Sverige som kulturradikalt experiment

86a8656d-1272-42a0-b56a-8cfff87bf284
Kårhusockupationen 1968

Inledning

Döda vita män stod anklagade för att ha skapat den västerländska civilisationen. Det var dem det gällde att nu gång på gång avslöja”. [1]

Svante Nordin, Betydelsen av revolutionsåret 1968.

De flesta av de vänsteridéer som når vårt land i modern tid har först uppstått i Förenta staterna och Frankrike. Så var fallet i synnerhet under 1960-talets vänstervåg. En betydande skillnad mellan Förenta staterna och Sverige är emellertid att vårt land sedan Gustav Vasa genomsyrats av enhetsideologin. Efter reformationen skulle alla vara goda lutheraner. I den moderna staten har istället vissa politiska idéer och normer bildat religionssurrogat. Det är därför som svensk offentlig debatt har haft svårt att hantera och bemöta avvikande åsikter i de frågor där den politiska och kulturella överheten funnit samförstånd. Enhetsideologin har gett upphov till en konsensuskultur som steg för steg resulterat i politisk konformism. En institution som av historiska orsaker varit särskilt mottaglig för vad den politiska makten tycker har varit den Svenska Kyrkan. Det är därför också den svenska institution som har förändrats mest från 50-talet tills idag. Emellertid är det inte den Svenska Kyrkan som är huvudfokus i detta inlägg utan 68-generationens kulturella och politiska arv som helhet.

Sverige som kulturradikalt experiment

Den så kallade ”68-revolutionen” var inte ett enhetligt fenomen  utan bestod av den tidens vänsterrörelser från maoister till akademisk nyvänster. Där fanns givetvis urfäderna Karl Marx och Friedrich Engels, Vladimir Ilijitj Uljanov (Lenin) och den alltmer populäre Mao Zedong. Här fanns Che Guevara, Rosa Luxemburg och Leo Trotskij. I den akademiska marxismen förekom namn som Georg Lukács, Antonio Gramsci, Walter Benjamin, Teodor Adorno, Herbert Marcuse, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Jürgen Habermas och Louis Althusser. De senare var utöver Althusser västmarxister.  Maoisterna, som var den mer hårdföra falangen, såg ”det stora språnget” i Kina då Mao hade ambitionen industrialisera ett helt land på snabbast möjliga tid som en pånyttfödelse och vital kraft för klasskampen. Idag vet vi att ”det stora språnget”, liksom ”kulturrevolutionen”, ledde till svält och massavrättningar, men för en västerländsk ungdomsrörelse som inte lät sig påverkas av den ”borgerliga pressens propaganda” stod Mao för det nya inom marxismen. Mao tolkades som odogmatisk visionär som kunde se kulturen som en självständig kraft vilken kunde ge återverkningar på den ekonomiska basen i det marxistiska schemat. För västmarxisterna kom också den kulturella överbyggnaden att stå i fokus. Frågan om vad som är basen (de materiella produktionsförhållandena i klassisk marxism) och vad som är överbyggnaden (kulturen och samhällets ideologier i klassisk marxism) ifrågasattes inom västmarxismen.

Liknande tankegångar uttalade Rudi Dutschke i Tyskland som, åberopande den italienske marxisten Antonio Gramscis tal om marxismens genomförande genom den kulturella överbyggnaden, påtalade revolutionens gradvisa seger genom ”den långa marschen genom institutionerna”. Detta skedde också. Inom universitetens human- och samhällsvetenskapliga fakulteter blev sextioåttorna till sist helt dominerande. Två trender kan sedan skönjas från sjuttiotalet och framåt: Dels att nya vänsterparadigm som postmodernism, postkolonialism, nymarxism, normkritik, feminism och genusvetenskap utvecklas och populariseras, dels att dessa nya idéer och trender får spridning genom lärare och studenter vid samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter. Det senaste postmoderna uttrycket för detta är den socialkonstruktivistiska magilådan där två biologiska kön går in och hundra socialt konstruerade kön kommer ut på den andra sidan.

68-generationens idéer går under 70-talet från romantik i opposition till institution. Det var bland andra Olof Palme som samordnade denna övergång. Socialdemokratin gjorde det emellertid inte för att man alltid höll med, men lyckades passivisera den radikala vänstern genom att institutionalisera den. Emellertid räknade man inte med konsekvenserna av de kulturradikala idéernas påverkan på längre sikt och hur postmoderna idéer kom att genomsyra bland annat det svenska utbildningssystemet och den svenska kyrkan. Det fanns ingen allvarlig intellektuell opposition mot kulturradikalism och postmodern vänster i kulturella termer. Den kritik som kom under 1980-talet från så kallat ”nyliberalt” håll var en ekonomisk kritik och en rättighetskritik och inte en kultur- och utbildningspolitisk uppgörelse. Tvärtom ser vi hur högerpartierna faktiskt kommit att anamma idéer och normer som endast en liten och radikaliserad del av Sveriges befolkning omfattade under 1960-talet.

Den akademiska kulturradikalismen

Det intressanta med att studera denna era från 1960-talet och framåt är att det som händer i Sverige även händer internationellt och där de dominerande akademierna och vänsterrörelserna i Förenta staterna inkluderande den sexuella revolutionen även nådde Europa. Den kontinentala, franska, kulturradikalismen fick också stort inflytande vilket beror på namn som Louis Althusser, Michel Foucault och Jacques Derrida vars idéer snabbt absorberades på universitet och bland intellektuella miljöer i Förenta staterna. Det är för övrigt Derrida som skänkt akademin begreppet ”fallologocentrism” (av fallos det vill säga penis och logos det vill säga logiskt tänkande, rationalitet, ord och grund). Med detta avser Derrida att fånga in att det västerländska tänkandet dominerats av män med deras logik och vetenskap. Genom att dekonstruera västerländsk vetenskap och metafysik menar Derrida att dessa diskurser kan öppnas upp och frigöras. Liknande postmoderna idéer förekommer idag under namnet social konstruktivism som går ut på att den enda ”verklighet” vi känner till inte är ”verklig” utan just socialt konstruerad. Både biologiska och sociala kön kan här vara socialt konstruerade, fysik och matematik kan ses som sociala konstruktioner och så självklart sexuella normer och svensk kultur. När dessa idéer försöker ersätta traditionell vetenskap och logik uppstår därför konfliktytor mellan forskare som vill använda traditionell logik och vetenskaplig metod och postmoderna akademiker.

För humanvetenskapen kom förkastandet av idéer om ”vetenskap”, ”sanning”, ”logik”, ”evidens” och ”objektivitet” att få vittgående konsekvenser. I den postmoderna vänsterns våld på Friedrich Nietzsches filosofi kom ”viljan att veta” att identifieras med viljan till makt och manlig dominans. Postkolonialismen såg likaså den västerländska vetenskapen som ett instrument för förtryck. Naturvetenskap var, liksom humaniora och samhällsvetenskap,  i sig själva uttryck för legitimering av orättvisor och exploatering. Likaså kom genusvetenskapen att betrakta den traditionella vetenskapen som ett kvinnoförtryck. Kvinnovetenskapens inträde på scenen medförde, skrev Eva Lundgren, ett vetenskapsteoretiskt brott som: ”rycker bort grunden för begreppen om vetenskaplig rationalitet och objektivitet”. [2]

Det lär ha varit bolsjeviken och Lenins vapenbroder Leonid Trotskij som först använde begreppet politiskt inkorrekt om de åsikter som inte stämde överens med bolsjevikernas partilinje. I grunden är också detta vad den postmoderna och nymarxistiska vänstern får för effekter på det offentliga samtalet. Det är också intressant att man liksom sina kusiner i det sovjetiska experimentet använder psykologiska begrepp mot allt man ogillar politiskt. Därför kallas idag personer som hyser vissa åsikter ”fobiker”. En fobi är en psykiatrisk terminologi för personer som är sjukligt rädda för exempelvis höga höjder, trånga rum, spindlar och bakterier. Här används det mot personer som är av annan politisk åsikt. Parallellt antyder man med att man själv representerar det psykologiskt friska politiska alternativet i sammanhanget. Det som är intressant med denna begreppsanvändning är att den, om den skulle användas inom psykiatrin visavi personer med politiska åsikter och enbart för att de hyser politiskt avvikande åsiktsmeningar, skulle strida mot den så kallade ”Hawaiideklarationen” från 1977 (uppdaterad i Wien 1983) som ger en etisk kod inom psykiatrin mot att bland mycket annat använda psykiatrin för politiska syften. Ändå menar sig många nymarxister att det står dem fritt att ställa diagnoser lite hur som helst mot dem som är av annan åsikt, exempelvis mot dem som försvarar kärnfamiljen.

En av de böcker som fick särskilt stort genomslag bland 68-generationen var den västmarxisten Herbert Marcuse:s ”Eros and Civilization – A Philosophical Inquiry into Freud”. Marcuse hävdar att det fria marknadsekonomiska systemet skapar, med Freuds termer, en neurotisk personlighet med fixa idéer. Dessa neuroser beror på att människans sexuella instinkter är undertryckta och att arbetet i det moderna samhället medför alienation och förtryck av människans natur. Vi kan föreställa oss en bättre framtid, skriver Marcuse, om vi bara kan förstöra denna existerande förtryckande ordning, där vi befriar eros, befriar libido, i vilken vi har en värld av ”polymorf perversitet”, i vilken du kan ”göra din egen grej” och där sexualiteten befrias från kravet på reproduktion. För att gestalta denna befrielse från reproduktion, familj och samhällets krav lyfter Marcuse fram Orpheus och Narcissus. Orpheus och Narcissus representerar den Stora Vägran att underordna sig ett begränsat eros. Orpheus gör det genom sitt heterosexuella eros, Narcissus genom homosexualitet. Marcuse skriver:

”The Orphic and Narcissistic Eros is to the end the negation of this order – the Great Refusal. In the world symbolized by the culture-hero Prometheus, it is the negation of all order; but in this negation Orpheus and Narcissus reveal a new reality, with order of its own, governed by different principles. The Orphic Eros transforms being: he masters cruelty and death through liberation. His language is song, and his work is play.”[3]

I den befriade världen kommer det således enligt Marcuse inte längre att finnas arbete, endast lek. Kapitalismen och dess framåtskridande representerar sexuellt förtryck och alienation emedan den nya världen, den av fri sexualitet, innehåller löftet om mänsklig emancipation. Det är därför intressant att dessa idéer bröt igenom i samband med den sexuella revolutionen och studentrevolten 1968. När studenter demonstrerade i Paris 1968 bar de banderoller med namnen Marx, Mao och Marcuse. 68-generationens idéer kom däremot att bli särskilt ogynnsamma för arbetarklassen som saknade en ekonomisk bas att falla tillbaka på efter sex- och drogfesternas slut. Revolutionen skapade en hel generation av ensamstående mödrar. Här kom även de växande kraven på statliga insatser om daghem och ekonomiska bidrag.

Något som slog mig när jag läste Frankfurtskolans teoretiker, i synnerhet Teodor Adorno, Wilhelm Reich och Herbert Marcuse är diskrepansen mellan teoriernas kritik mot auktoriteter och de auktoritära metoder de själva använde gentemot personer med avvikande åsiktsmeningar och idéer. Ett exempel härpå är Teodor Adornos och Max Horkheimers uteslutning av psykoanalytikern Erich Fromm från Institutet för bristande renlärighet.  Utöver denna diskrepans mellan teori och teorins metoder råder djupa skillnader mellan olika analyser i Institutets stora skriftserie, ”Studies in Prejudice”, eftersom man sjukförklarar olika kulturella och individuella företeelser. Som exempel kan nämnas att barn som kände tillit till sina föräldrar sjukförklarades om de utvecklade traditionella värderingar parallellt med att man även sjukförklarade de barn som kommit fram till liknande värderingar men som samtidigt hyste misstro till sina föräldrar. Intrycket man således får är att det är de traditionella värderingarna som är sjukliga och det oberoende av om barnet blivit väl omhändertaget i en kärleksfull relation till sin och mamma och pappa.

I Teodor Adornos bidrag till skriftserien, The Authoritarian Personality, klassas dessutom alla typer av lojaliteter mellan individen och individens ”ingrupper” som familj, släkt och gemenskap som uttryck för psykisk sjukdom. Det gäller givetvis även relationen mellan individen och den kulturella gemenskap han eller hon ingår i. Det som däremot är tecken på psykologisk friskhet är individens vilja att frigöra sig från sin familj och sitt kulturarv och förena sig med externa grupper och lojaliteter. Det är friskt att vilja förena sig exempelvis med minoriteter och ta till sig deras kultur, men sjukt och skadligt att förespråka det omvända förhållandet. Den person som har låga poäng på sina lojaliteter med sin ingrupp och höga poäng för sitt positiva synsätt på externa grupper kallar Adorno för ”äkta liberaler”.[4]

En annan intressant person i detta sammanhang är Wilhelm Reich. Som 22-årig medicinstudent invaldes Reich i den freudianska kretsen i Wien och blev medlem i det österrikiska och senare tyska kommunistpartiet. Sedermera flyttade han till Förenta staterna. Den brittiska författaren och antropologen Christopher Turner skriver i sin bok om Reich: ”Adventures in the Orgasmatron: How the Sexual Revolution Came to America” (2011); hur Reich utvecklade egna teorier om kosmiska sexuella energier och sökte förena en naturvetenskaplig språkdräkt med freudiansk terminologi och marxism. Reich hade exempelvis en idé om libido som en bioenergetisk kraft i naturen och kosmos. Syntesen av detta ledde sedermera till Reichs uppfinning av den så kallade Orgonackumulatorn. Orgonackumulatorn skulle fånga in kosmiska orgoner, sexuella livsskapande energier, som skulle kunna användas för att befria människan från neuroser. Hundratals sådana boxar som endast bestod av plywood och aluminium ställdes ut i bland annat Greenvich Village i New York.[5]

Reichs teorier om kosmiska orgoner, befrielse av libido och sexuell emancipation kom enligt Turner att ha stor påverkan på den sexuella revolutionen och dess idéer i Förenta staterna. Tillsammans med sexologen Alfred Kinsey och Herbert Marcuse var Wilhelm Reich en banbrytare. Tusentals amerikaner sökte terapeutisk behandling för deras sexualneuroser genom att använda Reichs orgonboxar. Det som hände var ett skifte där de värderingar och trossystem som tidigare uppfattats som grunden för den amerikanska kulturen och ekonomin, värderingar som åtminstone lokalt band olika slags folkgrupper och kristna samfund samman, som helhet började betraktades som sjukliga, skadliga och förtryckande.

I Herbert Marcuses essä ”Philosphy and Critical Theory” redogör Marcuse för de skäl han menar ha orsakat att den traditionella ”borgerliga” filosofin misslyckats och varit ett isolerat fenomen. Orsaken till detta, menar han, är arbetsfördelningen som gör att den akademiske filosofen står utanför den sociala klasskampen. Den Kritiska Teorin är därför mindre ambitiös än traditionell filosofi. I essän ser vi även tendenser till postmodern kritik i det att Marcuse ifrågasätter den ”vetenskapliga objektiviteten” som sådan. Vetenskap, hävdar Marcuse, är inte en garanti för sanning. Som komplement måste istället den Kritiska Metoden innefatta en utopisk ådra som transcenderar verklighetens begränsningar. Fantasin fyller här en viktig funktion. Marcuse skriver:

Without fantasy, all philosophical knowledge remains in the grip of the present or the past and severed from the future, which is the only link between philosophy and the real history of mankind.[6]

En fråga är då varför det just är marxismen som skall inspirera till fantasier och utopier om framtiden när så många andra teorier står till förfogande? Om det inte finns en filosofisk eller vetenskaplig grund för framtidsbilden blir denna fråga av stor betydelse.

Kulturradikalismen och 1968-vågen i Sverige

Vänstervågen under svenskt 60-tal kan ses som utveckling av ett idéarv som redan existerade inom svenskt kulturliv.  Vid sekelskiftet 1900 förknippades den svenska vänstern med namn som August Strindberg, Knut Wicksell, Karl Staaf, Hjalmar Branting, Bengt Lidforss och Ellen Key. Strindbergsfejden 1910-1912 avgjordes till kulturradikalernas fördel. På deras agenda stod rationalism, kosmopolitanism, antiklerikalism och intellektualism. Denna vänster kom att vara en högljudd röst under mellankrigstiden och uppvisade stor spännvidd från vänsterliberaler till marxister och vad som kan beskrivas som kaviarvänster eller intellektuella med vänstersympatier. De samlades på Dagens Nyheter, i Clarté, i kvinnorörelserna och i den nya vågen för sexualupplysning som Elsie Ottesen-Jensen gick i bräschen för. Här fanns även nihilisten och socialisten Axel Hägeström och Per Meurling.

Den socialpolitiska frågan och arbetarrörelsens framväxt mot slutet av 1800-talet resulterade i början på 1900-talet i att socialdemokratin tog över en centraliserad statsbildning som tagit form efter Gustav Vasa och den protestantiska reformationen. 40 år av oavbrutet regeringsinnehav under 1900-talet gav socialdemokratin möjligheter att bygga ett folkhem där den sociala ingenjörskonsten kom att uppfattas som en demokratisk institution där visionerna om det moderna Sverige kunde växa fram, visioner som med tiden kom att befruktas av 68-rörelsens idéarv, postmodernism, genusvetenskap, sexualupplysning, den postkoloniala tolkningen av asyl- och immigrationsfrågor och kulturrelativistiska perspektiv på mångkultur.

När makarna Myrdal skrev: ”Kris i Befolkningsfrågan” och lade ut idéerna för det största socialpolitiska experimenten i svensk närhistoria, skrev de således mot bakgrund av ett redan befintligt och centraliserat politiskt system som hade alla förutsättningar att kunna realisera en allomfattande omvandling av det svenska samhället.  Perspektivet i Kris i Befolkningsfrågan är att det huvudsakligen är politikens ansvar att genom sociala reformer garantera befolkningens tillväxt, välstånd och modernisering. De yngre generationerna skulle befrias från de äldre generationernas traditioner och inflytande. Nya institutioner och ett nytt daghems- och skolsystem skulle garantera alla svenska barn en modern utbildning. Makarna Myrdal skriver: ”Det gäller helt enkelt att systematiskt förändra familjeinstitutionens sociala och ekonomiska basis och därmed även dess struktur och innebörd.” Alva Myrdal såg en framtid där de borgerliga lärarna försvann och ersattes med en ny lärarkår och ett nytt utbildningsväsende.

Den form av kulturradikalism som tog form efter andra världskriget i Sverige kan dessutom beskrivas som rationalistisk, pro-modernistisk, antifascistisk och upplysningsorienterad. Dess etik var sekulär och utilitaristisk och dess världsbild materialistisk. Den ville vara vetenskaplig, vila på rättstatens principer och förena sig med den liberala demokratins princip visavi totalitära och auktoritära maktsystem.

Frankfurtskolans teoribildning kallas kritisk teori och fick ett mycket stort genomslag vid akademiska institutioner i Västvärlden från 60-talet och framåt. Teorin har med tiden kommit att stå tillbaka för postmodern vänster, men dess bidrag ser man inte minst inom kulturvetenskap, historia och samhällsvetenskapliga ämnen. Kritisk Teori introducerades i Sverige bland annat av sociologen Joachim Israel som kommit till Sverige som flykting 1938 på grund av nazismens förföljelser i Tyskland. Under sina första tio år arbetade Israel som lantarbetare och därefter som barnterapeut. Under denna tid kom han att intressera sig för psykoanalysen och skrev boken: ” Det finns inga elaka barn”. Han kom även att intressera sig för Herbert Meads symboliska interaktionism. Israel blev sedermera professor i sociologi vid Lunds universitet (1971-1987) och under hans tid förekom en intellektuell debatt vid universitetet mellan de kritiska ”västmarxisterna” och de mer traditionella, strukturalistiska, marxisterna. Israel hävdade, i likhet med sina amerikanska kollegor, att barnuppfostran måste vara fri och att konservatism i alla dess former var något förtryckande. Intressant i sammanhanget är även att Israel skrev sin Licentiatavhandling tillsammans med det forskningsteam som arbetade med serien: ”Studies in Prejudice” där bland andra Teodor Adorno medverkade. I en vänbok till Joakim Israel 1984 skriver den kände sociologen Ron Eyerman:

”Jag föreställer mig Ditt liv som en dialektik mellan ”insider” och ”outsider”, utan de referensgrupper Merton talar om. Alla spänningar som hörde till en judisk barndom i Tyskland mellan krigen, den unge sionisten på väg till ett förlovat land splittrat av krig och inre konflikter, det oväntade och tillfälliga uppehållet i Sverige, som skulle bli nästan permanent. Köpmannens son som blev jordbruksarbetare på den svenska landsbygden, på flykt undan den framryckande nazistiska krigsmaskinen. Du arbetade Dig upp genom det svenska universitetssystemet, från barnpsykologi till sexologi, från socialpsykologi till sociologi, genom sju äktenskap och fyra barn. Du är verkligen en av de få som tagit bägge sidor av Wilhelm Reich på allvar: dialektiken och orgonteorin. För att sedan, som en kollega har sagt, bli den ende maoisten i SAP. Det är dialektik.”[7]

Joachim Israel hävdade att all samhällsvetenskap måste välja sida i klasskampen. Sitt installationsanförande som professor avslutade han med: ”All makt åt folket”. Det var emellertid med boken ”Alienation: från Marx till modern sociologi” som Israel fick ett genombrott. Boken kom ut 1968 och hade inflytande på studentrevolten samma år. Israel menade att den radikala rörelsen måste arbeta för att nå makt och inflytande på alla väsentliga samhälleliga institutioner. I en artikel i Stockholms-Tidningen den 27:e februari 1966 heter det: ”Vi måste bygga vår strategi på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå in för att använda den politiska makten till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner.” I samma artikel skriver Israel om att målet med denna kamp över kulturen och dess institutioner är: ”det obegränsade socialistiska inflytandet”. 1980 var Israel handledare åt Per Gahrton när denne skrev sin avhandling om riksdagen. Mot slutet av sitt liv var Israel en av initiativtagarna till miljöpartiet. Israel medverkade även i den erotiska filmen ”Kärlekens XYZ” som hade premiär 1971.

I Sverige utgav de kritiska marxisterna tidsskriftserien: ”Häften för Kritiska Studier”. Unga vänsterintellektuella refererade gärna till Marcuse, Adorno och Reich i sina uppsatser och artiklar. Ovan nämndes även Alfred Kinsey vars idéer fick stor betydelse för det som kom att kallas den sexuella revolutionen. I Sverige försvarades liknande idéer av psykiatern Lars Ullerstam, känd för boken: ”De erotiska minoriteterna”(1964). Ullerstam menade att det samtiden många gånger uppfattade som ”perversioner” som djursex, pedofili och nekrofili i själva verket var normala företeelser. Man får komma ihåg att detta kom samtidigt i en tidsera där västmarxister som Adorno och Marcuse  sjukförklarade kärnfamiljen och den kristna kulturen. Wilhelm Reich upprepade i flera av sina skrifter att det sexuellt och psykologiskt friska ofta är att följa sina sexuella impulser på ett ansvarsfullt sätt, oavsett om de sexuella handlingarna är riktade mot det egna könet. Endast psykologiskt friska personer kan uppnå sann orgasm och inte bara sexuellt klimax. Fri homosexualitet var i sammanhanget det friska alternativet till borgerliga värderingar och kristen sexualmoral.

En svensk bok som försökte påverka den negativa synen på sex med minderåriga hette ”Udda eros” (1971) och var författad av en av gayrörelsens viktiga representanter i Sverige, Michael Holm. Holm var bland mycket annat utgivare och redaktör för tidskriften Revolt som ville bryta ner sexuella fördomar i samhället. I Udda eros ställer Holm frågan om pedofili:

”En grupp som har det ännu mycket svårare än de homosexuella att finna en partner, är pedofilerna. De som älskar barn sexuellt. På dem ligger ett fruktansvärt samhälleligt tryck. Ändå är det i alla kulturer vanligt att vuxna känner sexuellt för barn. I vår kultur finns det många, som undviker kontakter med barn, för att slippa bli oroade. Det sitter så djupt rotat i oss att barn skulle ta skada av intim fysisk kontakt med vuxna. Ändå finns det inga bevis för att det är så. Vi vet att barn kan bli chockade av närmanden. Men vi vet också, att barn som uppfostrats med en naturlig sexualsyn, inte blir chockade. Ett barn kan naturligtvis bli skadat om en vuxen man försöker inleda ett regelrätt samlag. Men kärleken kan ta sig många andra uttryck. Är den skadlig då också?”[8]

1972 tillsatte socialdemokraten och justitieministern Lennart Geijer, senare känd för sin inblandning i den så kallade Geijeraffären där han köpt sex av  prostituerade, en statlig utredning i syfte att utreda bland annat fördomar om människors sexualliv. När utredningen presenterades 1976 (SOU 1976:9) rekommenderade den bland annat att åldern för sexuellt umgänge skulle sänkas och att frivillig incest skulle legaliseras.[9]

En institution för vilken Kinseys, Reichs och Marcuses idéer fick stort genomslag och där man ofta refererade till deras arbeten i tidskriften Ottar var RFSU. RFSU grundades 1933 av bland andra Elsie Ottesen-Jensen som var förbundets ordförande fram till 1959. Förbundets viktigaste sexualpolitiska fråga blev den ”fria aborträtten” och motstånd mot alla former av konservatism på sexualpolitikens område. Förbundets valspråk är fortfarande: ”Att vara, välja och njuta.” Ottesen-Jensen åkte ofta land och rike för att undervisa om preventivmedel, aborter och sexualupplysning. Hon turnerade även bland den svenska arbetarklassen och spred kunskap om aborter och preventivmedel. RFSU var drivande bakom legalisering av aborter 1974/1975.  Ottesen var även med att grunda International Planned Parenthood Federation (IPPF) och var organisationens ordförande under några år.

1970-talet blev på det stora hela inte bara det decennium där 68-vänsterns idéer övergick från revolterande opposition utanför systemet till institutionaliserad opposition inom systemet. Decenniet såg även nya progressiva värderingar inom musik, mode, teater, konst, filosofi och samhällsvetenskap. Nyvänstern som hade riktat udden mot både kapitalismen och socialdemokratin kom också att lämna bidrag till den senares idéutveckling. Socialdemokratins jämlikhetsidé radikaliserades bland annat genom Alva Myrdals jämlikhetsprogram. Friheten stämplades som en högeridé. Keynsianismens idé om att statsmakten skall styra näringslivet och civilsamhället nådde sin höjdpunkt under decenniet. Postkolonialismen slog igenom tillsammans med idealisering av det politiskt motiverade våldet i Tredje Världen. Synen på Tredje Världen som ”utvecklingsländer” betraktades som rasism. Förklaringen till fattigdomen blev att Västvärldens marknadsekonomier och teknologier exploaterat Afrika och Asien. Även ledande socialdemokrater började betrakta det revolutionära våldet bland annat i Latinamerika som legitimt, trots att socialdemokratin i Sverige alltid bekämpat det vänsterradikala våldet på hemmaplan. Nyvänsterns lösning på kolonialismen var att de fattiga länderna skulle göra sig oberoende av den kapitalistiska världsmarknaden vilken man ansåg enbart tjänade de rika länderna. Dock kollapsade denna teori i takt med att asiatiska och afrikanska ekonomier utvecklat marknadsekonomi och blivit ledande exportörer. Trots detta lever den postkoloniala utsugningshypotesen än idag kvar inom akademisk debatt och på det statliga biståndsorganet SIDA.

Radikalfeminismen emanerade i hög grad ur den nya vänstern. 1968 bildades Grupp 8 i Stockholm och blev en mycket inflytande rörelse som bland annat gav ut tidskriften Kvinnobulletinen. Till de sakpolitiska frågorna hörde fri tillgång till abort, daghem, arbetstidsförkortning och rätten till heltidsarbete. Under 1970-talet befäste sig feministisk teoribildning och feministiska idéperspektiv inom akademierna. 1979 startades Kvinnovetenskaplig Tidskrift vid Lund.

Under 1970-talet kom den vänsterradikala barnlitteraturen. De förlag som inte ville ge ut politisk barnlitteratur anklagades på kulturredaktionerna för ”politisk censur”. Barn- och ungdomsteatern såg en liknande utveckling och som exempel turnerade Sven Wernström med den socialistiska föreställningen ”Ett spel om plugget”, som också gavs ut som pocketbok. Bonniers förlag gav ut småbarnsböcker som Sprätten på toaletten, Dagar med Knubbe, Dahlberg demonstrerar, Bolaget, Pluttarna och Moskrogsfolket, Jag vägrar m fl. Förlag som Rabén och Sjögren, Gidlunds och Verdandi utgav under denna tid kulturradikala barn- och ungdomsböcker med motiveringen om att sprida samhällsinformation. Som exempel på innehållet i denna barnlitteratur handlar Sprätten på toaletten  om en direktör som sitter på sin toalett och skiter ner alla vattendrag medan folket som får illaluktande och smutsigt vatten gör revolution, tar makten och gör naturen ren igen. Flera kulturradikala barnböcker handlar om latinamerikanska bönder som gör revolution mot rika jordägare i Förenta staternas sold. Andra handlar om Vietnam och hur ensamma revolutionärer reser sig mot förtrycket. SvT redaktören Kerstin Allroth var en av dem som omfamnade och lyfte fram den nya litteraturen. I en artikel i Ord och Bild  framhåller hon att motståndet mot den politiska barnboken inte erkänner dess sakliga kvalitéer. Särskilt lyfter hon fram Historieboken som utgivits på förlaget Ordfront och ger den som exempel på en politiskt klartänkt, pedagogiskt framställd och rolig litteratur. I själva verket propagerar boken för marxism-leninism där alla historiska händelser pressas in i ett ideologiskt ramverk. Om första och andra världskriget står det i samma bok: ”Arbetarna tror att dom slåss för sitt fädernesland, dom fattar inte listen. Dom skulle vägra skjuta varann, dom skulle skjuta kapitalisten.”[10]

Två kända namn inom den vänsterradikala litteraturen var Göran Palm och Bengt Nerman. I Demokratins Kultursyn menar Nerman att den radikala kulturkritiken inte skall värdera mellan högre och lägre litteratur. Shakespeares Hamlet är inte finare eller bättre än Åsa Nisse på pocket. Radikal demokratisk kultursyn handlar om att ta bort alla hierarkier. Kulturlivet skall inte höja folket till sin nivå och komma till folket. Liknande tankegångar fördes fram vad gäller poesin och den ”nyenkla” dikten som skulle motverka vad man kallade ”aristokratisk modernism”. I Göran Palms reseberättelser om fattigdomen i Afrika blev ett besök i en fattig by närmast som att träda in i Notre Dame eller en medeltida katedral. En andäktig upplevelse. Bättre reseskildringar finnar man å andra sidan hos Jan Myrdal.

Under 70-talet växte även en annan gren på vänstervegetationen, nämligen miljörörelsen som både riktade udden mot det högteknologiska samhället och mot den fria marknadsekonomins fokus på tillväxt. Naturromantik, ekologi, ekofeminism och ekosocialism skulle utmana både marxistisk planhushållning och kapitalism. Den var helt främmande för marxismens syn på produktionsförhållanden och produktivkrafter. Från början dömdes miljörörelsen ut för att sedan koopteras av nyvänstern som fogade samman klimatalarmism med feminism, socialism, motstånd mot kärnkraft, krav på öppna gränser, kamp mot bilism och krav på genusforskning. Ett viktigt startskott till Miljöpartiets bildande blev kärnkraftsomröstningen 1980. Per Gahrton bjöd under hösten 1980 in ett antal personer till sin lägenhet i Nacka som under mötet beslutar sig för att grunda ett nytt politiskt parti. Det formella partibildande mötet äger sedan rum i Örebro 1981. Partiet samlade vitt skilda grenar inom vänstern som fredsvänstern, miljörörelsen, kvinnorörelsen och studenrörelsen. Denna cocktail formade ett partiprogram som även med tiden kom att ta till sig postmodern identitetspolitik. Partiet attraherade även profiler inom det växande islamiska samfundet i Sverige. Miljöpartiets styrka har visat sig vara flexibiliteten mellan höger- och vänsterpartier. Bland annat har man allierat sig med både Socialdemokraterna och den borgerliga Alliansen för svensk asyl- och flyktingpolitik. Till partiets kärnfrågor hör självklart miljöfrågan, men också krav på löneväxling, genus- och hbtq-frågor och tillväxtkritik.

I Arvet efter 1968 skriver Inger Enkvist om 68-generationens inflytande på svensk utbildning som politiserades under 1960-talet. Om Förenta staterna har ett militärindustriellt komplex har Sverige ett pedagogiskt-politiskt komplex. Ideologin från 1960-talet fram till idag har präglats av enhetstanken från 1962 som innebär att skolan skall anpassas för alla elever. Alla elever skall integreras i skolan. Den nya läroplanen för grundskolan 1969 då Palme var utbildningsminister och SIA-utredningen om skolans inre arbete utgår från denna idé. Yrkesutbildningen slogs samman med det teoretiska gymnasiet och en ”sammanhållen gymnasieskola” beslutades. I propositionen Den öppna högskolan 2001 infördes en ny lärarutbildning där det framgår att högskoleutbildning skall vara en rättighet för alla och att universitetslärarna har till uppgift att hjälpa de studenter som inte har förkunskaper för de utbildningar de valt. Till de radikala universitetspedagogerna hör Staf Callewaert, Daniel Kallós och Donald Broady. Enkvist skriver:

”Man kan sammanfattande säga att hela den här forskningssektorn utmärks av en inriktning på skolan som instrument för social utjämning snarare än som ett medel för att öka kunskapsnivån i samhället, en attityd som utmärkte tänkandet kring 1968.”[11]

Andra frukter av 68-vågen blev att skolmyndigheten vände sig mot rektorer som de ansåg vara för hårda i deras strävan att skapa ordning på skolan, att krav på ansträngning och goda skolresultat sågs som reaktionärt, att lektorstjänsterna – d.v.s. lärare med doktorsexamen skulle avskaffas och man hade långa diskussioner om hur man på sikt skulle kunna avskaffa alla betyg. Läraryrkets status skulle jämställas med kroppsarbete och i jämförelse med lärarlönerna skulle arbetarlönerna hinna ikapp. Det skulle inte vara finare att vara lärare än snickare eller målare. Betyg på ordning och uppförande skulle avskaffas. Ämneskunskaper skulle lågprioriteras och utvärderingarna av undervisningen skulle inte sällan göras av eleverna själva. Studentexamen skulle bort. Alla elever skulle ha rätt till högre utbildning och intagningskraven sänkas. Allt detta hände också med undantag av ett betygssystem som fick vara kvar. En konsekvens av detta och som dessutom väckte stor förvåning inte minst i skolvärlden blev att Sverige tappade ranking i den internationella PISA-rapporten som mäter kunskapsnivåer för elever mellan länder. Finland, där flera av de nu nämnda reformerna uteblivit, hamnade däremot flera nivåer högre upp än Sverige.[12]

Den mest progressiva skolan i världen där jämlikheten är ledstjärnan tycks också ha lett till en kraftig försämring av kunskap i matematik, naturvetenskapliga ämnen och modersmålsundervisning. För ett par år sedan gick universitetslektorer på lärarutbildningar i Sverige ut i en protest mot att kunskapskraven för dem som aspirerar att bli lärare är alldeles för låga.[13] Blivande lärare som inte kan stava och uttrycka sig i skrift är ett återkommande och stort problem. Problemet har en förklaring i att antagningspoängen för blivande lärare i Sverige förmodligen är de lägsta i jämförelse med övriga världen och utan överdrift, faktiskt under 0, 1 på högskoleprovet där maxresultatet är 2,0. Det enda minimikravet är att man inte är registrerad för sexualbrott med barn och att man någon gång under livet lyckats få allmän behörighet, vilket betyder att man genom alla de avgiftsfria offentliga satsningar som görs på vuxenutbildning av grundskole- och gymnasiekunskaper lyckas få motsvarande betyget D i vissa kärnämnen. De som sätter betyget D har sedan själva vanligtvis gått i svensk skola och på svensk lärarutbildning.

En konsekvens av detta är att läraryrket som under 1900-talets första hälft hade mycket hög status idag har förvandlats till ett lågstatusyrke. Hur skall en lärare som inte kan svenska kunna lära ut svenska och hur skall en historielärare som inte tycker om att läsa böcker, kunna lära ut historia och hålla sig uppdaterad med aktuell forskning i historievetenskap? Och hur skall man kunna rekrytera matematiker och fysiker till lärartjänster då de kan få tre till fyra gånger mer betalt och högre status i andra yrken?

Utbildningar av ekonomer i Sverige har börjat erbjuda studenter svensk gymnasiematematik eftersom de, trots godkända betyg i matematik, ändå inte förstår derivata eller har grundläggande kunskaper i algebra. En svensk student i 18-årsåldern har i snitt sämre kunskaper i matematik än en 13-åring i kinesisk, koreansk eller japansk skola.

Något som svensk skola däremot är bra på är genusplaner, mångfaldsplaner, värdegrundsdiskussioner, sexualundervisning och elevinflytande och där man således ser en tydlig påverkan av 68-generationens idéarv.

I år  (2017)  utkom en bok av idéhistorikern Johan Sundeen med titeln: ”68-Kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989.” Boken är en stundom gripande redogörelse om 68-generationens inflytande på Svenska Kyrkan. I Sverige manifesterade kristet-socialistiska strömningar särskilt i organ som Kristet Forum, Vår Kyrka och Vår Lösen. Ett namn som för kristna socialister fick samma vikt som Herbert Marcuse inom Västmarxismen hette Jürgen Moltman.  Gud var en del av den socialistiska revolutionens ethos och stod på de förtryckta arbetarnas sida. ”De röda prästerna i Lund” blev ett begrepp och dess måltavla blev vad de kallade ”den reaktionära prästhierarkin” under ledning av ärkebiskop Ruben Josefson.  Bland de röda teologerna förekom bland annat K.G. Hammar som sedermera blev ärkebiskop. Tidningen Proletären kallar honom för en svensk motsvarighet till de latinamerikanska marxistiska befrielseteologerna.[14] Sundeen skriver:

”Till kännetecken för denna tidsperiods kyrkliga liv hör språkets och de kristna uttrycksformernas politisering. På ett sätt som påminner om den i historieforskning och samhällsdebatt betydligt mer uppmärksammade vänsterorienteringen av kulturlivet vid samma tid formulerades en agenda med inslag som politisk bön, politisk predikan, politisk liturgi, politisk mission och politisk diakoni. Klasskampen flyttades in i kyrkorummet och Bibeln betraktades som en politisk urkund. Ställd inför frågan om vilken betydelse som borde tillmätas personlig tro respektive politisk ideologi svarade KRISS nyvalde ordförande Per Frostin 1972: man kan … aldrig betona politiken för mycket.”[15]

Den ”långa marsch genom institutionerna” vi således ser inom humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter och inom svensk journalistik, finner vi även i Svenska Kyrkan. Ett huvudskäl till att man enligt Sundeen kan tala om Svenska Kyrkans vänsterradikalisering är arrangerandet av ekumeniska möten i Skandinavien och att ledande företrädare för Svenska Kyrkan idag som K.G. Hammar, Martin Lind, Anders Melbourn och Johan Unger talar om 68-rörelsen i närmast existentiella termer och som den rörelse som gav förtecken åt deras fortsatta verksamheter som teologer.[16] Man får då erinra att bland aktivt troende i Svenska Kyrkan vid denna tid röstade enbart 2% med det största kommunistpartiet och att kommunismen inom frikyrkorna var så gott som obefintligt.[17]

Hur såg då en politisk predikan ut i Svenska Kyrkan? Sundeen ger ett exempel från 1969:

”På annandagen 1969 publiceras en julpredikan av studentprästen Anders Westerberg, i vilken denne redogör för sina olustkänslor inför en med högtiden förknippad  ”julkrubberomantik” och går till angrepp mot förtryckets och utsugningens krafter. Dessa exemplifieras med sydamerikanska diktatorer, USA:S president Richars Nixon samt svensk storindustri. Westerberg stormar också mot konsumismen som har gjort Jesus till en för penningflödet gynnsam skyltfönsterutsmyckning. Slutligen vänder han sig mot burgna grupper som sägs ha kidnappat Kristusgestalten och vanställt denne gudasände samhällsomstörtare genom att göra honom till en ofarlig och världsfrånvänd personlighet.”[18]

En viktig punkt i den röda teologin blev den Latinamerikanska kampen mot Förenta staterna och kapitalismen. Per Frostins bok Den ofullbordade revolutionen ser den marxistiska så kallade ”Befrielseteologin” som en världsbildsbekräftande funktion, en föredömlig sammanlänkning av marxism och kristendom. Han skriver: ”Samtalet mellan kristendom och marxism bärs idag främst upp av dem som kämpar sida vid sida i den globala klasskampen.”[19]

68-generationens idéers påverkan på den västerländska kulturen tycks ha genomgått tre metamorfoser från 60-talet till idag. Från att ha varit populära och rebelliska idéer i opposition, till att bli idéer på ständig offensiv i de större institutionerna och medierna till att nu vara idéer som omfattas, finansieras och lärs ut av staten och där även den tidigare oppositionen kommit att acceptera dess viktigaste idéer och utgångspunkter. Ett exempel härpå var Nya Moderaternas partisekreterare, Per Schlingman, som i en artikel i Expressen gick ut och sa att 68-generationens frihetliga idéer och målsättningar nu lever vidare inom de Nya Moderaterna.[20] Den nya vänsterns påverkan på de borgerliga partierna lyser också igenom lite var stans i deras partiprogram. Man kan konstatera att Sverige varit helt befriat från en konservativ kultur- och idédebatt under flera decennier från 1970-talet och framåt.

Man kan även sammanfatta 68-rörelsens inflytande på svenska institutioner som stort emedan deras idéer och analyser havererat gång på gång. Detta gäller inte enbart den mer hårdföra vänstern företrädd av kamraterna Mao och Lenin och där Mao själv blev den som svek maoismen. Även det asiatiska undret har svikit kommunismen. Nordkorea står kvar, men inget vänsterparti lyfter längre fram landet som framtidsexempel. Där vänsterradikala ungdomar fick deras första upplevelse i det kommunistiska Kina, reser idag företagsledare, ingenjörer och välutbildade européer till landet för att ta del av den kinesiska ekonomins frukter. Utsugningshypotesen är det få som tror på idag. Pol Pots folkmord, Solzjenitsyns skildringar av Gulag Arkipelagen, dissidentrörelsen i Östeuropa med Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidaritet i Polen gjorde sitt för att skärskåda kommunismens totalitära natur. Det som dock finns kvar och tvärtom lyckats jäsa är de mjuka områden där effekterna av vänstervågen börjar bli synliga först nu när vi ser effekterna inom svensk skola, svensk kapacitet att ge värdigt mottagande till asylsökande liksom mängden asylsökande, svensk polismyndighet och rättsväsende och delar av svensk journalistik.  Sveriges sjunkande placering i exempelvis PISA som rör graden av kunskapsnivåer för svenska skol- och gymnasieelever i jämförelse med andra länder borde inte förvåna eftersom den svenska skolan inte ideologiskt prioriterat kunskapsutveckling eller gett tillräcklig djup och höjd för högre nivåer. Enhetsideologin har satt hinder i vägen för de eliter inom teknik och naturvetenskap som svenska företag behöver på den globala marknaden. Man har inte velat erkänna att dessa eliter tillför värden för hela samhället och inte bara för företagen. Vidare ser vi hur det mångkulturella paradigmet svikits av en växande skara som enligt opinionsmätningar kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Tidstypiskt är också receptionen av Tino Sanadajis bok ”Massutmaning” där Sveriges Radio och Sveriges Television bjudit in kritiker som satt på nationalekonomen svarta kängor och menat att han går i nyfascismens led. Frågan är hur man kan förklara att så många som var femte svensk kan tänka sig att rösta på ett uttalat nationalistiskt parti med nationalsocialistiska rötter utan att ta in ett kritiskt perspektiv på 68-vänsterns misslyckande att försvara sina egna idéer? Hur kommer det sig att man trots sin starka ställning i kulturlivet misslyckats att försvara jämlikhet och likabehandling?

Postmodernismens inträde

”The Post-Marxist Left goes beyond the totalitarian movements of the past, provocatively analyzed by Voegelin and Hannah Arendt, in emphatically rejecting the Western cultural and historical heritage. It has exerted journalistic, judicial, and bureaucratic force to destroy any self-affirming Western consciousness and European national identity. Although politically less violent than other Lefts, it is culturally and socially more radical. It has also faced less overt resistance than earlier, more brutal political religions.”[21]

Paul Gottfried , The Strange Death of Marxism”.

I detta kapitel kommer jag främst att sätta fokus på postmodernismen som den filosofiska riktning som redan under 1950-talet började kritisera den moderna filosofin och vetenskapspositivismen. Två kända postmoderna filosofer på vänsterkanten Jean-François Lyotard och Gianni Vattimo definierar postmodernism som de stora berättelsernas död. Vad menar de med “berättelse”? Berättelser skall här förstås som sammanhängande systembyggen i filosofi, historia, politik, vetenskapsteori och språk. Då postmodernismen kom att bryta med modernismen var det initialt modernismens berättelser som stod i fokus, men postmoderna kulturkritikers ambitioner sträcker sig ofta längre än så. Även teorier om genus, postkolonialism och mångkulturella studier har inspirerats av postmodernt tänkande.

I förhållande till marxismen i dess olika förgreningar ville postmodernismen bryta mot vad den såg som dess strukturalistiska förklaringar av samhället. I boken La Condition postmoderne kritiserar Lyotard den marxistiska historiesynen om en utveckling från något lägre till något högre. Michel Foucaults avhandling Surveiller et punir (som han började att skriva på vid Uppsala Universitet ) kom att få stort genomslag inom vänstern eftersom den ser det rationella handlandet som uttryck för viljan till kontroll och disciplinering. Denna teori återkommer och kan appliceras på all normbildning, all form av intelligent kommunikation. Således kom också fokus att ligga på samhällets diskurser – något som med tiden kom att bli ironiskt i takt med att den postmoderna vänstern själv etablerade institutionell och diskursiv makt över samtalet och där många kritiska röster av postmodern genusteori, postkolonialism och kulturrelativism kom att ekluderas, tryckas ned och disciplineras i samtalet. Det stora namnet inom denna teori är Jacques Derrida som menar att språkets metafysik skapar makthierarkier. Härigenom skapar Derrida en egen metafysik om språket där han ställer sin mening mot texten.  Postmodernismen ifrågasätter således objektivitet och fasta normer i kritik mot auktoriteter där vissa har formen av diskursiva strukturer men har själv etablerat en egen metafysik, egna exkluderande anspråk, egna strukturer mot strukturerna och en egen mjukt totalitär kultur där avvikande normer och teorier angrips i namnet av tolerans. Självklart har detta ingenting att göra med tolerans för olika åsiktsmeningar och försvar av alternativa akademiska teorier. Istället finner vi i postmodernismens mest degenererade fas att naturvetenskapliga tolkningar kan exkluderas på förhand då de inte räknas som toleranta utan som uttryck för ”vita mäns normprivilegium”. ”Logos” inom matematik och logik kan avvisas på samma sätt just eftersom stora landvinningar inom matematik och logik har ägt rum i en europeisk och västerländsk kontext.  Av samma skäl undviker även många postmoderna teoretiker akademisk diskussion eftersom diskussionen förutsätter de rationella premisser och den logik som man alltså ifrågasätter.

Det postkoloniala ifrågasättandet av västerländsk fallologocentrism ( ”döda” vita mäns rationella och logiska teorier och system) bortser sedan från naturvetenskapens och kapitalismens bidrag till att lyfta de asiatiska ekonomierna ur fattigdom (det asiatiska undret) och göra dem till ledande exportländer av en teknologi som uppstod i Västerlandet. Man tänker således även bort vad detta kommit att betyda för minskad barnadödlighet, ökad tillgång på mat och konsumtionsvaror, ökad spridning av information, minskad socioekonomisk migration och utbyte av idéer och värden på kulturella och ekonomiska marknader. Man ser även hur länder som Kenya i Afrika lyckas tack vare kontakter med andra ekonomiska marknader och att det stora problemet inte rör kapitalism, västerländsk medicin och västerländsk naturvetenskap utan statliga och överstatliga tullhinder och biståndspengar som stärker diktaturer och marxism snarare än öppnar samhällen för frihandel och konkurrens på jämlika villkor. Två exempel på hur svenskt bistånd bidragit till diktaturer och förtryck är biståndet till Zimbawes Robert Mugabe och Kubas Fidel Castro. I Sverige har postmoderna teorier bland annat representerats i tidskriften Kris som grundades 1975.  Idag är postmoderna teorier integrerade inom humaniora och samhällsvetenskap.

Michel Foucaults teorier om straff  i Surveiller et punir (svensk titel: Övervakning och straff)  ifrågasatte straffet som sådant som metod att få bukt med kriminellt beteende, men tolkar här straffet enbart utifrån en allmänpreventiv och funktionalistisk förklaring. Det finns ingen reciprocitet i Foucaults tänkande mellan exempelvis ett överlagt mord på en familj och samhällets moraliska önskan att svara på detta beteende genom just straff. Istället uppfattas moralen i sig som en förtryckande diskurs som inte fungerar i relation till straff eftersom straff ändå inte leder till några positiva konsekvenser för samhället. Oavsett om Foucault har rätt i detta funktionalistiska antagande redogör hans teori inte för reciprocitet. Vidare skulle folkmord som utförs i namnet av ideologier och religioner inte kunna bemötas med ett moraliskt gensvar från samhället som har utgångspunkt i något som varje människas rätt till liv och frihet.

I ett postmodernt tillstånd där man inte kan eller tillåts att göra distinktioner på rationell eller empirisk grund finns endast maktrelationen kvar: jag tycker så här och du tycker på ett annat sätt. Översatt till identitetspolitik menar kritikerna att varje minoritet har sin egen logik som endast kan förstås av dess medlemmar. Således finns ingen grund för andra diskurser än studiet av maktrelationer och där representanter för vissa grupper antas vara bärare av en slags postmodern ”arvssynd”. Identitetspolitiken saknar således en utvecklad moralteori som skiljer på individers handlande och konstaterar att individer endast kan hållas ansvariga för sina egna handlingar. Jag kan dessutom omöjligen veta om någon som kanske mot min vilja och identitet antas tillhör min ”ingrupp” verkligen hade velat ha förlåtelse för sina historiska ”synder”.  Jag kan inte be om ursäkt i en död människas namn.  Ingenting hindrar heller att en grupp i ett relativistiskt tillstånd forcerar sin tolkning av verkligheten på alla andra individer eller lokalt i sitt parallellsamhälle vilket försvaras utifrån samma kulturrelativistiska perspektiv. Identitetspolitiken glömmer således den minsta minoriteten i sådana sammanhang nämligen den enskilde individen som oavsett påstådd gruppidentitet  (som individen inte fått bestämma själv utan är något som identitetspolitiken klistrar på etniska och religiösa minoriteter) kan ha oturen att inte kunna hävda sin rätt till liv och frihet där hon eller han befinner sig. Hedersproblematiken som växt fram i Sverige vittnar om just denna problematik med enskilda individer, ja minderåriga, vars rätt till frihet inte respekteras på jämlika villkor som andra flickor i Sverige till följd av identitetspolitiska hänsynstaganden. Hänsynstaganden som mer liknar dåliga ursäkter i ett sammanhang där liv och död har stått på spel.

Postmodernismen innebär således ett avsteg från modernismens stora berättelse om det mänskliga förnuftet och historiens utveckling. Men den gör det utan vilja att ersätta modernismen med en ny berättelse om människan. Dess kritik är istället grundad på den filosofiska nihilismen. I boken: ”La fine della modernita” (modernitetens slut, 1985) skriver Gianni Vattimo att nihilismen och differensfilosofin gett subjektet makten till sin egen tolkning av världen och att inget subjekts tolkning kan ges företräde. Postmodernism förstås som en fusion av nihilism (antiessentialism) och hermeneutik (tolkningslära). Vi lever med andra ord i en värld av mänskliga subjekt vars tolkningar av verkligheten utkristalliseras som berättelser vars sanningshalt vi inte kan ha en aning om. Följaktligen når vi i en postmodern erfarenhet när vi ställs inför de många systemen och inser att vi samtidigt saknar möjligheten att en gång för alla säga att ett av dessa system är mer sant än något annat. Inom vetenskapen hamnar vi i en ny syn på vetenskaplig utveckling i det att vi inte kan tala om en utveckling utan måste se vetenskapshistorien som en serie paradigm (idealexempel eller teoretiska mönster inom vetenskapen) som avlöser varandra och där vi inte behöver se nya paradigm som framsteg till en högre eller mer sann nivå (Thomas Kuhn). Följaktligen skriver Vattimo att vi inte har en historia att förhålla oss till utan flera ”historier”. Postmodernismen är en posthistoria. Vattimo ser även denna teori bekräftad i den moderna kulturen som enligt honom endast tillverkar nya och uppdaterade modeller men som annars har en tendens till cyklisk upprepning där även de moderna produktionsförhållandena och maktstrukturerna reproducerar sig själva. En närliggande tanke har även förts fram av Francis Fukuyama som i ”The End of History and the Last Man” (1992) såg demokratin och kapitalismen som historiens slutmål.

I synen på identiteter ser vi spår av Karl Marx tänkande i klasser som inte kunde resonera med varandra. Varje klass har, liksom varje identitet i identitetspolitiken, sitt eget logos. Människor tillhörande olika kön, kulturella identiteter och religioner står alienerade inför varandra. Den grupp som därefter antas ha mer makt än någon annan grupp, exempelvis heterosexuella cis-män, antas inneha ett normprivilegium som måste bekämpas och brytas ned. Normkritiken blir ett argument för ett nytt slags förtryck i ett tillstånd där normkritikerna inte inser att de själva, genom staten, använder tvång och våld för att forcera sitt tolkningsföreträde på samhället. Det finns därutöver flera tankevurpor i en grundsyn som apriori (oberoende av erfarenheten) antar och utgår från att alla ”cis-män” är och tänker lika dant, har samma normer och representerar samma slags förtryck. Detta är något som man ogärna vill pröva empiriskt då min egen erfarenhet är att cis-män tänker mycket olika. Alla tillhör inte samma klass, har samma inkomster, samma värderingar eller samma utbildningsnivå. Vid närmare analys finns det enbart olika individer där en vit cis-man kan ha mer gemensamt med en individ som tillhör en annan religiös och etnisk ”identitet” än med sin egen antagna ”ingrupp”.  Identitetspolitiken för således in ett rasistiskt ”logos” via bakdörren.

Ett annat problem med delar av postmodern teori är inkonsistens. Med konsistens menas i detta avseende att en teori inte skall innehålla ett teorem som står i logisk motsägelse med andra teorem i teorin. En opportun tolkning av postmodernismen är att det är en lära om alltings relativitet. Om allting således är relativt kan man ifrågasätta om även postmodernismens förståelse av tolkningar endast är en av flera? Hur vet vi med bestämdhet att allt verkligen är relativt? Hur vet vi a priori att det inte finns någon tolkning som är bättre än någon annan och vad är det som är så riktigt med just postmodernismen som gör att vi alla måste sluta upp bakom denna? Är inte också postmodern kulturrelativism, identitetspolitik och normkritik teorier bland flera teorier med lika stort sanningsvärde? Empiriskt kan man dessutom ifrågasätta om hur man kan fälla en så generell utsaga om alla system, historietolkningar och teorier utan att undersöka dem?

 

Personligen skulle jag dessutom hävda att det finns en kvalitativ skillnad mellan en isländsk shaman och en specialistläkare i den västerländska medicinska traditionen. Om jag måste lägga mig under kniven vill jag att den kirurg som håller i den tror på de böcker han har läst under sin utbildning. Jag skulle dessutom hävda att det finns bättre och sämre tolkningar av Shakespeares Hamlet. Om någon skulle hävda att Hamlet handlar om sjörövare som slåss mot den danska kronan skulle detta vara en dålig tolkning. Den skulle inte enbart vara en av flera tolkningar. Den skulle vara en av de sämre av flera tolkningar.

 

Om vi istället utgår från att Logos är och måste vara något universellt så utgår vi från att vi måste söka argument, evidens och logiska slutledningar som är giltiga oberoende av individers identiteter och oberoende av normer i samhället. Vi måste exempelvis dra slutsatsen att det alltid och överallt är sant för alla individer oberoende av deras kultur och identitet att 2+2=4. Vi måste söka universella, evidensbaserade, slutledningar inom naturvetenskapen och tala med varandra för att nå fram till samförstånd. Den minsta minoriteten är här inte en grupp med en viss identitet utan den enskilde individen oberoende av identitet. Endast individer kan ha identiteter och varje individ bör få definiera sin egen identitet, även om individen i andras ögon buntats ihop med exempelvis alla ”cis-män”.

Ett exempel på när postmoderna teorier möter genuspedagogik och blir projekt inom Skolverket kunde vi se 2014 när Skolverket refererade till Moira von Wrights ”Genus och text” som fanns att ladda ner som pdf-fil på verkets hemsida. I ”Genus och text” heter det:

”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.”

Moira och Skolverket ser således vetenskaplig förståelse som en potentiell form av symboliskt våld på elevens livsvärld. En fråga är då varför man skall bedriva undervisning i vetenskap överhuvudtaget om risken finns att man därigenom traumatiserar elever genom ämneskunskaper? Texten fortsätter:

”Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet.”

Nu förstår vi alltså närmare att det är den manliga, faktabaserade, kunskapen som är förtryckande. Vi måste alltså akta oss för traditionell vetenskaplig stringens och alltför stor betoning på fakta i undervisningen. Då förstår vi hur den manliga normen inom ämnet fysik skall bemötas:

”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Vi måste alltså sålla bort manlig vetenskaplighet och lära ut fysiken som ämne på ett nytt sätt. Om vi misslyckas med detta, misslyckas vi med demokratin på skolan. Moira von Wright fortsätter:

”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen . Här framkommer även den asymmetriska relationen mellan manligt och kvinnligt… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.e.x genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.”

Den nya fysikundervisningen rekommenderas istället betona fysikens estetiska sidor genom att t.ex. låta elever studera kristaller och dess relation till människans kropp. En rimlig fråga blir då varför man inte eftersträvar att upplösa fysikundervisningen som helhet för att vara på den säkra sidan?

Inom Vetenskapsrådet finns en genuskommitté som har i uppgift att upprätthålla ett genusperspektiv på all forskning i Sverige. Detta gäller även forskning som inte rör samhällsvetenskap och humaniora.

En viktig del av undervisningen till barn handlar idag om genuspedagogik. Genuspedagogik innebär bland annat att man ser barnen som socialt könslösa och att de lär sig att utvecklas till flickor och pojkar genom bland annat att välja vissa typer av leksaker framför andra. Som ett led att råda bot på detta har man könskodat leksaker och lekplatser.

2009 kom en SOU-rapport med rubriken: ”Flickor och Pojkar i skolan – hur jämställt är det? I rapporten heter det bland annat att den sociala genusordningen får pojkar att prestera sämre och att pedagogikens uppgift är att bemöta och ta i tu med pojkars sociala könsidentitet som just pojkar. Samma SOU talar vidare och med breda penseldrag om det akuta behovet av en: ”dekonstruktion av den hegemoniska maskuliniteten”.

De ekonomiska medel som måste satsas för att skapa genusmedvetande och genussensitivitet för svenskar i allmänhet, men hos barn i synnerhet, är givetvis omfattande. Vi får inte glömma att genusvetenskapen just vill nå ut till alla skolor, utbildningar, daghem och förskolor i landet för att i grunden befria barnen från traditionella könsroller och identiteter. Därför beviljade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ett anslag på 100 miljoner kronor mellan 2008 och 2010 för att stödja genomförandet av jämställdhetsintegrering i kommuner, landsting, regionala självstyrelseorgan och kommunala samverkansorgan. Denna summa utökades senare till 145 miljoner kronor. Därefter beviljade den borgerliga alliansregeringen ytterligare 80 miljoner. I regeringsbeslutet hette det:

”Som tidigare redovisats konstaterade även Jämställdhetspolitiska utredningen att behovet av kunskap och stöd i det praktiska arbetet är stort. Utredningen pekar på behovet av stöd för såväl Regeringskansliet som för myndigheter, regionala organ och kommuner. Erfarenheterna från Jämstöds verksamhet med stöd till myndigheter visar att allt fler myndigheter efterfrågar stöd och att stödet som efterfrågas blir alltmer kvalificerat i takt med att myndighetens utvecklingsprocess fortskrider. För att stödja denna utveckling är det angeläget att ånyo inrätta en stödfunktion… På sikt bör det stöd myndigheter och andra offentligt finansierade aktörer efterfrågar i sitt arbete för en jämställd verksamhet, i högre grad än idag, kunna tillgodoses på en fristående konsultmarknad… Flertalet står ensamma med sin uppgift och behöver hjälp med att bli mera professionella och utveckla sitt strategiska tänkande.”[22]

 

I genusdebattens kölvatten har man även ändrat det svenska språket i ett försök att göra det könsneutralt. Tidigare hade vi endast han och hon för att uttrycka maskulinum och femininum. Nu har vi fått ett könsneutralt ”hen” som den Svenska Akademin år 2014 beslutade att införa i Svenska Akademins Ordlista.

Det är nu inte bara genusforskningen och genuspedagogiken som för fram nya idéer för hur man kan reformera svensk skola.  RFSU  har bland annat föreslagit att man skall integrera sex- och samlevnadsundervisning i alla skolämnen. Som eget bidrag till hur man kan förändra undervisningen i fysik har förbundet föreslagit att eleverna kan mäta hållfastigheten i olika sorters kondomer. Man vill även integrera sexualundervisning i ämnen som historia, geografi, matematik, engelska och svenska. Och här talar man om grundskolan då man vill ge eleverna kunskaper innan de gör sexualdebut. Om man gör det senare så menar förbundet att det är försent.[23]

I den postmoderna identitetspolitiken saknar grupper med olika identiteter (vilka motsvarar klasser i den traditionella marxismen) ett gemensamt Logos för kommunikation. Postmodernismen är på så vis ett slags upphävande av sökande efter en gemensam grund, en gemensam sanning och ett gemensamt Logos mellan identiteter, grupper, kulturer och sammanhang. Det är således upphävandet av förnuftets primat och ett tillstånd där man i relativismens namn inför en ny form av förtryck mot alla andra tolkningar av verkligheten än de relativistiska. Att däremot tolerera att individer kan ha annorlunda åsikter och idéer än dem man själv förfäktar behöver inte innebära att man samtidigt måste försvara ett relativistiskt synsätt där alla identiteter och normer antas vara lika värdefulla. Man kan exempelvis hävda att en vetenskapstradition eller en religion är mer sann och trovärdig än en annan och samtidigt tolerera att andra i så fall har fel och tänker fel. Relativism och tolerans är således oberoende av varandra. Man kan vara en intolerant relativist som förtrycker människor på grund av att de har andra synsätt och man kan tro på absoluta sanningsanspråk och samtidigt vara tolerant mot personer med andra sanningsanspråk.

Vi lever idag i ett postliberalt och postdemokratiskt samhälle där liberalismens stora berättelser om demokrati, individuell emancipation och rationalitet har övergått i orwellska undantagstillstånd. Demokratin används inte heller längre för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är politisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Postmodernismen står därför som antites till den antika kampen mellan Sokrates, som representerar trohet till idéer om sanning, rättrådighet och skönhet och Georgias, som representerar trohet till sig själv och konsten att vinna genom retorisk skicklighet. I den klassiska bildningen har Sokrates strävan efter att söka kunskap och att övervinna tendensen att använda sin intelligens för att dominera andra betraktats som föredömligt. Paradoxen i den postmoderna relativismen är att den inte tar bort dominans och förtryck utan tvärtom tar bort möjligheten till en rationellt grundad opposition till det förtryck som faktiskt existerar. Postmodernismen hindrar således rationell utveckling.

 

Och det är hit tänkare som Derrida, Focault och Lyotard fört oss idag, inte till en kommunikativ konsensus utan till asymmetriska diskurser, kognitiv dissonans och mentala utanförskap. I ett kulturrelativistiskt plattland som suddar ut djupa differenser och hänvisar alla åt samma likriktande masskultur och reklamindustri dödas människans motståndskraft för de krafter man vill bekämpa.

 

I avsaknad av historia och framtid dör den postmoderna individens berättelse med henne själv.

 

Där Kant försvarade matematik och fysik som universella vetenskaper som kan förstås apriori det vill säga oberoende av erfarenheten, har den postmoderna vänstern relativiserat dem till ”döda vita män”. Detta har som tur är inte hindrat asiatiska och afrikanska länder från att anamma vetenskapliga upptäckter och tillämpa matematik. Utan detta hade de varit kvar i fattigdom.  Vetenskap har, liksom fria marknader och samhällen, inte varit ett förtryck utan snarare medel för ökad delaktighet på jämlika villkor med omvärlden. Matematiken är inte ett ”västerländskt språk” utan ett universellt språk som kan begripas av alla människor. Filosofen Immanuel Kant hade rätt om matematikens och naturvetenskapens universella karaktär emedan postmodernisterna har fel.

 

[1] Svane Nordin i antologin: ”Betydelsen av revolutionsåret 1968”, red. Kurt Almqvist. Atlantis 2008. Sid. 21.

[2] Aa, sid 21.

[3] Herbert Marcuse, Eros and Civilization, sid 171. Digital Printing 2005.

[4] Teodor Adorno, The Authoritarian Personality, Publication No. III of The American Jewish Committee Social Studies Series. New York: Harper & Brothers. 1954.

[5] Christopher Turner, Adventures in the Orgasmatron: How the Sexual Revolution Came to America. Sid 64. Farrar, Straus and Giroux;  2011

[6] Herbert Marcuse. ”Philosophy and Critical Theory”. Negations, sid 155.

[7] Ett öppet brev till Joachim Israel, i boken: ”Till Joachim – En Vänbok”, Korpen 1985.

[8] Michael Holm.Utgivare Robert Larsson,  Bonnier 1971.

[9] SOU 1976:9

[10] Ord och Bild, nr 5, 1971.

[11] Arvet efter 1968, sid 56.

[12] http://www.thelocal.se/20140401/sweden-takes-another-tumble-in-pisa-school-rankings

[13] http://www.svt.se/nyheter/sverige/fortsatt-laga-krav-for-lararutbildning

[14] Johan Sundeen. 68- Kyrkan. Bladh by Bladh. Stockholm 2017, sid 16.

[15] Aa, sid 17.

[16] Aa, Sid 19.

[17] Aa, Sd 19.

[18] Aa. Sid 15.

[19] Aa, Sid, 280.

[20] http://www.expressen.se/debatt/68-rorelsen-lever-med-oss/

[21] Paul Gottfried, The Strange Death of Marxism. University of Missouri Press 2005.  sid 140.

[22] Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Regeringsbeslut 2008-07-03  IJ2008/1467/JÄM, sid 4.

[23] http://www.dagen.se/nyheter/rfsu-vill-ha-in-sex-i-alla-skolamnen/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s