Treenigheten – Ortodoxins lära om Gud

I sin berömda Kyrkohistoria, författad under 300-talets första hälft, skrev Eusebius: ”Inga ord är nog för att skildra Kristi ursprung, väsen, höghet och natur. Därför säger Guds ande i profetiorna: Vem kan beskriva hans släkt (Jes 53:8 LXX). Ingen annan än Sonen har känt Fadern, inte heller har någon känt Sonen på rätt sätt utom Fadern som har fött honom (Matt 11:27). Låt oss därför höra Sonens egna ord om sig själv och se hur Ortodoxin förstår dessa mot bakgrund av det Gamla Testamentet.

Eusebius skriver: ”Det berättas att Herren Gud visade sig som en vanlig människa för Abraham som satt under terebinten i Mambre (1 Mos 18:1 ff) Abraham föll strax ner och fastän han såg en människa med sina ögon tillbad han honom som Gud och bönföll honom som Herren. Abraham tillstod att han visste vem det var när han sade: Herre, Du som dömer hela jorden, skall du icke göra vad rätt är? (1 Mos 18:25). Inget förnuft skulle medge att Guds den allsmäktiges ofödda och oföränderliga väsen förvandlar sig till människogestalt, eller bedrar dem som ser det i en skapad varelses skepnad, och inte heller har Skriften förfalskat det. Men ändå, vem kan kallas Gud och Herre som dömer hela jorden och fäller en rätt dom, annat än hans preexistenta Ord som visar sig i mänsklig gestalt?” Eusebius ser här en kontinuitet mellan Guds uppenbarelse inför Abraham och Hans uppenbarelse som Jesus Kristus. Johannesevangeliet inleds med att tala om Ordets människoblivande: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till och utan det har intet blivit till, som är till. Joh 1: 1-3. Senare står det: Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss…Joh 1: 14. Gud (Ordet) blev kött, d v s människa. Ordet som var Gud och som visade sig för Abraham i mänsklig gestalt är m a o samma Ord, genom vilket allt blivit till och som nu uppenbarar sig för oss i Jesus Kristus. Jesus sade: Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se Min dag. Han fick se den och blev glad. Matt 8:56. I dessa ord uppenbaras de största anspråken i Israels historia. Jesus antyder här att Han är den utlovade och efterlängtade, Han som står omtalad i profetiorna. De judar som inte ville tro dessa Hans Ord reagerade med att ta upp stenar och för att kasta på Honom.

Jesus sade: Allt har av Min Fader blivi anförtrott Mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra Honom känd. Matt 11:27. Kristus säger här att Han är Faderns Son, Guds Son och att detta är unikt för Honom själv i denna mening eftersom endast Sonen (singular) känner Fadern. Dessa anspråk är återigen exlusiva, d v s ingen annan kan känna Gud på rätt sätt om det inte uppenbaras för honom av Guds Son.

Vilken relation har Fadern till Sonen och hur förhåller sig det Gamla Testamentet till det Nya Testamentets lära om Fadern och Sonen? Vi kan se hur denna fråga besvarades av den före detta judiske rabbinen Paul Photiou, som 1952 konverterade till den Ortodoxa Kyrkan:

Det första stycket av det första kapitlet av första Mosebok lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Vi läser följande på hebreiska: ”Beresith barah eloim.” Det betyder: ”I begynnelsen skapade Gud”. Ordet för Gud ”eloim” står dock i plural, d v s ”Gudar”. Det är inte skrivet som ”eloah” eller ”el”, vilket är singular, och som vi hör Jesus säga i bönen på korset: Eli, eli, lama sabachtani” Matt 27:46, vilket betyder: ”Min Gud, Min Gud, varför har Du övergivit Mig?” Här hör och ser vi Jesus, den andra personen i den Heliga Treenigheten, ropa på sin Fader. Vers 26 av samma kapitel lyder på hebreiska: ”Naase adam betsalmenou”, d v s ”Låtom oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.” På detta särskilda ställe såg jag Jesus Kristus, sådan som Han är tillbörligt definierad i trosbekännelsen vid det första Ekumeniska konciliet i dess andra artikel: ”..Och på en Herre Jesus Kristus, Guds Enfödde Son, född av Fadern före alla tider.” På detta ställe kunde jag alltså urskilja att de Kristna hade rätt och att vi hade fel, för till vem talade Gud innan Han skapade Adam, om inte Kristus, Guds Ord, var närvarande och bistod?”

Jag kommer i andra inlägg att förklara närmare vad ett Ekumeniskt koncilium är. Nu räcker det att veta, att det är ett möte sammankallat av Apostlarnas efterträdare (Apostlarna var den närmaste krets av personer som blivit kallade av Jesus personligen, för att bli undervisade av Honom och sprida och förklara den Kristna tron på Gud i Hans efterföljd) från de mest betydande Kristna städerna, vilka (på Kristi uppdrag) träffas för att avgöra trosfrågor. Det första Ekumeniska Kyrkomötet som Paul refererar till hade ambitionen att fastställa den Kristna trosbekännelsen. Pauls tolkning av det Gamla Testamentet överensstämmer med vad de Kristna Apostlarna och fäderna alltid har lärt.

I Psaltaren står det: ”Han sände sitt Ord och helade dem och rycker dem ur deras fördärv.” Ps 107:20. Moses talade om Guds Son då han sa: ”Herren lät regna eld och svavel från Herren, över Sodom och Gomorra.” 1 Mos 19:24. Även Jakob såg Honom i mänsklig gestalt, då Guds Son sade: ”..ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud. Jakob kallade platsen ”Guds ansikte, ty” sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte, och ändå skonades mitt liv.” 1 Mos 32:28,30. I Daniels bok står att läsa: ”Sedan fick jag, i min syn om natten, se huru en som liknade en Människoson kom med himmelens skyar; och han nalkades den Gamle och fördes fram inför Honom. Åt Denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna Honom. Hans välde är ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån Honom, och Hans rike skall icke förstöras.” Dan 7:13-14. Guds Son uppenbarade sig för oss, och talade till oss som Människosonen i det Nya Testamentet. Detta stycke ur Daniels bok kan jämföras med följande stycke ur Johannesevangeliet: ”Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom Den som steg ned från himmelen, Människosonen som var i himmelen. Joh 3:13.

I Jesaja står det om Messias: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda.” Jes 61:1. Detta kan jämföras med vad Kristus säger i Nya Testamentet: ”Kommen till Mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall, Jag giva eder ro.” Matt 11:28. David talar vidare om Honom: ”Herren sade till min Herre: Sätt Dig på min högra sida, till dess jag haver lagt Dina fiender under Dina fötter.” Ps 110:1. Detta ställe i Psaltaren förklaras av Kristus själv då Han frågade de judiske lärde: ”Vad synes eder om Messias, vems son är Han?” De svarade Honom: ”Davids.” Då sade Han till dem: ”Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla Honom ’Herre’? Han säger ju: ’Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag haver lagt Dina fiender under Dina fötter.’ Om nu David kallar honom ’Herre’, huru kan Denne då vara hans son?” Matt 22:42-45. Detta sade Han eftersom Han är Guds Son, Han som Apostlarna genom Simon Petrus bekände med orden: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Matt 16:16. Jesus svarade Petrus: ”Salig är du, Simon, Jonas son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan Min Fader, som är i himmelen.” Matt 16:17.

I första Mosebok står det om Honom: ”I Dig skall alla släkten på jorden bliva välsignade.” 1 Mos 12:3, och: ”Han skall bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall välsignas i Honom.” 5 Mos 18:18. Kristus säger själv: ”Trodden I Moses, så skullen I ju tro Mig, ty om Mig haver han skrivit.” Joh 5:46.

Vid tre särskilda tillfällen talar Fadern i det Nya Testamentet. Vid två av dessa säger Han att Jesus är Hans Son, och vid det sista tillfället säger Han att Hans namn blir förhärligat genom Sonen. Vid Kristi dop kom en röst från himmelen som sade:

Du är Min älskade Son; i Dig har Jag funnit behag. Mark 1:11.

Detta kan jämföras med den ovan citerade psalmen av David i vilken det står: ”Du är Min son, idag har Jag fött Dig. Begär av Mig, så skall Jag giva Dig folken till arv, och Din besittning till jordens ändar.” Ps 2:1 f, 7f

I Matteus, Markus och Lukas Evangelium berättas det att Jesus vid ett tillfälle på ett särkilt sätt uppenbarade sin gudomlighet. Detta skedde på berget Tabor, och kallas på svenska Kristi Förklaring. Vi läser: ”Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena. Och Hans utseende förvandlades inför dem: Hans ansikte sken såsom solen, och Hans kläder blevo vita såsom ljuset.” Matt 17:1-2 Därefter ser vi underbart de Gamla och Nya förbundens enhet i Jesus. Det står nämligen att Moses och Elias samtalade med Honom: ”Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med Honom.” Matt 17:3. Därefter står det:

”Och se, medan Han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: Denne är Min älskade Son, i Vilken Jag har funnit behag; hören Honom.” Matt 3:17

Strax före sitt lidande bad Kristus: ”Nu är Min själ i ångest; vad skall Jag väl säga? Fader, fräls Mig undan denna stund. Dock, just därför har Jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga Ditt namn. Då kom en röst från himmelen: ”Jag har redan förhärligat det, och Jag skall ytterligare förhärliga det.” Folket, som stod där och hörde detta, sade då: ”Det var ett tordön.” Andra sade: ”Det var en ängel som talade med Honom.” Då svarade Jesus och sade: ”Denna röst kom icke för Min skull, utan för eder skull.” Joh 12:27-30.

Vilken inbördes relation har Fadern och Sonen och den Helige Ande? Den mest betydande teologen under 100-talet, Irenaeus summerar det som uppenbarats om denna relation vilken den Ortodoxa kyrkan kallar läran om Treenigheten. Irenaeus var en av de tidigaste kyrkofäderna och Hans lära om Treenigheten är därför av stor betydelse då den belyser den Ortodoxa tron bland de första Kristna. Irenaeus skriver:

”Det finns en enda Gud, Fadern, oskapad, osynlig, skapare av allting, och över honom finns ingen annan gud och efter honom ingen annan gud. Och då Gud har ett Ord har Han genom Ordet skapat det som har blivit till. Och Gud är ande (Joh 4:24) och har följaktligen ordnat allt genom Anden, såsom profeten också säger: Av Herrens Ord hava himlarna blivit till, och all deras kraft av Hans Ande. Ps 32:6. Eftersom Ordet alltså grundar, det vill säga ger kroppslig gestalt och verklig existens, men Anden skapar ordning och formar makternas mångfald, kallas Ordet med full rätt Guds Son och Anden Hans visdom. Också Paulus, hans apostel, säger träffande: En Gud, Fadern, som är över alla och med alla och i oss alla. Gal 4:6. Ty Fadern är över alla, men Ordet är med alla, ty genom Det har allt blivit till av Fadern, men i oss alla är Anden, som ropar: Abba Fader (Rom 8:15) och danar människan till Guds likhet. Anden pekar på Ordet, och därför förkunnade profeterna Guds Son, men Ordet förbinder sig med Anden och är därför Den som själv tolkar profeterna och för människorna upp till Fadern.

Den Helige Ande instruerade profeterna i det Gamla Testamentet att undervisa om Messias och om rättfärdighet under Guds lag. Den Helige Ande utgavs emellertid på ett mer betydande sätt efter Kristus, till alla dem som mottog dopet.

Den Helige Ande gives framför allt i dopet. Kristi eget dop som i Ortodoxin kallas Theophania är den första manifestationen av Treenigheten och den Helige Ande: ”Och Johannes vittnade och sade: ”Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och Han förblev över Honom. Och jag kände Honom icke; men Den som sände mig till att döpa i vatten, Han sade till mig: Den över vilken du får se Anden sänka sig ned och förbliva, Han är den som döper i Helig Ande. Och jag har sett det, och jag har vittnat att Denne är Guds Son.” Joh 1:32-34. Det var även vid detta tillfälle Fadern sade: Du är Min älskade Son; i Dig har Jag funnit behag. Mark 1:11. Johannes förelöparens (döparens) dop var emellertid inte fullkomligt, vilket han själv bekräftade då han sa ”Han är den som döper i Helig Ande”. Det är Kristus som gör dopet fullkomligt genom sitt eget dop. I den Ortodoxa Kyrkan sjunger vi denna dag (6/1):

I Jordan, då Du döptes, Herre, förklarades Treenighetens tillbedjan:

ty Avlarens (Faderns) röst frambar vittne om Dig, kallande Dig Sin älskade Son:

och Anden i skepnad av en duva bekräftade detta ord.

Uppenbarade, Kriste Gud, Du som gav världen ljus, ära vare Dig.

Detta s k Troparion (Ortodox hymn) förklarar den Ortodoxa förståelsen av denna stora händelse. Genom sitt eget dop manifesterade Kristus behovet av omvändelse, behovet av ett förändrat sinne. Genom att stiga ned i vattnet helgade Kristus hela Skapelsen och öppnade dörren till Guds rike: ”Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.” Joh 3:3. Dopet är således initieringen i den Kristna Kyrkan. Genom att döpas får vi den Helige Ande och liksom Kristi dop var en manifestation av Treenigheten gav Jesus även Apostlarna budet att döpa i den Heliga Treenighetens namn: ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad Jag har befallt eder. Och se, Jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Matt 28:18-20.

Ireneaus skriver följande om dopets nåd: ”Och därför sker vår pånyttfödelse i dopet med dessa tre huvudpunkter, genom att det ger oss pånyttfödelse till Gud Fadern, genom Hans Son och av den Helige Ande. De som bär Guds Ande förs till Ordet, det vill säga Sonen. Sonen för fram och överlämnar dem till Fadern, och Fadern skänker dem oförgängligheten. Utan Anden är det alltså omöjligt att se Guds Ord, och utan Sonen kan ingen närma sig Gud. Ty Sonen är kunskap om Fadern, och genom den Helige Ande lär vi känna Guds Son. Sonen ger, efter Faderns behag och på Dennes uppdrag, Anden till den som Fadern vill, och såsom Han önskar det.”

Den andra manifestationen av den Helige Ande i det Nya Testamentet inträffade efter Kristi himmelsfärd då hans tolv Apostlar och Hans moder var samlade i Jerusalem. I Apostlagärningarna står det: ”Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. Och de blevo alla uppfyllda av Helig Ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.”Apg 2:2-4. Detta skedde vid Pingst, en högtid som liksom Påsk firades redan under det Gamla Förbundet. Den nåd Apostlarna förlänades innebar att de kunde förstå alla folk oberoende av språktillhörighet: ”…var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem. Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: ’Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala? Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas?’ ”Apg 2:6-7. Den Ortodoxe prästen och läraren Kallistos Ware skriver: ”Mångfalden av språk och dialekter utplånas inte vid Pingsten, men den är inte längre orsak till splittring eftersom alla nu genom Andens nåd kan förstå varandra.” I det Gamla Testamentet står det att Gud splittrade folken och tungomålen p g a människornas högmod, då de sökte utmana Gud genom att bygga Babels torn. Kyrkans Kontakion för Pingst lyder:

Då Han, nedstigande, förbistrade tungorna, uppdelade den Högste folkslagen:

då Han fördelade tungorna av eld, kallade Han alla till enhet:

och symfoniskt ära vi den Allraheligaste Ande.

Den Helige Ande upprättar gemenskap mellan de Kristna, förenar dem till en själ och ett hjärta (Apg 2:44, 4:32). Medlemmarna i den första Kristna församlingen delade allt de ägde. De var förende till ett, men inte genom tvång utan i frihet. Den Helige Ande ger inte endast sina gåvor (karismer) till Kyrkans ledande biskopar (Apostlarnas efterträdare), präster och diakoner, utan till alla Hennes medlemmar, och utan anseende till personen. Dessa karismer varierar dock från person till person. Vissa har fått profetians gåva, andra vishetens gåva, andra förståndets gåva o s v. Tillsammans kompletterar de varandra.

Den Helige Ande verkar i alla Kyrkans mysterier (sakrament). Det är huvudsakligen genom dessa Han förmedlar nåd. Man räknar vanligtvis med sju huvudmysterier i den Ortodoxa Kyrkan. Dessa äro dopet, myrrhasmörjelsen eller krismeringen (härav benämningen Kristen), eukaristien (nattvarden), skriftermålet (bikten), prästvigningen, de sjukas smörjelse och äktenskapet. Utanför dessa mysterier finns inte Kyrkan. Den Helige Ande vägleder även Kyrkan genom att bevara den ursprungliga tron ren och obefläckad. Kristus säger: ”Men när Han kommer, som är Sanningens Ande, då skall Han leda eder fram till hela Sanningen.” Joh 16:13. Den Ortodoxa Kyrkan ser detta löfte förverkligat framför allt i de sju Ekumeniska Koncilierna som sammankallades av Apostlarnas efterträdare, för att försvara Ortodoxin gentemot idéer och läror som hotade att splittra Kyrkan och förvanska den ursprungliga förståelsen av den kristna uppenbarelsen. Kyrkan ber:

Himmelske Konung, Hugsvalare, sanningens Ande,

allestädes närvarande och allt uppfyllande,

Du Skatt av goda ting och livets Dirigent,

kom och tag Din boning i oss och rena oss från all fläck,

och fräls Du Gode våra själar.

Sonen och den Helige Ande utgår från Fadern: ”Dock, när Hugsvalaren kommer, som jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår av Fadern, då skall Han vittna om mig.” Joh 15:26. Sonen och den Helige Ande verkar i skapelsen, medan Fadern är transcendent d v s ovanför skapelsen. Gud verkar således i skapelsen genom två av personerna i den Heliga Treenigheten som på denna nivå är lika betydelsefulla. Den Helige Ande undervisade profeterna i det Gamla Testamentet och gavs till alla Kristna i det Nya. Sonen är alla människors skapare som, genom att själv bli människa, gav människan möjlighet att förbinda sig med Gud genom Honom. I relation till människan verkar Sonen och den Helige Ande framförallt genom mysterierna. Sonen är helt och hållet Gud, den Helige Ande är helt och hållet Gud och Fadern är helt och hållet Gud. Det är inte tre gudar utan en Gud som uppenbarar sig genom tre personer. De tre personerna delar en och samma gudomliga natur. Genom att bekänna Fadern på rätt sätt, bekänner vi även Sonen och den Helige Ande, ty ”ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra Honom känd” Matt 11:27, och ”…ingen kommer till Fadern utom genom Mig” Joh 14:6. Det är därför de som säger sig bekänna Fadern samtidigt som de avvisar tron på Hans Son i själva verket inte känner Fadern. Detta gäller framförallt dem som tror på Muhammed. Muslimerna säger sig följa profeterna i det Gamla Testamentet, men dessa vittnade om en Messias. Muslimerna säger sig bekänna Jesus som profet, men de avvisar Hans ord om sig själv som Messias och Guds Son. De säger att Gud inte tillåter att någon profet korsfästs, trots att flertalet profeter i det Gamla Testamentet blev förföljda och att dessa profeter hade förutsagt att t o m Messias skulle få lida. De säger att Abraham skulle offra Ismael, tjänstekvinnans son och arabernas stamfader, medan Abraham enligt det Gamla Testamentet blev befalld att offra Isak, sin hustrus son efter Guds löfte och Israels stamfader, en symbol för Kristi offer!

Jesus berättade följande liknelse om profeterna och sig själv:

”En man planterade en vingård och arrenderade ut den till vingårdsarbetare och reste bort en längre tid. När tiden var inne skickade han en tjänare till vingårdsarbetarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens avkastning. Men vingårdsarbetarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och hånade och skickade i väg tomhänt. Därefter sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och jagade bort. Då sade vingårdens herre: Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son. Honom skall de väl ha respekt för. Men när vingårdsarbetarna fick se honom, överlade de med varandra och sade: Här har vi arvtagaren! Låt oss döda honom, så får vi arvet. Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra.” Lukas 20:9-16.

De som ej bekänner den Heliga Treenigheten, bekänner inte den sanna uppenbarelsen av Gud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s