is culturally and socially more radical. It has also faced less overt resistance than earlier, more brutal political religions.”[21]

Paul Gottfried , The Strange Death of Marxism”.

I detta kapitel kommer jag främst att sätta fokus på postmodernismen som den filosofiska riktning som redan under 1950-talet började kritisera den moderna filosofin och vetenskapspositivismen. Två kända postmoderna filosofer på vänsterkanten Jean-François Lyotard och Gianni Vattimo definierar postmodernism som de stora berättelsernas död. Vad menar de med “berättelse”? Berättelser skall här förstås som sammanhängande systembyggen i filosofi, historia, politik, vetenskapsteori och språk. Då postmodernismen kom att bryta med modernismen var det initialt modernismens berättelser som stod i fokus, men postmoderna kulturkritikers ambitioner sträcker sig ofta längre än så. Även teorier om genus, postkolonialism och mångkulturella studier har inspirerats av postmodernt tänkande.

I förhållande till marxismen i dess olika förgreningar ville postmodernismen bryta mot vad den såg som dess strukturalistiska förklaringar av samhället. I boken La Condition postmoderne kritiserar Lyotard den marxistiska historiesynen om en utveckling från något lägre till något högre. Michel Foucaults avhandling Surveiller et punir (som han började att skriva på vid Uppsala Universitet ) kom att få stort genomslag inom vänstern eftersom den ser det rationella handlandet som uttryck för viljan till kontroll och disciplinering. Denna teori återkommer och kan appliceras på all normbildning, all form av intelligent kommunikation. Således kom också fokus att ligga på samhällets diskurser – något som med tiden kom att bli ironiskt i takt med att den postmoderna vänstern själv etablerade institutionell och diskursiv makt över samtalet och där många kritiska röster av postmodern genusteori, postkolonialism och kulturrelativism kom att ekluderas, tryckas ned och disciplineras i samtalet. Det stora namnet inom denna teori är Jacques Derrida som menar att språkets metafysik skapar makthierarkier. Härigenom skapar Derrida en egen metafysik om språket där han ställer sin mening mot texten.  Postmodernismen ifrågasätter således objektivitet och fasta normer i kritik mot auktoriteter där vissa har formen av diskursiva strukturer men har själv etablerat en egen metafysik, egna exkluderande anspråk, egna strukturer mot strukturerna och en egen mjukt totalitär kultur där avvikande normer och teorier angrips i namnet av tolerans. Självklart har detta ingenting att göra med tolerans för olika åsiktsmeningar och försvar av alternativa akademiska teorier. Istället finner vi i postmodernismens mest degenererade fas att naturvetenskapliga tolkningar kan exkluderas på förhand då de inte räknas som toleranta utan som uttryck för ”vita mäns normprivilegium”. ”Logos” inom matematik och logik kan avvisas på samma sätt just eftersom stora landvinningar inom matematik och logik har ägt rum i en europeisk och västerländsk kontext.  Av samma skäl undviker även många postmoderna teoretiker akademisk diskussion eftersom diskussionen förutsätter de rationella premisser och den logik som man alltså ifrågasätter.

Det postkoloniala ifrågasättandet av västerländsk fallologocentrism ( ”döda” vita mäns rationella och logiska teorier och system) bortser sedan från naturvetenskapens och kapitalismens bidrag till att lyfta de asiatiska ekonomierna ur fattigdom (det asiatiska undret) och göra dem till ledande exportländer av en teknologi som uppstod i Västerlandet. Man tänker således även bort vad detta kommit att betyda för minskad barnadödlighet, ökad tillgång på mat och konsumtionsvaror, ökad spridning av information, minskad socioekonomisk migration och utbyte av idéer och värden på kulturella och ekonomiska marknader. Man ser även hur länder som Kenya i Afrika lyckas tack vare kontakter med andra ekonomiska marknader och att det stora problemet inte rör kapitalism, västerländsk medicin och västerländsk naturvetenskap utan statliga och överstatliga tullhinder och biståndspengar som stärker diktaturer och marxism snarare än öppnar samhällen för frihandel och konkurrens på jämlika villkor. Två exempel på hur svenskt bistånd bidragit till diktaturer och förtryck är biståndet till Zimbawes Robert Mugabe och Kubas Fidel Castro. I Sverige har postmoderna teorier bland annat representerats i tidskriften Kris som grundades 1975.  Idag är postmoderna teorier integrerade inom humaniora och samhällsvetenskap.

Michel Foucaults teorier om straff  i Surveiller et punir (svensk titel: Övervakning och straff)  ifrågasatte straffet som sådant som metod att få bukt med kriminellt beteende, men tolkar här straffet enbart utifrån en allmänpreventiv och funktionalistisk förklaring. Det finns ingen reciprocitet i Foucaults tänkande mellan exempelvis ett överlagt mord på en familj och samhällets moraliska önskan att svara på detta beteende genom just straff. Istället uppfattas moralen i sig som en förtryckande diskurs som inte fungerar i relation till straff eftersom straff ändå inte leder till några positiva konsekvenser för samhället. Oavsett om Foucault har rätt i detta funktionalistiska antagande redogör hans teori inte för reciprocitet. Vidare skulle folkmord som utförs i namnet av ideologier och religioner inte kunna bemötas med ett moraliskt gensvar från samhället som har utgångspunkt i något som varje människas rätt till liv och frihet.

I ett postmodernt tillstånd där man inte kan eller tillåts att göra distinktioner på rationell eller empirisk grund finns endast maktrelationen kvar: jag tycker så här och du tycker på ett annat sätt. Översatt till identitetspolitik menar kritikerna att varje minoritet har sin egen logik som endast kan förstås av dess medlemmar. Således finns ingen grund för andra diskurser än studiet av maktrelationer och där representanter för vissa grupper antas vara bärare av en slags postmodern ”arvssynd”. Identitetspolitiken saknar således en utvecklad moralteori som skiljer på individers handlande och konstaterar att individer endast kan hållas ansvariga för sina egna handlingar. Jag kan dessutom omöjligen veta om någon som kanske mot min vilja och identitet antas tillhör min ”ingrupp” verkligen hade velat ha förlåtelse för sina historiska ”synder”.  Jag kan inte be om ursäkt i en död människas namn.  Ingenting hindrar heller att en grupp i ett relativistiskt tillstånd forcerar sin tolkning av verkligheten på alla andra individer eller lokalt i sitt parallellsamhälle vilket försvaras utifrån samma kulturrelativistiska perspektiv. Identitetspolitiken glömmer således den minsta minoriteten i sådana sammanhang nämligen den enskilde individen som oavsett påstådd gruppidentitet  (som individen inte fått bestämma själv utan är något som identitetspolitiken klistrar på etniska och religiösa minoriteter) kan ha oturen att inte kunna hävda sin rätt till liv och frihet där hon eller han befinner sig. Hedersproblematiken som växt fram i Sverige vittnar om just denna problematik med enskilda individer, ja minderåriga, vars rätt till frihet inte respekteras på jämlika villkor som andra flickor i Sverige till följd av identitetspolitiska hänsynstaganden. Hänsynstaganden som mer liknar dåliga ursäkter i ett sammanhang där liv och död har stått på spel.

Postmodernismen innebär således ett avsteg från modernismens stora berättelse om det mänskliga förnuftet och historiens utveckling. Men den gör det utan vilja att ersätta modernismen med en ny berättelse om människan. Dess kritik är istället grundad på den filosofiska nihilismen. I boken: ”La fine della modernita” (modernitetens slut, 1985) skriver Gianni Vattimo att nihilismen och differensfilosofin gett subjektet makten till sin egen tolkning av världen och att inget subjekts tolkning kan ges företräde. Postmodernism förstås som en fusion av nihilism (antiessentialism) och hermeneutik (tolkningslära). Vi lever med andra ord i en värld av mänskliga subjekt vars tolkningar av verkligheten utkristalliseras som berättelser vars sanningshalt vi inte kan ha en aning om. Följaktligen når vi i en postmodern erfarenhet när vi ställs inför de många systemen och inser att vi samtidigt saknar möjligheten att en gång för alla säga att ett av dessa system är mer sant än något annat. Inom vetenskapen hamnar vi i en ny syn på vetenskaplig utveckling i det att vi inte kan tala om en utveckling utan måste se vetenskapshistorien som en serie paradigm (idealexempel eller teoretiska mönster inom vetenskapen) som avlöser varandra och där vi inte behöver se nya paradigm som framsteg till en högre eller mer sann nivå (Thomas Kuhn). Följaktligen skriver Vattimo att vi inte har en historia att förhålla oss till utan flera ”historier”. Postmodernismen är en posthistoria. Vattimo ser även denna teori bekräftad i den moderna kulturen som enligt honom endast tillverkar nya och uppdaterade modeller men som annars har en tendens till cyklisk upprepning där även de moderna produktionsförhållandena och maktstrukturerna reproducerar sig själva. En närliggande tanke har även förts fram av Francis Fukuyama som i ”The End of History and the Last Man” (1992) såg demokratin och kapitalismen som historiens slutmål.

I synen på identiteter ser vi spår av Karl Marx tänkande i klasser som inte kunde resonera med varandra. Varje klass har, liksom varje identitet i identitetspolitiken, sitt eget logos. Människor tillhörande olika kön, kulturella identiteter och religioner står alienerade inför varandra. Den grupp som därefter antas ha mer makt än någon annan grupp, exempelvis heterosexuella cis-män, antas inneha ett normprivilegium som måste bekämpas och brytas ned. Normkritiken blir ett argument för ett nytt slags förtryck i ett tillstånd där normkritikerna inte inser att de själva, genom staten, använder tvång och våld för att forcera sitt tolkningsföreträde på samhället. Det finns därutöver flera tankevurpor i en grundsyn som apriori (oberoende av erfarenheten) antar och utgår från att alla ”cis-män” är och tänker lika dant, har samma normer och representerar samma slags förtryck. Detta är något som man ogärna vill pröva empiriskt då min egen erfarenhet är att cis-män tänker mycket olika. Alla tillhör inte samma klass, har samma inkomster, samma värderingar eller samma utbildningsnivå. Vid närmare analys finns det enbart olika individer där en vit cis-man kan ha mer gemensamt med en individ som tillhör en annan religiös och etnisk ”identitet” än med sin egen antagna ”ingrupp”.  Identitetspolitiken för således in ett rasistiskt ”logos” via bakdörren.

Ett annat problem med delar av postmodern teori är inkonsistens. Med konsistens menas i detta avseende att en teori inte skall innehålla ett teorem som står i logisk motsägelse med andra teorem i teorin. En opportun tolkning av postmodernismen är att det är en lära om alltings relativitet. Om allting således är relativt kan man ifrågasätta om även postmodernismens förståelse av tolkningar endast är en av flera? Hur vet vi med bestämdhet att allt verkligen är relativt? Hur vet vi a priori att det inte finns någon tolkning som är bättre än någon annan och vad är det som är så riktigt med just postmodernismen som gör att vi alla måste sluta upp bakom denna? Är inte också postmodern kulturrelativism, identitetspolitik och normkritik teorier bland flera teorier med lika stort sanningsvärde? Empiriskt kan man dessutom ifrågasätta om hur man kan fälla en så generell utsaga om alla system, historietolkningar och teorier utan att undersöka dem?

 

Personligen skulle jag dessutom hävda att det finns en kvalitativ skillnad mellan en isländsk shaman och en specialistläkare i den västerländska medicinska traditionen. Om jag måste lägga mig under kniven vill jag att den kirurg som håller i den tror på de böcker han har läst under sin utbildning. Jag skulle dessutom hävda att det finns bättre och sämre tolkningar av Shakespeares Hamlet. Om någon skulle hävda att Hamlet handlar om sjörövare som slåss mot den danska kronan skulle detta vara en dålig tolkning. Den skulle inte enbart vara en av flera tolkningar. Den skulle vara en av de sämre av flera tolkningar.

 

Om vi istället utgår från att Logos är och måste vara något universellt så utgår vi från att vi måste söka argument, evidens och logiska slutledningar som är giltiga oberoende av individers identiteter och oberoende av normer i samhället. Vi måste exempelvis dra slutsatsen att det alltid och överallt är sant för alla individer oberoende av deras kultur och identitet att 2+2=4. Vi måste söka universella, evidensbaserade, slutledningar inom naturvetenskapen och tala med varandra för att nå fram till samförstånd. Den minsta minoriteten är här inte en grupp med en viss identitet utan den enskilde individen oberoende av identitet. Endast individer kan ha identiteter och varje individ bör få definiera sin egen identitet, även om individen i andras ögon buntats ihop med exempelvis alla ”cis-män”.

Ett exempel på när postmoderna teorier möter genuspedagogik och blir projekt inom Skolverket kunde vi se 2014 när Skolverket refererade till Moira von Wrights ”Genus och text” som fanns att ladda ner som pdf-fil på verkets hemsida. I ”Genus och text” heter det:

”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.”

Moira och Skolverket ser således vetenskaplig förståelse som en potentiell form av symboliskt våld på elevens livsvärld. En fråga är då varför man skall bedriva undervisning i vetenskap överhuvudtaget om risken finns att man därigenom traumatiserar elever genom ämneskunskaper? Texten fortsätter:

”Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet.”

Nu förstår vi alltså närmare att det är den manliga, faktabaserade, kunskapen som är förtryckande. Vi måste alltså akta oss för traditionell vetenskaplig stringens och alltför stor betoning på fakta i undervisningen. Då förstår vi hur den manliga normen inom ämnet fysik skall bemötas:

”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Vi måste alltså sålla bort manlig vetenskaplighet och lära ut fysiken som ämne på ett nytt sätt. Om vi misslyckas med detta, misslyckas vi med demokratin på skolan. Moira von Wright fortsätter:

”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen . Här framkommer även den asymmetriska relationen mellan manligt och kvinnligt… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.e.x genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.”

Den nya fysikundervisningen rekommenderas istället betona fysikens estetiska sidor genom att t.ex. låta elever studera kristaller och dess relation till människans kropp. En rimlig fråga blir då varför man inte eftersträvar att upplösa fysikundervisningen som helhet för att vara på den säkra sidan?

Inom Vetenskapsrådet finns en genuskommitté som har i uppgift att upprätthålla ett genusperspektiv på all forskning i Sverige. Detta gäller även forskning som inte rör samhällsvetenskap och humaniora.

En viktig del av undervisningen till barn handlar idag om genuspedagogik. Genuspedagogik innebär bland annat att man ser barnen som socialt könslösa och att de lär sig att utvecklas till flickor och pojkar genom bland annat att välja vissa typer av leksaker framför andra. Som ett led att råda bot på detta har man könskodat leksaker och lekplatser.

2009 kom en SOU-rapport med rubriken: ”Flickor och Pojkar i skolan – hur jämställt är det? I rapporten heter det bland annat att den sociala genusordningen får pojkar att prestera sämre och att pedagogikens uppgift är att bemöta och ta i tu med pojkars sociala könsidentitet som just pojkar. Samma SOU talar vidare och med breda penseldrag om det akuta behovet av en: ”dekonstruktion av den hegemoniska maskuliniteten”.

De ekonomiska medel som måste satsas för att skapa genusmedvetande och genussensitivitet för svenskar i allmänhet, men hos barn i synnerhet, är givetvis omfattande. Vi får inte glömma att genusvetenskapen just vill nå ut till alla skolor, utbildningar, daghem och förskolor i landet för att i grunden befria barnen från traditionella könsroller och identiteter. Därför beviljade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ett anslag på 100 miljoner kronor mellan 2008 och 2010 för att stödja genomförandet av jämställdhetsintegrering i kommuner, landsting, regionala självstyrelseorgan och kommunala samverkansorgan. Denna summa utökades senare till 145 miljoner kronor. Därefter beviljade den borgerliga alliansregeringen ytterligare 80 miljoner. I regeringsbeslutet hette det:

”Som tidigare redovisats konstaterade även Jämställdhetspolitiska utredningen att behovet av kunskap och stöd i det praktiska arbetet är stort. Utredningen pekar på behovet av stöd för såväl Regeringskansliet som för myndigheter, regionala organ och kommuner. Erfarenheterna från Jämstöds verksamhet med stöd till myndigheter visar att allt fler myndigheter efterfrågar stöd och att stödet som efterfrågas blir alltmer kvalificerat i takt med att myndighetens utvecklingsprocess fortskrider. För att stödja denna utveckling är det angeläget att ånyo inrätta en stödfunktion… På sikt bör det stöd myndigheter och andra offentligt finansierade aktörer efterfrågar i sitt arbete för en jämställd verksamhet, i högre grad än idag, kunna tillgodoses på en fristående konsultmarknad… Flertalet står ensamma med sin uppgift och behöver hjälp med att bli mera professionella och utveckla sitt strategiska tänkande.”[22]

 

I genusdebattens kölvatten har man även ändrat det svenska språket i ett försök att göra det könsneutralt. Tidigare hade vi endast han och hon för att uttrycka maskulinum och femininum. Nu har vi fått ett könsneutralt ”hen” som den Svenska Akademin år 2014 beslutade att införa i Svenska Akademins Ordlista.

Det är nu inte bara genusforskningen och genuspedagogiken som för fram nya idéer för hur man kan reformera svensk skola.  RFSU  har bland annat föreslagit att man skall integrera sex- och samlevnadsundervisning i alla skolämnen. Som eget bidrag till hur man kan förändra undervisningen i fysik har förbundet föreslagit att eleverna kan mäta hållfastigheten i olika sorters kondomer. Man vill även integrera sexualundervisning i ämnen som historia, geografi, matematik, engelska och svenska. Och här talar man om grundskolan då man vill ge eleverna kunskaper innan de gör sexualdebut. Om man gör det senare så menar förbundet att det är försent.[23]

I den postmoderna identitetspolitiken saknar grupper med olika identiteter (vilka motsvarar klasser i den traditionella marxismen) ett gemensamt Logos för kommunikation. Postmodernismen är på så vis ett slags upphävande av sökande efter en gemensam grund, en gemensam sanning och ett gemensamt Logos mellan identiteter, grupper, kulturer och sammanhang. Det är således upphävandet av förnuftets primat och ett tillstånd där man i relativismens namn inför en ny form av förtryck mot alla andra tolkningar av verkligheten än de relativistiska. Att däremot tolerera att individer kan ha annorlunda åsikter och idéer än dem man själv förfäktar behöver inte innebära att man samtidigt måste försvara ett relativistiskt synsätt där alla identiteter och normer antas vara lika värdefulla. Man kan exempelvis hävda att en vetenskapstradition eller en religion är mer sann och trovärdig än en annan och samtidigt tolerera att andra i så fall har fel och tänker fel. Relativism och tolerans är således oberoende av varandra. Man kan vara en intolerant relativist som förtrycker människor på grund av att de har andra synsätt och man kan tro på absoluta sanningsanspråk och samtidigt vara tolerant mot personer med andra sanningsanspråk.

Vi lever idag i ett postliberalt och postdemokratiskt samhälle där liberalismens stora berättelser om demokrati, individuell emancipation och rationalitet har övergått i orwellska undantagstillstånd. Demokratin används inte heller längre för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är politisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Postmodernismen står därför som antites till den antika kampen mellan Sokrates, som representerar trohet till idéer om sanning, rättrådighet och skönhet och Georgias, som representerar trohet till sig själv och konsten att vinna genom retorisk skicklighet. I den klassiska bildningen har Sokrates strävan efter att söka kunskap och att övervinna tendensen att använda sin intelligens för att dominera andra betraktats som föredömligt. Paradoxen i den postmoderna relativismen är att den inte tar bort dominans och förtryck utan tvärtom tar bort möjligheten till en rationellt grundad opposition till det förtryck som faktiskt existerar. Postmodernismen hindrar således rationell utveckling.

 

Och det är hit tänkare som Derrida, Focault och Lyotard fört oss idag, inte till en kommunikativ konsensus utan till asymmetriska diskurser, kognitiv dissonans och mentala utanförskap. I ett kulturrelativistiskt plattland som suddar ut djupa differenser och hänvisar alla åt samma likriktande masskultur och reklamindustri dödas människans motståndskraft för de krafter man vill bekämpa.

 

I avsaknad av historia och framtid dör den postmoderna individens berättelse med henne själv.

 

Där Kant försvarade matematik och fysik som universella vetenskaper som kan förstås apriori det vill säga oberoende av erfarenheten, har den postmoderna vänstern relativiserat dem till ”döda vita män”. Detta har som tur är inte hindrat asiatiska och afrikanska länder från att anamma vetenskapliga upptäckter och tillämpa matematik. Utan detta hade de varit kvar i fattigdom.  Vetenskap har, liksom fria marknader och samhällen, inte varit ett förtryck utan snarare medel för ökad delaktighet på jämlika villkor med omvärlden. Matematiken är inte ett ”västerländskt språk” utan ett universellt språk som kan begripas av alla människor. Filosofen Immanuel Kant hade rätt om matematikens och naturvetenskapens universella karaktär emedan postmodernisterna har fel.

 

[1] Svane Nordin i antologin: ”Betydelsen av revolutionsåret 1968”, red. Kurt Almqvist. Atlantis 2008. Sid. 21.

[2] Aa, sid 21.

[3] Herbert Marcuse, Eros and Civilization, sid 171. Digital Printing 2005.

[4] Teodor Adorno, The Authoritarian Personality, Publication No. III of The American Jewish Committee Social Studies Series. New York: Harper & Brothers. 1954.

[5] Christopher Turner, Adventures in the Orgasmatron: How the Sexual Revolution Came to America. Sid 64. Farrar, Straus and Giroux;  2011

[6] Herbert Marcuse. ”Philosophy and Critical Theory”. Negations, sid 155.

[7] Ett öppet brev till Joachim Israel, i boken: ”Till Joachim – En Vänbok”, Korpen 1985.

[8] Michael Holm.Utgivare Robert Larsson,  Bonnier 1971.

[9] SOU 1976:9

[10] Ord och Bild, nr 5, 1971.

[11] Arvet efter 1968, sid 56.

[12] http://www.thelocal.se/20140401/sweden-takes-another-tumble-in-pisa-school-rankings

[13] http://www.svt.se/nyheter/sverige/fortsatt-laga-krav-for-lararutbildning

[14] Johan Sundeen. 68- Kyrkan. Bladh by Bladh. Stockholm 2017, sid 16.

[15] Aa, sid 17.

[16] Aa, Sid 19.

[17] Aa, Sd 19.

[18] Aa. Sid 15.

[19] Aa, Sid, 280.

[20] http://www.expressen.se/debatt/68-rorelsen-lever-med-oss/

[21] Paul Gottfried, The Strange Death of Marxism. University of Missouri Press 2005.  sid 140.

[22] Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Regeringsbeslut 2008-07-03  IJ2008/1467/JÄM, sid 4.

[23] http://www.dagen.se/nyheter/rfsu-vill-ha-in-sex-i-alla-skolamnen/

Skandinaviska Ortodoxt kristna helgon

Under senare år har de svenska vikingarnas kontakter med Miklagård (Konstantinopel) och ortodox kristendom uppmärksammats av svenska historiker. Bland annat har Helgonet Anna av Novgorod, född Ingegerd och Olof Skötkonungs dotter, uppmärksammats. Färre känner till att Rysslands två första helgonmartyrer enligt Nestorskrönikan var svenska vikingar vid namn Teodor och Johannes som hade blivit döpta i Miklagård och anammat den ortodoxa tron. Svenska runstenar nämner därtill Grekland som ett populärt resmål. I Sigtuna Museum finns en liten bysantinsk skatt som vikingarna fört med sig hem. Sigtuna är Sveriges äldsta stad.

Nedan följer en uppdaterad lista på svensk-ortodoxa helgon utförd av Fader Anders Åkerström.

u792mitten

ULUNDA VAD. RUNSTEN REST EFTER EN DÖPT VIKING SOM FOR I ÖSTERLED OCH MOTTOG TRON I KONSTANTINOPEL

Skandinaviska helgon

Tidsmässig avgränsning
År 1080 framstår som en avgörande gräns i Sveriges dokumentariska historia. Påven Gregorius VII kontaktade nordiska makthavare för att utveckla sina universalkyrkliga preferenser. I brevet bad Påven att ”Svearnas ärofulle konung” skulle sända en biskop eller annan väl skickad präst till Rom för att denne skulle få orientering om de apostoliska riktlinjerna för den fortsatta kyrkoutvecklingen i Sverige. Påven försöker alltså utmanövrera Hamburg-Bremen stiftets anspråk på styre av de nordiska länderna. Med detta brev sätter Påven punkt Hamburg-Bremen missionens direkta överordning över kyrkolivet norr om Europa.

 

Utifrån detta årtal kan det därmed anses rimligt att de Skandinaviska länder efter 1080 i huvudsak kan anses tillhöra den Romersk-katolska kyrkovärlden och att vi inte bör lista personer som man under tidig svensk medeltid ansåg som heliga såsom helgon erkända av den Ortodoxa kyrkan. Samtidigt så får man vara försiktig med att ange exakta årtal. En person som levt större delen av sitt liv före 1080, men dog efter detta årtal bör vara med (Helige David). Dessutom så kan vi inte vara så säkra på exakta årtal (som fallen med Helige Botvid).

248e9e_709e9d6a1ba048edb1983c3b3063111d.jpg_srz_563_760_75_22_0.50_1.20_0

HELIGE SIGFRID

1a) Helgon med svensk anknytning i den ortodoxa helgonlängden
• Helige Ansgar, död 3 februari 865. Apostel för Sverige och Danmark. Reliker i Petersdomen i Bremen och den romersk-katolska domkyrkan i Köpenhamn.
• Helige Sigfrid (med Unaman, Sunaman och Vinaman), Sveriges skyddspatron. Död i Växjö cirka 1050.
• Heliga Anna (Ingegärd), död 1050, Olof Skötkonungs dotter. Blev nunna under namnet Anna när hennes make avlidit storfurste Jaroslav av Novgorod.
• Helige Magnus, konung av Sverige. Efter en stor storm på sjön Ladoga år 1371, räddade munkarna på Valamo en man som klamrat sig fast vid en vrakdel från sitt skepp från att drunkna. Detta var den svenske konungen Magnus (II) Eriksson, som på hemväg från ett misslyckat angrepp mot Stora Novgorod hade hamnat som skeppsbruten nära Valamo stränder. Hans följeslagare hade gått under, men han själv hade räddats genom Guds den Allsmäktiges försyn. På hl:a Sergei och Hermans förböner fördes han på vågorna till Valamo kloster. När klostret förstod Guds speciella omsorg i konungens olycka tog de emot den bekrönte gästen som stor glädje. Då konung Magnus erfor det jordiska livets fåfänglighet och i djup tacksamhet mot Gud och Hans heliga för sin räddning, lyssnade han glädjefullt till munkarnas utläggningar om den ortodoxa tron och kyrkan. Bugande inför Guds försyn, bytte han monarkens sammetsklädnad mot en enkel munkdräkt, anslöt sig till den ortodoxa kyrkan och erhöll den heliga skemamunksvigningen, med det nya namnet Grigorj. Tre dagar efter vigningen kallades han av Gud till den eviga vilan.
• Helige Ulfrid (Wulfrid, Wolfred). Död 18 jan 1028, martyr från England. Omtalas i kap 62 i Adam av Bremen.

1b) Svenska helgon i folklig tradition

Anna_of_Novgorod2

HELIGA ANNA, FÖDD INGEGERD OCH OLOF SKÖTKONUNGS DOTTER. SENARE NUNNA OCH GRUNDARE AV ETT ORTODOXT KLOSTER

• Helige David av Munktorp, cluniacensmunk. På Helige Sigfrids inrådan tog han Västmanland som arbetsplats. Född i England. Dog vid hög ålder (25 juni 1082?). Begav sig till Sverige då han hört om Unaman, Sunaman och Vinaman. I Munktorps kyrka förvarades länge hans reliker. Delar flyttades till Västerås domkyrka 1463. Han grundade Sveriges första kloster, men dock ej av bestående karaktär. Kanske kom munken Erik därifrån? (se nedan)
• Helige Nithard och de med honom, död cirka 845 martyr, präst under Ansgar.
• Helige biskopen Unni, Västergötlands apostel, martyr, död 936, tillskrivs ärkebiskopstitel (med orätt?)
• Helige Adalvard av Skara, död cirka 1070, undergörare. Skara domkyrkas grundare, Västergötland och Värmlands apostel.
• Helige Bertil (Bartholomeus), martyr
• Helige Eskil, martyr, död cirka 1000-talets första hälft (1070?), samtida med Helige Sigfrid. Dödsplats Strängnäs. Begravd i Eskilstuna.
• Helige Biskop Stenfinn, Hälsinglands apostel, martyr 1060 (?).
• Heliga Signhild, Ålands apostel, första hälften av 1000-talet.
• Erik (Ericus eller Hericus), martyr, död före 1075 (?). Han utgör den första historiskt belagda inhemska helgonkulten. Jämte Olaf och Hallvard är Erik den ende som Adam av Bremen tillskriver postuma mirakel (kap54). Förutom hos Adam av Bremen nämner Botvidslegenden denne Erik. Han skall ha varit munk (från Helige Davids kloster?) och dödades på ett ting vid Flottsund och hans kropp fördes till Tälje där han begravdes. Adam av Bremen kallar honom för ”pellegrinus”, vilket kan betyda pilgrim eller utlänning. Kan han ha kommit från utlandet som missionär, men Erik är ju ett nordiskt namn.

1c) Helgon verksamma i Norden men avlidna i hemland

• Helige Rimbert, undergörare, Ansgars levnadstecknare.
• Ärkebiskop Unni av Bremen. Jämför gravkorset i Sunds kyrka på Åland. Relikvarium med hans huvud finns i Bremen.

Ansgar

HELIGE ANSGAR

1d) Efter schismen
• Botvid, död 1080 eller 1120, martyr. Döpt i England. Hans reliker fördes till Botkyrka bara några år efter hans död 1129, därutav att han kanske avled cirka 1120. Han blev enligt legenden kristnad på en handelsfärd till England, dödad av en vendisk slav, som han friköpt. Både han och Helige Eskil, Södermanlands andra helgon, finns avbildade i många kyrkor i Mälardalen. Helige Botvid och Helige Eskil sändes ut tillsammans med David av Munktorp av Helige Sigfrid i Småland för att kristna mälarlandskapen. Helige Botvid framställs med två attribut, fisk och yxa. Fisken påminner om ett mirakulöst fiskafänge som fyllde två båtar fast platsen var ogynnsam. Yxan är hans dödsredskap. Botvid ledsagade en friköpt träl till kusten och blev dräpt av denne när han sov på Rågö utanför Nyköping

 

2a) Helgon av skandinaviskt intresse i den ortodoxa helgonlängden.

• Helige Olaf (Olaf Haraldsson, Norges evige konung), död 29 juli 1030. Jämför Gutasagan, se Sveriges kristnande s. 228. Kyrkor dedicerade till honom i Konstantinopel, Novgorod, London och Tallin (se sid 486). Reliker finns i den Romersk-katolska domkyrkan i Oslo. Silverskrinet från Nidarosdomen i Trondheim fördes 1540 till Danmark och smältes ned. Kyrkan fick förfalla och var en ruin. Först 1869 började man renovera den.
• De heliga väringmartyrerna Teodor (Feodor, vikingen) och hans son Johannes. Dessa dödades av hedningar i Kiev år 983, firas den 12 juli och är i högsta grad upplänningarnas egna ortodoxa helgon. Väringarna förknippas ju med det folk i Roslagen vars namn ligger bakom dels finnarnas och esternas ord för Sverige (Ruotsi, Rootsi), dels beteckningen på det stora land i öst vars samhälle dessa skandinaviska resanden bidrog till att bygga upp – Rus’, Ryssland.
• Helige Tryfon, skoltsamernas kristnare, grundare av klostret i Petchenga (Petsamo)
• Helige Ionas av Kola, Tyfons lärjunge, och med honom 50 munkar och 65 lekmän.

 

2b) Andra skandinaviska helgon i folklig tradition

 

• Helige Hallvard, död 1042/43 (se Sveriges kristnande s. 256, Adam av Bremen kap 54), reliker fanns i katedralen i Oslo som förstördes vid reformationen.
• Heliga Sunniva, första hälften av 1000-talet, irisk kungadotter och klostergrundare.

 

2c) Efter schismen
• Knut den Helige, död 1086, martyr (Danmark).

 

3) Berömda reliker och heliga föremål i Sverige
• Törekronan i Skara domkyrka.
• Kristi kors
• Helige Georgeos reliker
• Den Stockholmska Gudsmodersikonen

Heliga Anna – Sveriges första Ortodoxa helgon

TroparionAnna_of_Novgorod2

I Dig, O Moder, bevarades den gudomliga avbilden,
Du tog ditt kors och efterföljde Kristus;
genom dina gärningar lärde du dig förakta det förgängliga köttet
och att vårda själen, den odödliga skapelsen
därför fröjdar sig, saliga Anna, din själ med helgonen

Heliga Annas liv

Heliga Anna växte upp som Ingegerd, Olof Skötkonungs (skatt eller myntkonungs) dotter. Bara något år före sin död vid 50-års åldern gick hon i ortodoxt kloster. Heliga Anna föddes någon gång omkring 1000-talet. Var hon föddes förtäljer inte historien men det är inte osannolikt att staden var Sigtuna, Sveriges äldsta stad. Det var nämligen här som Olof Skötkonung började prägla våra första svenska mynt år 995.

Under vikingatiden var det brukligt att kungabarn sändes iväg till släktingar för att få bildning. Ingegerds moder var slavisk furstedotter vid namn Estrid och hennes bror, Jakob, växte upp hos modern vid södra Östersjökusten. Styvsystern Astrid sändes till en västgötahövding medan Ingegerd uppfostrades i sitt föräldrahem som tidvis låg i Sigtuna. Om hennes bildning vet vi ingenting, men det är inte osannolikt att hennes far Olof lät henne gå i undervisning hos präster som verkade i staden.

Enligt den Isländske krönikören Snorre Sturlasson var hennes far hetlevrad, men höll sin dotter särskilt kär och hon var, som andra starka vikingakvinnor, orädd att säga sin ärliga mening. Ingegerd skall ha varit en vacker kvinna och flera stod på kö för att anhålla om hennes hand. Först friade den norske kungen Olav (som sedermera blev norskt ortodoxt helgon under namnet Olav den Helige – en person hennes far brukade kalla ”tjockisen” på grund av hans rondör.

Norske Olavs frieri till Ingegerd var samtidigt ett fredsinitiativ. Men Olof Skötkonung ville inte höra talas om någon försoning med Olav, hur varmt än Ingegerd talade för giftermålsplanerna. Det var inte förrän Torgny Lagman och sveahövdingarna på tinget i Uppsala 15 februari 1018 hotat kung Olof med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, som han motvilligt gav med sig. Men något bröllop blev det aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickat fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge.

Men Olof lurar sin blivande måg, som väntar på Ingegerd en hel sommar vid Kongahälla (nuvarande Kungälv). Det dröjde inte länge innan sändebud från en ny friare dök upp. Det var Jaroslav I, kievrysk furste i Novgorod (Holmgård på svenska) och kallad ”den vise”, som hörde av sig. Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud.

Förhållandet till fadern var säkert frostigt efter affären med Olav, och för Ingegerd var det knappast tal om att våga neka. Men hon ställde villkor: en svensk hövding, jarl Ragnvald, skulle följa med henne österut och hon ville också ha landskapet Ladoga som brudgåva och personlig förläning. Fadern, och Jaroslavs ambassadörer, accepterade. Halvsystern Astrid fick istället bli ersättare för den utlovade Ingegerd och giftes bort med kung Olav i Norge.

Ingegerd hade ännu inte fyllt 20 år när hon blev rysk furstinna. Hon tycks ha fått det ganska bra där borta i landet Rus; landet är kristnat och har livliga förbindelser med både de nordiska länderna och det övriga Europa. Jordbruk, hantverk och handel är inne i en blomstringsperiod, det finns flera stora städer med Kiev som huvudsäte. Med sin viljestyrka och sin näsa för maktspel framstår hon i källorna som en viktig rådgivare till sin ca 25 år äldre man, på flera ställen rentav som den dominerande av de två. Hon lyckades, enligt en isländsk källa, till exempel en gång att stifta fred mellan Jaroslav och en av hans bröder, just när deras arméer skulle gå lös på varandra. Därmed ger hon också skäl för sitt nya ryska namn Irina, som betyder ”fred”.

År 1035 hade Jaroslav lyckat besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten i Ryssland och han och Ingegerd kunde för gott flytta till huvudstaden, Kiev. Därmed inleddes det ryska rikets första guldålder. Storfursten byggde en helt ny stadsdel, omgiven av flera kilometer lång, elva meter hög vall. Tre portar ledde in dit: den förnämsta kallades Gyllene porten. Det var kejsarstaden, Konstantinopel, som var förebilden och Jaroslav öppnade Kiev och övriga Ryssland för grekiska präster, arkitekter, konstnärer och hantverkare.

Sofiakatedralen står ännu kvar och är byggnadsmonumentet framför andra i Kiev från denna epok. Den domineras av de festliga, gyllene lökkupolerna. Därinne skiftar färgerna dunkelt och trolskt över totalt omkring 5000 kvm bilder med både kyrkliga och världsliga motiv. I putsen på kyrkans väggar går ännu att urskilja vissa av de målningar, som gjordes när byggnaden var ny. Bland dem finns också bilder av barnen i furstefamiljen. Också Jaroslav och Ingegerd målades av i kyrkan, men de bilderna är tyvärr försvunna. Väggen där dessa målningar fanns revs på 1600-talet.

Sju söner och tre döttrar är kända från Jaroslavs och Ingegerds äktenskap. Sönerna hette Ilja, Vladimir, Zjaslav, Svjatoslav, Vsevolod, Igor och Vjatjeslav. Av döttrarna blev en, Elisabet, gift med alla tiders kanske största norska viking, Harald hårdråde, en gammal vapenbroder till Jaroslav. En andra dotter, Anastasia, gifte sig med Ungerns blivande kung Andreas. Den tredje dottern, Anna, gifte sig med Henrik I av Frankrike, en av de första i den så kallade kapetingska ätten. När Anna kom från Kiev till Frankrike väckte hon sensation genom sin bildning, hon kunde nämligen läsa och skriva, det kunde inte de andra kvinnorna vid det franska hovet.

Ättlingar till kapetingerna regerar än i dag i Europa. Kung Juan Carlos i Spanien är, om man räknar på detta sätt, en av Ingegerds sentida ättlingar liksom storfursten Jean av Bourbon-Parma, Luxemburgs nuvarande regent och Otto von Habsburg.

Ingegerds äktenskap med Jaroslav varade i 30 år. Men sin ungdomskärlek, norrmannen Olav Haraldsson, glömde hon aldrig. När det blivande norska nationalhelgonet 1028 drevs på flykten från hemlandet fann han en fristad i Novgorod. Nu fick han också träffa Ingegerd. ”Hon och Olav älskade varandra i hemlighet”, om man får tro en isländsk källa, Emunds saga.

Ingegerd tog också till sig Olavs son Magnus som fosterbarn, för när Olav återvände till Norge – han skulle komma att stupa vid slaget vid Stiklastad – stannade pojken hos Ingegerd. Så småningom blev Magnus Olavsson (”den gode”) kung av Norge, han med. Enligt ortodoxa källor ägnade sig Ingegerd (hennes ryska namn var Irina) intensivt åt kyrkan och det religiösa livet. Hon instiftade ett nunnekloster och lät, mot slutet av sitt liv, själv viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna. ”Hon visade därmed sin djupa fromhet och sin sant kristna ödmjukhet”, heter det. En rysk 1800-talskälla slår fast: ”Anna (Ingegerd) var det första exemplet på att storfurstliga personer blev heliga genom att gå i kloster. Denna sedvana, som hämtats från grekiska härskare, började i Ryssland på 1000-talet och fortsatte oavbrutet nästan till 1600-talet”.

Ingegerds kvarlevor vilar tillsamman med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Det är en massiv, nästan två och halv meter stor pjäs i grå marmor. Sovjetiska forskare öppnade sarkofagen 1939 och undersökte innehållet. Ingegerds välbevarade kranium var av nordisk typ, massivt och tungt med en elliptisk form. Pannan var ”inte särskilt hög” och hade en ”genomsnittlig” lutning. Näsan var ”starkt framträdande med en smal näsrot”. Hakan var ”av genomsnittlig storlek” men ”markant framträdande”. Tänderna bedömdes som rätt väl bevarade. Forskarna fann att Jaroslav varit ca 172 cm och Ingegerd ca 162 cm lång.

Ingegerd firas enligt den ryska kyrkokalendern som helgon den 10 februari och 4 oktober. 10 februari är hennes egen dödsdag och 4 oktober är sonen Vladimirs dödsdag. Vladimir lät bygga Sofiakatedralen i Novgorod, en mindre variant av Sofiakatedralen i Kiev. 4 oktober var på medeltiden stor högtidsdag i Novgorod och alla de ledande kyrkliga dignitärerna var skyldiga att infinna sig till mässorna. Självaste tsar Ivan (”den förskräcklige”) beslutade 1556 att gudstjänster och allmänna själamässor skulle hållas över Ingegerd och Vladimir ”så länge världen består”.

Efter det kommunistiska sammanbrottet i Ryssland har kyrksamheten där fått ett nytt liv liksom sökandet efter nationens andliga rötter. Också helgonet Ingegerd har ”nyupptäckts”. Ett av många bevis på detta är att det ryska statliga filminstitutet 1996 spelade in en film om hennes liv. Filmteamet var också i Sverige och filmade här bland annat i Eskilstuna, vid Husaby källa och i Sigtuna.

Ingegerd från Sigtuna kan anses vara Sveriges första helgon. Att Ingegerd inte blev ett kanoniserat helgon beror helt enkelt på att den Östromerska kyrkan inte tillämpade kanoniseringsformen. Heliga Annas reliker har delats, vilket är ovanligt, mellan Ryssland, Ukraina och Sverige. Den svenska delen av relikerna kom till Sverige 2009 och flyttas mellan de svenska ortodoxa församlingarna.

Som andlig gestalt lever Ingegerd fortfarande inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling som bär Heliga Annas namn och där Ingegerd vördas. Inom denna svenska ortodoxi betecknas Ingegerd till och med som Sveriges skyddshelgon.

Texten hämtad och delvis omskriven från:

http://historiska-personer.nu/min-s/pf1f25fd9.html

Källor:
Mäktig mans kvinna – en roman om storfurstinnan Ingegerd
Catharina Ingelman-Sundberg.

Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter – ett kvinnoöde från vikingatiden
Rune Edberg, Sigtuna museers skriftserie

Kampen om bygdemakten – Mats Lejdeby