Konservatism och Traditionalism

Konservatism

Konservatismen behöver blott besitta ande, för att vara mer revolutionär än vilken som helst positivistisk och liberal upplysning… 

– Thomas Mann

Konservatismens historia är för flertalet en dold historia. Ingen liberal läroinstitution tycks vilja föra på tal dess största intellektuella antagonist och vi befinner oss långt ifrån de västerländska antika kulturernas kärlek till djupa filosofiska debatter där man kunde vara oense i de svåraste och mest grundläggande av frågor och trots detta ha fria och toleranta diskussioner. 

För att förklara vad allt konservativt tänkande har gemensamt är att det är det politiska tänkande som utifrån filosofiska, kulturella och historiska iakttagelser och har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt  inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som fördes fram i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism – nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är allt konservativt och traditionalistiskt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien en källa för politisk lärdom. Alla konservativa hämtar förr eller senare kunskaper från historien för att resonera om nuläge och framtid. Detta betyder inte att man vill återgå till ett förflutet, utan att man vill dra lärdom av det förflutna. Ett exempel kan ges. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.  

I allt annat hittar vi stora variationen inom vad som brukar ingå i ”konservativt tänkande”. Det finns konservativa som helt vill avskaffa den moderna staten av konservativa skäl och det finns konservativa som tvärtom ser staten som lösningen på alla mänsklighetens problem och vars tänkande närmar sig fascismens. 

Inom konservatismen finns det tänkare som ser nationen och nationalismen som det högsta av alla värden och det finns konservativa som ser nationalismen som underordnat och till och med oviktigt. Det finns åskådningar som bara anammar en del av konservativt tankegods, medan man i grunden har en annan politisk filosofi.

När jag själv studerat konservativt tänkande har jag sett hur detta tänkande påverkats av olika historiska skeenden eller vågor:.

Vi kan då tala om en kontinental fransk, spansk och portugisisk och katolsk konservatism som grundas på en kritik av den liberala upplysningen, socialismen och som på olika grunder försvarat vad vi kan kalla en katolsk social ordning i katolska länder.

Denna sociala och katolska konservatism försvarades även vid denna tid av den romersk-katolska kyrkan. Här finner vi bland annat påvliga encyklikor som Rerum Novarum (Leo XIII), Immortale Dei (Leo XIII), Tametsi Futura (Leo XIII), Divina Redemptoris (Pius XI), Quas Primas (Pius XI) och Quadragesimo Anno (Pius XI); encyklikor i vilka kommunismen och liberalismen å det starkaste avvisas som skadliga för länderna, familjerna och kristna värdegemenskaper av olika slag.

I denna tradition finner vi tänkare som Joseph de Maistre som i desperation av bristen på katolska monarker vill göra påven till universell monark för alla katolska stater. Vi finner Juan Donoso Cortés som kritiserar liberalismen och socialismen för deras avsaknad av naturliga hierarkier och där han menar att naturen är en hierarki och att människans samhälle också måste vara en hierarki.

225px-Jmaistre
Joseph de Maistre

Den katolska konservatismen har 10 kännetecken:

  • 1.) Ett försvar av vox Dei snarare än vox Populi- även i skissen på kristna demokratier finns det områden som är vox Dei.
  •  2.) Skapelsen är en hierarki ( en helig ordning)
  • 3.) Antropologi: Personalism
  • 4.) Etik: Naturrätt och dygdteori.
  • 5.) Ontologi: Det andligas primat men också att det andliga och materiella är i symfoni.
  • 6.) Ekonomi: korporatism alternativt en slags distributism (Chesterton mfl)
  • 7.) Relation till staten: konkordat samt att man vänder sig emot en egalitär syn på religioner i katolska stater. Försvar av den kristna demokratin och den kristna monarkin.
  • 8.) Påven är både överstepräst och absolut monark – oantastlig av världslig makt: Historien bakom Henrik och Barbarossavandringen
  • 9.) Gud är överordnad staten.
  • 10.) Ett traditionellt nationsbegrepp (Habsburgska riket).

Om vi härifrån går vidare kan vi se att den franska konservatismen har bakgrund i den politiska händelseutvecklingen efter 1789 och den tyska i motståndet mot Weimarrepubliken. Vi har även en amerikansk konservativ tradition. En av tänkarna här är Russel Kirk, författare till The Conservative Mind. I denna sammanfattar Kirk vad han ser som konservatismens sex ”kanon” vilka jag kokat ned och omformulerat till följande:

1.) Politiska problem är i grunden moraliska och andliga problem.

2.) Tron på en mångfald av mänskliga uttrycksformer och sätt att vara och existera. Detta leder till en skepticism för de politiska projekt som vill utplåna skillnader och applicera en abstrakt ideologi för alla och envar.

3.) Övertygelsen om att varje samhälle förutsätter att hierarkier uppstår. Man kan se detta som naturliga hierarkier i Jordan B. Petersons mening.

4.) Övertygelsen om att frihet och äganderätt är intimt sammanlänkade med varandra.

5.) Tron på hur saker beskrivs i konkreta och historiska realiteter snarare än i abstrakta termer.

6. ) Övertygelsen om att alla förändringar inte nödvändigtvis är bra reformer. En statsmans viktigaste egenskap enligt Burke är dygden klokhet som ger redskap att kunna skilja mellan dessa.

Russel Kirk, The Conservative Mind. Regnery Gateway, Inc 1978.

I de senaste upplagorna av The Conservative Mind hedrar Kirk den svenske konservative författaren Tage Lindbom som innan sin ”omvändelse” var vänsterradikal, verksam som chef för Arbetarrörelsens Arkiv och medlem i Clarté.

1789 handlar enligt Tage om att bryta ner kristendomen i det offentliga rummet. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen som tillhörde kyrkan i Frankrike övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Visst talade man dessutom om vetenskap, en ny tideräkning och förnuftets triumf över kyrka och Gud, men som Nietzsche senare uttryckte det så innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten.

Revolutionen handlade (och handlar) också om hur förnuftet (dianoia) började uppfattas som stående i motsatsförhållande till tro och andlig erfarenhet (noesis). De som starkast förkunnade att förnuft och andlighet skulle hållas åtskilda var upplysningsfilosofer som Condorcet, Diderot, Helvétius och Comte. En förnuftets helgonkalender skulle ersätta den kristna. Det är därför ironiskt att bristen på andlighet resulterade i en övertro på politiska ideologier och moderna statliga system.

Det politiska drömlandskapet som Tage skildrar innebär alltså att företrädarna för de politiska ideologierna, i huvudsak liberaler och socialister, eftersträvar makten över demos (folket) för att i folkets namn ge dem skatter, lagar och politiska drömmar om en bättre kultur, en mer rättvis värld, en ny mänsklighet och så vidare.

Tage-Lindbom
Tage Lindbom

Det är i synnerhet i böckerna Efter Atlantis och Den Nya Fronten som Lindbom gör upp med sin tidigare intellektuella socialism och det drömlandskap som präglade hans ungdom. Senare beskrev han konservatismen som ett slags uppvaknande i verkligheten. Lindboms uppgörelse handlar lika mycket om 1789 som om den utveckling som följer i den ideologiska upplysningens spår.

Den politiska upplysningen svarar också enligt Lindbom mot en ny människosyn där människan inte bara ställs i centrum utan dessutom förkunnas vara oberoende och inte behöva svara inför någon annan än sig själv. Detta innebär också att människan har att söka sin mening i denna världen och genom det politiska. Detta kallar Lindbom för den moderna människans endimensionalitet. Hon tänker och resonerar horisontellt och saknar en vertikal dimension som förmår att också då och då höja henne ovanför frågor om utjämning och framåtskridande. Som ny makthavare har hon emellertid förlorat allt större makt över sitt liv till administrationer och politiker som anser sig representera hennes intressen.

Om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet.

Utöver den katolska och anglosaxiska konservatismen har vi sedan fenomenet med den tyska så kallade ”konservativa revolutionen” som förekom under Weimarrepubliken. Denna var kanske den minst enhetliga av dem alla då det under detta samlingsnamn förekom allt från militanta nitzscheanska nihilister som ville ha en hierarkisk soldatstat till katolska konservativa som ville ha ett nytt romersk-katolskt rike med Heliga Tysk-Romerska riket som förebild. 

Här fanns individualanarkistiska konservativa som Ernst Jünger (påverkad av indvidualanarkisten Max Stirner) till konservativa nationalbolsjeviker som Ernst Niekisch.

Armin Mohlers verk om denna era och dess tänkare: ”Die Konservative Revolution in Deutschland” karaktäriserar konservatismen som en världsbild som är vidare än blott det politiska. Det gällde att ”spränga pilen”, d.v.s. den liberala upplysningens naiva tro på att all utveckling bara har en enda relation från något lägre till något högre, något dåligt till något bra. Istället betonar han det cykliska, en tid som är utan början och slut. Även Nietzsche skrev härom: ”Die Mitte ist überall”. 

Enligt Mohler segrar 1789 den värld som den ”konservativa revolutionen” ser som den egentliga motståndaren. Till den konservativa revolutionen (och som skiljer sig från den fraska kontrarevolutionen) hör att man angriper grundvalarna för framåtskridandet århundrade och samtidigt inte vill upprätta en slags ancien régime.

Utifrån de riktningar som brukar ingå i den ”Konservativa Revolutionen” ser vi även hur en del tänkare kom att bli radikala motståndare till nazismen medan andra kom att gå med i partiet. Tre motståndare till nazismen och där en avrättades av SA var Edgar Julius Jung (avrättad av SA), kristen och anhängare av en konservativ nationalistisk ordning på kristen grund. Motståndare var även Ernst Jünger som kritiserade nazismen (På Marmorklippornas berg) och Ernst Niekisch som kritiserade nazismen för att vara för liberal. 

Ernst Niekisch så kallade ”nationalbolsjevism” kom att inspirera en ung Aleksandr Dugin som såg fusionen av radikalkonservatism och bolsjevism som en spännande syntes (detta var innan han formulerade den Fjärde Politiska Teorin).

I den tyska konservativa revolutionen har vi även den för 1900-talet och samtida filosofi viktiga Martin Heidegger (Varat och Tiden), Oswald Spengel (känd för böckerna om Västerlandets undergång) och rättsteoretikern Carl Schmitt.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är författaren Ernst Jünger vars långa liv såg den ryska revolutionen, två världskrig och Berlinmurens fall. Som ung man tog Jünger värvning i den franska främlingslegionen. Han var soldat i första världskriget, nationalrevolutionär under mellankrigstiden, motståndare till nazismen under Hitlereran, konservativ författare under efterkrigstiden och vars konservativa riktning kan beskrivas som anarkokonservativ – radikalt frihetlig samtidigt som den är traditionalistisk till livets och historiens villkor. Under 1970-talet experimenterade Jünger med psykodeliska droger och skrev då boken Psykonauterna. Mot slutet av sitt liv konverterade Jünger till den romerska katolicismen. Han blev 103 år.

Personligen har jag en särskild relation till Jünger på grund av hans språk. Faktum är att jag aldrig läst en vackrare prosa än den Jünger använder i boken På Marmorklippornas Berg som skildrar den gamla tyska kulturen och genom symbolspråk kontrasterar den med Tredje riket.

I romanen Eumeswille som är en efterkrigsroman skildrar Jünger det konservativa anarkbegreppet. Anark är enligt Jünger en kontrast till anarkisten. Anarken är konservativ, men radikal och farlig även han. Anarken inspireras av historien, rycks sällan med en ny ideologi om det inte är för att den tjänar hans syften. Anarken är inte motståndare till monarken, utan dennes pendang. 

I Heliopolis och i essän: ”Över Linjen” skildrar Jünger hur nihilismen tar sig olika former och uttryck i den moderna världen. Andra romaner är byggda på gestalter som: Skogsvandraren och Arbetaren

I essän Över Linjen som var en festskrift till Martin Heidegger skildrar Jünger hur de moderna administrationerna vittnar om en nihilism som slagit följe med systematiken och där lekarna i sadomasochistisk akt som tömt sexualiteten på mening och kärlek påminner om de moderna administrationernas likgiltighet inför det mänskliga. 

Jünger återkommer till temat i romanen Heliopolis där bokens protagonist, Lucius DeGeer, inser att det moderna tyranniet i Heliopolis stat skedde utifrån landsfogdens beslut där han satt som spindeln i nätet i en gigantisk kontrollapparat som styrde alla medborgare. Här skyfflades papper från bord till bord, fick en stämpel av avslag eller godkännande av landsfogden och nihilismen upprätthålls på ett mekaniskt  vis, vilket inte är den främmande. Lucius inser här något fruktansvärt vilket flera av medborgarna i staten inte insett: ”Att alla beslut, allt tyranni, allt slaveri, alla mord, alla beslut som reglerade deras tillvaro saknade mål och riktning. De var funktioner i ett system som skalats av alla värden och alla historiska mål. De existerade för sin egen skull. Det enda som fanns kvar var blott adminstrationen och systemet som sådant. 

Vi har även ryska konservativa intellektuella värda att nämna i detta sammanhang.

Två konservativa tänkare som gjort intryck på mig är Konstantin Nikolaevich Leontiev och Aleksandr Solzjenitsyn. Leontiev försvarade den ortodoxt kristna tron och varnade för att vissa av upplysningsidéerna skulle kunna leda Ryssland till en revolution eller, alternativt, till att Ryssland samlades kring ortodoxins principer och bli en sista kristen ljusfyr för en värld som fallit i glömska om kristendomen. Han förutspådde också att Tyskland skulle föra två krig mot Ryssland under 1900-talet.

I Sverige är Aleksandr Solzjenitsyn allmänt känd för två saker: att han överlevde Gulags slavläger och fick nobelpriset i litteratur. Han är också känd i Förenta staterna som en varm försvarare av frihet. Färre känner till att han också var troende ortodox kristen. Solzjenitsyn såg de kommunistiska massmorden på nära håll, men blev även kritiserad i Väst då han inte omfamnade liberalismen eller den reformvänliga socialismen utan ansåg att endast den kristna tron var hans garanti för att själv inte gå under visavi politiskt totalitarism. Solzjenitsyn kritiserade även den räddhågsenhet han funnit vid högskolor och universitet i Västvärlden, liksom i västerländska media. Han såg att västerländska media och akademier trots friheten var skrämmande eniga i en och samma politiska konformism.

När Aleksandr Solzjenitsyn besökte Harvard för andra gången 1978 höll han ett föredrag om bristen på mod i västerländska samhällen. Bristen på mod menar han bli tydlig i en situation där den ekonomiska och sociala ställning som eliter inom politik, journalistik och universitet uppnått ställs mot traditionella dygder som intellektuell hederlighet i en konformistisk kultur:

Frånvaron av mod i Västerlandet, är nog det som allra först faller en utifrån kommande besökare i ögonen. Civilisationen i Väst har tappat modet. Det gäller Väst som helhet och i samma grad de enskilda staterna och deras styrande elit, alla de politiska partierna och inte minst FN.

Denna brist blir särskilt tydlig i media där Solzjenitsyn ser likheter mellan journalistkårerna i kommunistiska stater och västerländska demokratier:

För den som kommer från öster där pressen är totalt enhetlig finns ännu en överraskning tillreds: man upptäcker i Väst en samlad strävan efter enhetliga åsikter. Det är en sorts vana inneboende i den samlade västerländska pressen; där finns allmänt godtagna mönster efter vilka man bedömer, där man också kan finna enkla korporativa intressen. Det samlade intrycket av pressen i Väst är inte en mångfald utan ett bedövande samförstånd. Det finns i tidningar och i television en underförstådd och total samklang. Den regerande åsikten är en doktrin som aldrig blir ifrågasatt, aldrig prövad eller uttalad annat än som ett självklart faktum och ingen kliver över dess gräns. Denna torgförda doktrinära åsikt är journalisternas egen uppfinning. Utan att det finns censur i Väst sållas gamla åsikter noga ut från dem som gäller; det finns ingenting som är förbjudet men det som inte gäller kommer aldrig att finna sin väg till tidskrifterna eller böckerna, man kommer inte att få höra i skolan att de finns.

Aleksandr Solzjenitsyn, En kluven värld. Tal vid Harvard University 1978. Texten finns på hemsidan Liberty Haven under rubriken A Divided World: http://www.libertyhaven.com/thinkers

Efter att själv ha upplevt Gulagarkipelagens slaveri och lidande, ser Solzjenitsyn också tendenser till förtryck i det Västerland vars frihet han vill rädda. Ett väsentligt tema i hans kritik utgår från att fri- och rättigheter också behöver ett ansvarstagande i form av skyldigheter mot den kultur som fört fram friheten. Det räcker enligt Solzjenitsyn inte med lagens bokstav eftersom ett ensidigt förlitande på lagen endast föder moralisk medelmåttlighet. Det som krävs är en strävan efter både den grund och den verkshöjd som ger kulturen och människan som kulturvarelse verktyg att vara fri och att försvara friheten. Hon behöver förstå att friheten är ett resultat av en lång historia och mer förenad med uppoffring och kamp än lust och trygghet.

Vi bör också komma ihåg att nationalismen som blev en konsekvens av den franska revolutionen skiljer sig mycket från den äldre ”nationalism”, eller vad man nu skall kalla den för, eftersom det egentligen inte var fråga om en ”ism” eller en ideologi. Den äldre ”nationalismen” som alltså skall skiljas från den nationalism som betonar ”folket” och ”nationalstaten”, var snarare en fråga om en lokal förankring med ett landskap och de familjer och släkter som hade samma anknytning och som därför också över generationerna satt en lokal särprägel. Nils Dacke i Sverige såg sig exempelvis inte i första hand som svensk utan som katolik och som medlem av en socken och hade levande relationer med bönder från andra socknar i Småland. Dessa delade gemensamma intressen och kunde också bistå varandra lokalt. Nationalstaten uppfattades sannolikt på samma sätt som dagens svenskar uppfattar EU och Bryssel. Det vill säga som någon abstrakt och svårgripbar makt långt borta från det egna livet här och nu. Denna äldre ”nationalism” är i mina ögon den äkta och levande samhörigheten med sin stad och sitt närområde. Den är subsidiär och personlig. Odyssevs i Illiaden/Odyssen längtade inte till Grekland utan till Ithaka som var hans ”hem”. Vidare kunde den äldre ”nationalismen” mycket väl försvara en kung eller ett kejsardöme som låg utspridd över franska, spanska och tyska språkområden. Detta kunde den eftersom överheten under vissa längre perioder inte lade sig i och ingrep i allt för hög utsträckning i människors liv. Undantag förekommer givetvis i detta och man får då komma ihåg att bonderevolterna under medeltiden utlöstes på grund av att överheten tog ut allt större skatter, samt bedrev inflationspolitik. Så skedde även i Sverige där Nils Dackes politiske motståndare, Gustav Vasa, skapade inflation genom att blanda ut metallerna i mynten. I Norden hade vi däremot under en mycket lång period självägande bönder och sockenting, något som alltså nationalstaten i omgångar har slagit sönder från Gustav Vasa och framåt.

Den nationalism som vi borde ta avstånd ifrån är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om du så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism.

Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge. Här delar jag den romersk-katolska synen som i sin tur är grundad i vad jag ser som katolsk konservativt tänkande som vägleds av naturrätten. Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten.

Fortsättningsvis vill jag därför kalla den ”äldre nationalismen” som inte är en ”ism” för oikofili, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet är taget direkt från den brittiske konservative filosofen Roger Scruton. Oikofili handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt ”identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån er att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden, dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha ”nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Tradtionalismen

Härifrån passar det att gå över på Traditonalismen som är en riktning inom konservativt tänkande och som jag själv kommit att omfatta som ”verkshöjd” på min politiska världsåskådning. Traditionalismen:

1.) Skiljer sig från politisk ”mainstream konservatism” eftersom den är helt grundad på en ontologisk snarare än på en politisk övertygelse. Den blir politisk till sina effekter eftersom den skulle påverka både samhället och kulturen om någon av dess riktningar tillämpades fullt ut. 

2.) Är motståndare till både utopi och dystopi.

3.) Är ett radikalt försvar av essensialism och filosofisk motståndare till den nihilismen och postmoderna ideologier som den ser som modernismens sista fas.

4.) Är motståndare till 1789-års idéer, men också kritisk till hur dessa idéer blev möjliga utifrån vad majoriteten av dess förespråkare ser som förfallssymtom som inletts långt tidigare. 

5.)Det finns kristna, hedniska, vediska och judiska metateorier om religioner och kulturer.

Metateorierna, som brukar sammanfattas med ordet Philosophia Perennis, visar på att det finns en enhet i det absoluta men en mångfald i det absolutas förgreningar i olika traditioner. Inom kristen ortodoxi förenas exklusiva anspråk å ena sidan med metateorin om Logos som upplyser och verkar inom alla kulturer och religioner, men att modernismen och den moderna världen stängt dörren för all form av andlig kultur, civilisation och ordning. 

L´ancien regime var inte utan brister. Man kan dock inte heller förstå revolutionen rätt om man inte tar hänsyn till skillnaden mellan land och stad. Svält och orättvisor ifråga om privilegier hade en annan form i storstäderna och i synnerhet i Paris. Även om genomgripande reformer behövdes i hela samhället måste man ta hänsyn till en mer komplex verklighet. Det jag vill fånga in var att revolutionen på ett ideologiskt plan däremot inte alls hade en djup folklig förankring i hela landet. Det fanns ett motstånd på sina håll mot att överge den ordning som vilade på kristen tro och tradition. Detta motstånd hade varit starkare om inte Jesuitorden blivit upplöst av påven Clemens XIV år 1773. Jesuiterna utövade nämligen ett starkt motstånd mot de nya revolutionära ideologierna parallellt med att de var starka försvarare av sociala reformer. Efter att Jesutiorden förbjöds försvagades den intellektuella motståndskraften.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Monarki

38801289_107722913501355_6329363733541814272_n

Monarkin belyser skillnaderna mellan libertarianskt, konservativt och traditionalistiskt. Monarkin kan försvaras utifrån rent rationella principer vilka vi finner hos Hans Herman Hoppe. Oberoende av om man håller med Hoppe eller inte är hans argumentationskedja rationell / dianoetisk. Monarkin som Hoppe försvarar är det rationella alternativet till demokratin eftersom monarkin vilar på långsiktigt planerade och äganderätter emedan demokratin vilar på kortsiktiga beslut och bedömningar under mandatperioder och där dem som styr inte behöver ta ansvar för den ekonomi de lämnar över till kommande generationer i form av statsskulder mm. 

När jag läst Juan Donoso Cortés, Edmund Burkes och Edgar Julius Jungs försvar av monarkin är detta ett konservativt försvar. I deras skrifter skall monarkin bevaras eftersom den vilar på gammal sedvana, på att den uttrycker kontinuitet och tradition, för att den är en del av en hierarki och för att den förkoppsligar en idé om nationell storhet. 

Traditionalismen hos Tage Lindbom, Fritjof Schuon och Seraphim Rose argumenterar inte alls för monarkin på detta sätt. Här är det istället fråga om vad monarkin är till dess essens i en högre ontologisk ordning. Monarkins essens i exempelvis det Östromerska imperiet var att vara en ”Guds löjtnant” på jorden, dess essens är att vara en ikon/ avbild av Guds relation till skapelsen och skapelseordningen. 

Här ser vi således att monarkin ingår i en högre ordning men kan degenerera, förfalla, i den mån monarkerna avviker från denna ordning. Monarkin är endast värd att bevara utifrån ett traditionalistiskt perspektiv om den uppfyller monarkins eidea.

I den senare meningen befinner sig samtliga traditionella religioner. Inom exempelvis ortodox kristendom ser vi hur monarkin fortfarande räknas som ett av kyrkans sakrament och ingår således i dess rituella system. Något liknande ser vi i traditionell hinduism och inom ortodox judendom och dess betoning på det davidiska konungadömet.

Traditionalismens tidsbegrepp är inte bara cykliskt eller degenerativt kronologiskt, det vilar i båda fallen och oavsett om man ser en linjär eller en cyklisk tidsuppfattning på:

Att Kairos (tiden som kvalitét) är överordnad Kronos (tiden som kvantitet och som mätsticka). 

Det är i Kairos som traditionalismen ser vertikalt på tiden. Tiden går kvalitativt framåt endast i den mån människan och kulturen utvecklas till ett högre andligt kvalitativt tillstånd i relation till Gud. Även om vi kvantitativt är längre fram i en linjär historia, kan vi således kvalitativt vara på en lägre nivå. 

Traditionalismen är i kulturell bemärkelse motståndare inte endast till de moderna politiska ideologiska systemen utan även till modern nyandlighet. De två som mest kritiskt forumulerat en opposition mot detta är Seraphim Rose och René Guénon. Guénon använder termen le néo-spiritualisme såg ett förfallssymtom från autentiska andliga och ontologiska systems ursprungliga, traditionella, kärna. Han ser dem som pseudoreligion som istället för andlig utveckling erbjuder psykologiska sensationer och sinnesstimuli. I denna mening menar har att nyandlighet (teosofi, antroposofi, new-age mm) knappt är bättre än sinnliga sensationer med en högre grad av sublim påverkan på dess utövare. 

Rose kritiserar all nyandlighet ur två aspekter:

1.) Han ser dem som förgreningar av nihilism med dithörande ideologier som marxism och liberalism. Vad New Age är i andlig mening är vad marxismen är i ekonomisk mening och postmodern relativism är i kulturell mening. 

2.) Han kritiserar dem var för sig. Han menar t.ex. Att det är tidstypiskt med tron på UFO eftersom den moderna människan endast känns vid en materialistisk och sensuell andlighet. 

Rörande symbolismen (vad Carl jüng skulle kalla arketyperna) är detta enligt Guénon metafysikens språkdräkt eftersom de intellektuella insikterna inte kan representeras av språkets dualistiska och begränsade uttrycksformer. Symbolen, liksom ikonografin i ortodox kristendom, blir istället det språk där det absoluta blir gripbart för förståndet. Symbolens fördel är att den frammanar flera aspekter på en och samma gång och därför inte behöver vara avgränsad. 

Detta språk och denna kunskap är inte otillgänglig för västerlandet, men det är otillgängligt för modernismen och det kvantitativas primat i modernt västerländskt tänkande. 

Seraphim Rose och Tage Lindbom drar om det senare samma slutsatser. Nihilismen och den kulturella degenereringen var oundviklig när upplysningen exkluderade och bröt med Västerlandets egna kristna tradition i dess autentiska form. För Rose skedde detta i och med schismen med den ortodoxa kyrkan 1054 och skolastiken, för Tage Lindbom skedde den definitiva övergången i och med den protestantiska reformationen och det andra Vatikankonciliet under 1960-talet.

I den ortodoxt kristna traditionen kan denna syn summeras som en världsbild där:

  • Gud är den yttersta ontologiska verkligheten och tidernas upphov.
  • Personen är en ikon av Guds Logos.
  • Etik: Dygdteori i förening med filosofisk voluntarism.
  • Socialt kommunitär (inte kommunistisk). 
  • Monarkisk teologi och monarkisk syn på den sociala ordningen.

1789 och 1917

1789 orsakade jakobinernas och Maximilien de Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den tsunami som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas masslakt på människor som inte ”passade in” i deras ideologiska drömlandskap.

Eftersom Vendée tydligt demonstrerar att människorna på en stor region i Frankrike inte inspireras av den jakobinska ideologin och frivilligt vill underordna sig den ateism och centralism som Robespierre vill påtvinga dem från Paris, har de då inte rätt till liv och frihet?

Mitt eget svar på frågan är att det mest humana är att låta individer bestämma själva vilken ideologi eller religion som de skall leva efter i sin lokala gemenskap och kultur? Än idag är tvärtom anrika kyrkor i Frankrike fortfarande i statlig regi och medborgare förbjudna att bära krucifix liksom andra religiösa symboler i statliga skolor och inrättningar. Där har du revolutionens ethos. Det handlar inte bara om att man nöjer sig med att avskaffa onödiga privilegier och införa sociala reformer, det handlar också om ett ideologiskt motiverat förstörelseverk som går på tvären med medmänsklig anständighet.

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang:

Two thirds of a century ago, while still a boy, I read with admiration about the courageous and desperate uprising of the Vendée. But never could I have dreamed that in my later years I would have the honor of dedicating a memorial to the heroes and victims of that uprising.

Twenty decades have now passed, and throughout that period the Vendée uprising and its bloody suppression have been viewed in ever new ways, in France and elsewhere. Indeed, historical events are never fully understood in the heat of their own time, but only at a great distance, after a cooling of passions. For all too long, we did not want to hear or admit what cried out with the voices of those who perished, or were burned alive: that the peasants of a hard-working region, driven to the extremes of oppression and humiliation by a revolution supposedly carried out for their sake– that these peasants had risen up against the revolution!

That revolution brings out instincts of primordial barbarism, the sinister forces of envy, greed and hatred–this even its contemporaries could see all too well. They paid a terrible enough price for the mass psychosis of the day, when merely moderate behavior, or even the perception of such, already appeared to be a crime. But the twentieth century has done especially much to tarnish the romantic luster of revolution which still prevailed in the eighteenth century. As half-centuries and centuries have passed, people have learned from their own misfortunes that revolutions demolish the organic structures of society, disrupt the natural flow of life, destroy the best elements of the population and give free rein to the worst; that a revolution never brings prosperity to a nation, but benefits only a few shameless opportunists, while to the country as a whole it heralds countless deaths, widespread impoverishment, and, in the gravest cases, a long-lasting degeneration of the people.

It is now better and better understood that the social improvements which we all so passionately desire can be achieved through normal evolutionary development–with immeasurably fewer losses and without all-encompassing decay. We must be able to improve, patiently, that which we have in any given ”today.”

It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostile concepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppresses liberty–for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning.

I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin.

One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enough of a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communism and International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the French revolution’s cruelest methods–only they possessed a much greater a more systematic level of organizational control than the Jacobins.

We had no Thermidor, but to our spiritual credit we did have our Vendée, in fact more than one. These were the large peasant uprisings: Tambov (1920-21), western Siberia (1921). We know of the following episode: Crowds of peasants in handmade shoes, armed with clubs and pitchforks, converged on Tambov, summoned by church bells in the surrounding villages– and were cut down by machine-gun fire. For eleven months the Tambov uprising held out, despite the Communists’ effort to crush it with armored trucks, armored trains, and airplanes, as well as by taking families of the rebels hostage. They were even preparing to use poison gas. The Cossacks, too–from the Ural, the Don, the Kuban, the Terek–met Bolshevism with intransigent resistance that finally drowned in the blood of genocide.

And so, in dedicating this memorial to your heroic Vendée, I see double in my mind’s eye–for I can also visualize the memorials which will one day rise in Russia, monuments to our Russian resistance against the onslaught of Communism and its atrocities.

We have all lived through the twentieth century, a century of terror, the chilling culmination of that Progress about which so many dreamed in the eighteenth century. And now, I think, more and more citizens of France, with increasing understanding and pride, will remember and value the resistance and the sacrifice of the Vendee.

Källa: http://www.vendee-guide.co.uk/Memorial-de-la-Vendee-Alexander-Solzhenitsyn.htm

Vi får också komma ihåg att den humanism som vi här talar om ser Gud och kristendomen som hinder för mänsklig utveckling. Det är fråga om en ateistisk humanism som i grunden baseras på ett ressentiment mot kyrkan och monarkin. Det är därför en humanism som kan förena sig med massmord om detta leder mänskligheten framåt. Därför ser vi det som händer i Vendée även upprepa sig i den ryska revolutionen 1917. Där man 1789 mördade nunnor, präster, munkar och förstörde kyrkor och helgedomar var detta också huvudmålet för bolsjevikernas revolution 1917 där nunnor våldtogs och kyrkor sprängdes i luften eller omvandlades till fängelser och inrättningar för förhör och tortyr. Vittnesmål från denna tid förtäljer att kommunistiska kommissarier gick runt bland kyrkor på landsbygden, släpade ut bedjande föräldrar och lät deras barn se på när deras pappa misshandlades till döds och deras mamma våldtogs. Prästen i kyrkan misshandlade man och hängde med rep i ikonostasen. Ikoner revs ned från väggarna och man urinerade på dem. Kyrktorn revs under kommissariernas jubel och skratt. Det är den humanism som därför anarkisten Joseph Proudhon beskrev som ”antiteism” och August Strindberg kallade teofobi. Den handlar i grunden om ressentiment, ett andligt hat mot allt det som ligger över och högre än en själv.

Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost. Än idag vet inte troende ortodoxt kristna ryssar hur man firar jul med familjen. De har inga bevarade jultraditioner i familjelivet. De vet varför och hur man firar jul i kyrkan, men saknar familjetraditioner. Administrationen för Politisk Upplysning, Glavpolitprosvet, installerades för övrigt 1920.

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935.

I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster.

1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger.

Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades.

Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna.

Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Själv finner jag att sekularismen inte kommer tillrätta med alla religioner eftersom den å ena sidan enbart ämnar separera kyrkan från staten, men å andra sidan inte separerar ersättningsreligioner som kommunism, nationalism och liberalism från staten. Om sekularismen skall exkludera alla religioner, borde den även exkludera de ideologier som ter sig som religiösa livsåskådningar. Kommunism och nationalsocialism är två ypperligt bra exempel. Det vore bättre om de politiska ideologierna i likhet med religionerna enbart förekom som åskådningar i kulturen där man i likhet med religionerna får rekrytera egna medlemmar, missionera och tvingas anpassa sig till andra åskådningar som man delar rum med. I sådana fall skulle katolikerna i Vendée kunnat fortsätta med sitt på lokal nivå, medan Robispierre och jakobinerna kunnat ägna sig åt att förfölja varandra och bilda politiska sekter och utbrytargrupper bäst de behagade och utan att de störde någon annan.

Det är i dessa sammanhang en modern norm att påtala inkvisitioner, angrepp på katharer och konflikter mellan hugenotter och katoliker som exempel på katolska atrociteter under historien. Kritiken borde emellertid idag inte enbart handla om katolicismen utan även om de politiska ideologier som ersätter katolicismen som statens nya åskådning. Om vi jämför ca 1450 år av kristet styre med ca 200 år av politiska ideologier finner vi att vågskålen ifråga om atrociteter å de sekulära ideologiernas sida redan vägde tyngre vid mitten på 1900-talet, alltså efter cirka ett och halvt sekel. Ingen kristen monark under medeltiden var totalitär eller fantiserade om en stat som den sovjetiska. Ingen kristen medeltida monarki sände miljoner till dödsläger. Kyrkan var därtill alltid bistert medveten om att monarken är en syndare och att makten alltid riskerar att korrumperas. Man var medveten om att de styrande hade en skuggsida oavsett deras retoriska yttre, medan de politiska ideologierna snarast handlat om att förändra världen än att utveckla goda politiska ledare. Deras moral har istället handlat om ideologisk rättvisa. Just den eller den versionen av kommunismen kommer att lyckas och man antar att man själv har bättre moraliska förutsättningar för att lyckas skapa det goda samhället än de kristna monarkerna enbart för att man skruvat till socialismen på ett sätt som låter bättre än andra versioner.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s