Heliga Anna – Sveriges första Ortodoxa helgon

TroparionAnna_of_Novgorod2

I Dig, O Moder, bevarades den gudomliga avbilden,
Du tog ditt kors och efterföljde Kristus;
genom dina gärningar lärde du dig förakta det förgängliga köttet
och att vårda själen, den odödliga skapelsen
därför fröjdar sig, saliga Anna, din själ med helgonen

Heliga Annas liv

Heliga Anna växte upp som Ingegerd, Olof Skötkonungs (skatt eller myntkonungs) dotter. Bara något år före sin död vid 50-års åldern gick hon i ortodoxt kloster. Heliga Anna föddes någon gång omkring 1000-talet. Var hon föddes förtäljer inte historien men det är inte osannolikt att staden var Sigtuna, Sveriges äldsta stad. Det var nämligen här som Olof Skötkonung började prägla våra första svenska mynt år 995.

Under vikingatiden var det brukligt att kungabarn sändes iväg till släktingar för att få bildning. Ingegerds moder var slavisk furstedotter vid namn Estrid och hennes bror, Jakob, växte upp hos modern vid södra Östersjökusten. Styvsystern Astrid sändes till en västgötahövding medan Ingegerd uppfostrades i sitt föräldrahem som tidvis låg i Sigtuna. Om hennes bildning vet vi ingenting, men det är inte osannolikt att hennes far Olof lät henne gå i undervisning hos präster som verkade i staden.

Enligt den Isländske krönikören Snorre Sturlasson var hennes far hetlevrad, men höll sin dotter särskilt kär och hon var, som andra starka vikingakvinnor, orädd att säga sin ärliga mening. Ingegerd skall ha varit en vacker kvinna och flera stod på kö för att anhålla om hennes hand. Först friade den norske kungen Olav (som sedermera blev norskt ortodoxt helgon under namnet Olav den Helige – en person hennes far brukade kalla ”tjockisen” på grund av hans rondör.

Norske Olavs frieri till Ingegerd var samtidigt ett fredsinitiativ. Men Olof Skötkonung ville inte höra talas om någon försoning med Olav, hur varmt än Ingegerd talade för giftermålsplanerna. Det var inte förrän Torgny Lagman och sveahövdingarna på tinget i Uppsala 15 februari 1018 hotat kung Olof med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, som han motvilligt gav med sig. Men något bröllop blev det aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickat fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge.

Men Olof lurar sin blivande måg, som väntar på Ingegerd en hel sommar vid Kongahälla (nuvarande Kungälv). Det dröjde inte länge innan sändebud från en ny friare dök upp. Det var Jaroslav I, kievrysk furste i Novgorod (Holmgård på svenska) och kallad ”den vise”, som hörde av sig. Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud.

Förhållandet till fadern var säkert frostigt efter affären med Olav, och för Ingegerd var det knappast tal om att våga neka. Men hon ställde villkor: en svensk hövding, jarl Ragnvald, skulle följa med henne österut och hon ville också ha landskapet Ladoga som brudgåva och personlig förläning. Fadern, och Jaroslavs ambassadörer, accepterade. Halvsystern Astrid fick istället bli ersättare för den utlovade Ingegerd och giftes bort med kung Olav i Norge.

Ingegerd hade ännu inte fyllt 20 år när hon blev rysk furstinna. Hon tycks ha fått det ganska bra där borta i landet Rus; landet är kristnat och har livliga förbindelser med både de nordiska länderna och det övriga Europa. Jordbruk, hantverk och handel är inne i en blomstringsperiod, det finns flera stora städer med Kiev som huvudsäte. Med sin viljestyrka och sin näsa för maktspel framstår hon i källorna som en viktig rådgivare till sin ca 25 år äldre man, på flera ställen rentav som den dominerande av de två. Hon lyckades, enligt en isländsk källa, till exempel en gång att stifta fred mellan Jaroslav och en av hans bröder, just när deras arméer skulle gå lös på varandra. Därmed ger hon också skäl för sitt nya ryska namn Irina, som betyder ”fred”.

År 1035 hade Jaroslav lyckat besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten i Ryssland och han och Ingegerd kunde för gott flytta till huvudstaden, Kiev. Därmed inleddes det ryska rikets första guldålder. Storfursten byggde en helt ny stadsdel, omgiven av flera kilometer lång, elva meter hög vall. Tre portar ledde in dit: den förnämsta kallades Gyllene porten. Det var kejsarstaden, Konstantinopel, som var förebilden och Jaroslav öppnade Kiev och övriga Ryssland för grekiska präster, arkitekter, konstnärer och hantverkare.

Sofiakatedralen står ännu kvar och är byggnadsmonumentet framför andra i Kiev från denna epok. Den domineras av de festliga, gyllene lökkupolerna. Därinne skiftar färgerna dunkelt och trolskt över totalt omkring 5000 kvm bilder med både kyrkliga och världsliga motiv. I putsen på kyrkans väggar går ännu att urskilja vissa av de målningar, som gjordes när byggnaden var ny. Bland dem finns också bilder av barnen i furstefamiljen. Också Jaroslav och Ingegerd målades av i kyrkan, men de bilderna är tyvärr försvunna. Väggen där dessa målningar fanns revs på 1600-talet.

Sju söner och tre döttrar är kända från Jaroslavs och Ingegerds äktenskap. Sönerna hette Ilja, Vladimir, Zjaslav, Svjatoslav, Vsevolod, Igor och Vjatjeslav. Av döttrarna blev en, Elisabet, gift med alla tiders kanske största norska viking, Harald hårdråde, en gammal vapenbroder till Jaroslav. En andra dotter, Anastasia, gifte sig med Ungerns blivande kung Andreas. Den tredje dottern, Anna, gifte sig med Henrik I av Frankrike, en av de första i den så kallade kapetingska ätten. När Anna kom från Kiev till Frankrike väckte hon sensation genom sin bildning, hon kunde nämligen läsa och skriva, det kunde inte de andra kvinnorna vid det franska hovet.

Ättlingar till kapetingerna regerar än i dag i Europa. Kung Juan Carlos i Spanien är, om man räknar på detta sätt, en av Ingegerds sentida ättlingar liksom storfursten Jean av Bourbon-Parma, Luxemburgs nuvarande regent och Otto von Habsburg.

Ingegerds äktenskap med Jaroslav varade i 30 år. Men sin ungdomskärlek, norrmannen Olav Haraldsson, glömde hon aldrig. När det blivande norska nationalhelgonet 1028 drevs på flykten från hemlandet fann han en fristad i Novgorod. Nu fick han också träffa Ingegerd. ”Hon och Olav älskade varandra i hemlighet”, om man får tro en isländsk källa, Emunds saga.

Ingegerd tog också till sig Olavs son Magnus som fosterbarn, för när Olav återvände till Norge – han skulle komma att stupa vid slaget vid Stiklastad – stannade pojken hos Ingegerd. Så småningom blev Magnus Olavsson (”den gode”) kung av Norge, han med. Enligt ortodoxa källor ägnade sig Ingegerd (hennes ryska namn var Irina) intensivt åt kyrkan och det religiösa livet. Hon instiftade ett nunnekloster och lät, mot slutet av sitt liv, själv viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna. ”Hon visade därmed sin djupa fromhet och sin sant kristna ödmjukhet”, heter det. En rysk 1800-talskälla slår fast: ”Anna (Ingegerd) var det första exemplet på att storfurstliga personer blev heliga genom att gå i kloster. Denna sedvana, som hämtats från grekiska härskare, började i Ryssland på 1000-talet och fortsatte oavbrutet nästan till 1600-talet”.

Ingegerds kvarlevor vilar tillsamman med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Det är en massiv, nästan två och halv meter stor pjäs i grå marmor. Sovjetiska forskare öppnade sarkofagen 1939 och undersökte innehållet. Ingegerds välbevarade kranium var av nordisk typ, massivt och tungt med en elliptisk form. Pannan var ”inte särskilt hög” och hade en ”genomsnittlig” lutning. Näsan var ”starkt framträdande med en smal näsrot”. Hakan var ”av genomsnittlig storlek” men ”markant framträdande”. Tänderna bedömdes som rätt väl bevarade. Forskarna fann att Jaroslav varit ca 172 cm och Ingegerd ca 162 cm lång.

Ingegerd firas enligt den ryska kyrkokalendern som helgon den 10 februari och 4 oktober. 10 februari är hennes egen dödsdag och 4 oktober är sonen Vladimirs dödsdag. Vladimir lät bygga Sofiakatedralen i Novgorod, en mindre variant av Sofiakatedralen i Kiev. 4 oktober var på medeltiden stor högtidsdag i Novgorod och alla de ledande kyrkliga dignitärerna var skyldiga att infinna sig till mässorna. Självaste tsar Ivan (”den förskräcklige”) beslutade 1556 att gudstjänster och allmänna själamässor skulle hållas över Ingegerd och Vladimir ”så länge världen består”.

Efter det kommunistiska sammanbrottet i Ryssland har kyrksamheten där fått ett nytt liv liksom sökandet efter nationens andliga rötter. Också helgonet Ingegerd har ”nyupptäckts”. Ett av många bevis på detta är att det ryska statliga filminstitutet 1996 spelade in en film om hennes liv. Filmteamet var också i Sverige och filmade här bland annat i Eskilstuna, vid Husaby källa och i Sigtuna.

Ingegerd från Sigtuna kan anses vara Sveriges första helgon. Att Ingegerd inte blev ett kanoniserat helgon beror helt enkelt på att den Östromerska kyrkan inte tillämpade kanoniseringsformen. Heliga Annas reliker har delats, vilket är ovanligt, mellan Ryssland, Ukraina och Sverige. Den svenska delen av relikerna kom till Sverige 2009 och flyttas mellan de svenska ortodoxa församlingarna.

Som andlig gestalt lever Ingegerd fortfarande inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling som bär Heliga Annas namn och där Ingegerd vördas. Inom denna svenska ortodoxi betecknas Ingegerd till och med som Sveriges skyddshelgon.

Texten hämtad och delvis omskriven från:

http://historiska-personer.nu/min-s/pf1f25fd9.html

Källor:
Mäktig mans kvinna – en roman om storfurstinnan Ingegerd
Catharina Ingelman-Sundberg.

Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter – ett kvinnoöde från vikingatiden
Rune Edberg, Sigtuna museers skriftserie

Kampen om bygdemakten – Mats Lejdeby

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s