En höger för vuxna

Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick.

Ännu ljuvligare blir för oss minnet av våra mån- och solår när de ändat i en plötslig förskräckelse. Då först förstår vi, vilken lycklig slump det är för oss människor att få leva i våra små sammanhang, under ett fredligt tak, under vänligt samspråk och med kärleksfull hälsning när morgonen eller natten bryter in. Ack, alltid märker vi för sent hur rikt ymnighetshornet var bräddat.

Ernst Jünger, På Marmorklipporna. Bo Cavefors Bokförlag AB. 1976.

Om konservatism

I sin kultförklarade bok: ”The Conservative Mind” sammanfattar den amerikanske konservative författaren Russel Kirk vad han ser som konservatismens sex “kanon” vilka jag kokat ned och omformulerat till följande:

  1. Politiska problem är i grunden moraliska och andliga problem.
  2. Tron på en mångfald av mänskliga uttrycksformer och sätt att vara och existera. Detta leder till en skepticism för de politiska projekt som vill utplåna skillnader och applicera en abstrakt ideologi för alla och envar.
  3. Övertygelsen om att varje samhälle förutsätter att hierarkier uppstår.  Man kan se detta som naturliga hierarkier i Jordan B. Petersons mening.
  4. Övertygelsen om att frihet och äganderätt är intimt sammanlänkade med varandra.
  5. Tron på hur saker beskrivs i konkreta och historiska realiteter snarare än i abstrakta termer.
  6. Övertygelsen om att alla förändringar inte nödvändigtvis är bra reformer. En statsmans viktigaste egenskap enligt Burke är dygden klokhet som ger redskap att kunna skilja mellan dessa.

(Russel Kirk, The Conservative Mind. Regnery Gateway, Inc 1978.)

Notera att kanon nummer ”4” rör sammanlänkningen mellan frihet och äganderätt, något som även Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe ser som frihetens grund.

Inom libertariansk doktrin problematiseras äganderätten filosofiskt med utgångspunkt i människans rätt till självägande. Detta är sant inte bara för oss som följer österrikisk tradition, utan även för libertarianskt tänkande i allmänhet. Frihetligt tänkande börjar när man inser att ägandet av sin egen kropp, sitt eget arbete och sitt eget liv inte är självklara utgångspunkter för andra politiska teorier. Tillhör exempelvis människans kropp staten?  Skall en individ vara beredd att dö för en organisations politiska vilja i krig? Skall en individ vara beredd att arbeta för andra individers moraliska och politiska värderingar? Var går gränserna för individens rätt till sin egen kropp?

Från personnumrets utdelning till den offentliga administrationen kring begravningar och begravningsavgifter är det senmoderna livet idag övervakat, inramat, kontrollerat och disciplinerat. På vilket sätt överlappar här konservativt tänkande libertarianismen? I rätt så mycket.

Konservativt tänkande brukar hänföras till den franska revolutionens idépolitiska skeenden. En klassiker är här Edmund Burke vars politiska pamflett: ”Reflections on the Revolution in France” publicerades i november 1790.

Det mest intressanta med Reflections är inte att Burke alltid har rätt i sina försök att förklara orsakerna till revolutionen, utan den praktiska visdom som Burke anlägger om några av revolutionens skeenden. Det finns som exempel mycket goda anledningar till varför kyrkan var skattebefriad i det förrevolutionära Frankrike. Dessa anledningar var att kyrkan tjänade allmänheten. Även om delar av kyrkans hierarki missbrukade sin ställning så var detta inte fallet i hela kyrkan och definitivt inte det franska klosterlivet. Konfiskeringen av kyrkans egendomar var fråga om stöld. Revolutionen kunde här ha gått åt andra hållet, men valde fel väg. Istället för att slå ner på dem som var skattebefriade, kunde man ha valt att även befria eller underlätta för vanliga bönder och borgare. Man kunde ha begränsat monarkins användning av skattemedel för att finansiera krig. Burke reagerar på att man istället för reformer väljer innovationer och att man många gånger slänger ut barnet med badvattnet.

En annan brittisk författare som kallades “burkeansk” av sin författarkollega C.S. Lewis var J.R.R. Tolkien. De två författarna påverkade också varandras författarskap vilket är tydligt om man jämför Sagan om Ringen med Narnia. För Tolkiens del var han katolik och skrev utförligt om klassiskt konservativa idéer i sina brev. Detta konservativa tänkande framkommer även i hans böcker.

I Sagan om Ringen framträder minst två politiska ideal som representeras av hoberna å ena sidan och Rohan och Gondor å den andra. Hobernas konservatism var anarkisk och vilade på decentralism. Deras samhällsmodell i The Shire förenade självstyre med äganderätter och lokalt förankrade sedvänjor. Rohan och Gondor var monarkier där konungarnas främsta uppgift var att skydda samhället från yttre angrepp. Modellen i The Shire vilar på fred, medan modellen i Gondor och Rohan vilar på den hårda nödvändighetens lag av att vi inte lever i en perfekt värld. Som troende katolik kände sannolikt Tolkien till berättelsen i Samuelsboken om hur Gud å ena sidan uppmuntrar Israels folk att inte be honom om en konung utan om självstyre i politisk mening, men ändå underställt Gud i andlig, kulturell och moralisk mening. Trots detta vädjar de om en konung och får till sist en sådan. Anarki och monarki befinner sig därför inte så långt ifrån varandra som man vid första anblicken kan tro. Ibland har de till och med förekommit samtidigt och parallellt.

Vad är det då för slags anarki som Tolkien tänker sig i The Shire. En katolsk tolkning är att han tänker sig anarkin som vilande på subsidiaritet, det vill säga på att makten skall ligga så nära dem besluten berör som möjligt. Beslut skall aldrig fattas på en högre nivå än vad som är nödvändigt. Endast i de fall en nivå, till exempel en familj, inte kan lösa sina problem skall en högre nivå, till exempel den lokala gemenskapen,  bistå och så vidare.  Efter krigen ser vi hoberna återvända hem till sin gamla ordning där tillvaron ser ut som den gjorde när de först begav sig av. För att emellertid kunna återvända hem var de tvungna att förena sig med Rohans och Gondors monarkier och utkämpa ett slag om hela Midgård. Här krävdes således deras förening med en maktutövning på en högre nivå än den hoberna var vana vid. Spänningen mellan hobernas hemlängtan till The Shire och deras delaktighet i Aragorns kröning  som Gondors konung är spänningen mellan frihet och ordning och där de två tycks komplettera varandra.

Om monarkin skrev Tolkien:

My political opinions lean more and more to Anarchy (philosophically understood, meaning abolition of control not whiskered men with bombs) – or to “unconstitutional” Monarchy.

J.R.R. Tolkien. The Letters of J.R.R. Tolkien. Letters no. 52. Boston: Houghton Mifflin 1981.

The Shire skall inte heller ses som ett reaktionärt samhällsideal utan som ett uttryck för en cyklisk tidsuppfattning där människan lever efter naturens årstider och mer ser på tiden som kvalitet, kairos, än som ett ständigt framåtskridande och kvantitet, kronos.

Med att ställa Gondors konung i direkt opposition till härskarringen förmedlar Tolkien också skillnaden mellan det rättfärdiga konungadömet som respekterar subsidiaritet och decentralism under en gemensam lag och det tyranniska konungadömet där makten blir totalitär och inte längre baseras på naturliga rättigheter liksom på närhetsprincipen.

Aragorn representerar dessutom det romersk-katolska konungaidealet såsom det har beskrivits av den store romersk-katolske teologen Thomas av Aquino. Den kristna monarkin, menar Thomas av Aquino, borde efterlikna Kristus i det att konungen ytterst skall vara  beredd på att offra sig själv för sitt folk i kärlek. Vi ser detta ideal hos Aragorn. Segern över Mordor inträffar parallellt med konungens återkomst.

Tolkien var även konservativ i andra avseenden. Hans skildring av Mordors mörka språk liksom av Sarumans och Ormtungas retorik förklaras av att han såg att makten, när den övergår i tyranni, alltid börjar med att förändra språket. Detta inträffade även historiskt i Sovjetunionen där gamla ord och uttryck gavs helt nya definitioner i syfte att tjäna makten och för att få människor att förakta det gamla. Språket är för en konservativ något som växer fram och utvecklas organiskt och i frihet. Om makten övertar språket pressas vissa ord och uttryck snarare in i en ideologi.

För Tolkien var inte heller prosa det normala språket. Tvärtom var det poesi, poiesis. Prosa var en förfallen poesi där ord och rytm skalats bort. För Tolkien så växte hans väsen som älver, dvärgar, hober, enter och orker fram ur orden. När Tolkien skrev The Hobbit var det likaså ett enda ord som enligt honom själv initierade det hela:

All I remember about the start of The Hobbit is sitting correcting School Certificate papers in the everlasting weariness of than annual task forced on impecunious academics with children. On a blank leaf I scrawled: “In a hole in the ground there lived a hobbit…I did nothing about it, for a long time…But it became The Hobbit in the early 1930s….Since The Hobbit was a success, a sequel was called for.

J.R.R. Tolkien. The Letters of J.R.R. Tolkien. Letters no. 163. Boston: Houghton Mifflin 1981.

Kärleken till ord, filologin, framkommer även när Tolkien utvecklar olika språk. Ett berg har inte bara ett namn utan flera. I Silmarillon heter det:

Taniquetil the Elves name that holy mountain, and Oilosse Everlasting Whiteness, and Elierrina Crowned with Stars, and many names beside; but the Sindar spoke of it in their later tounge as Amon Uilos…Telperion the one was called in Valinor, and Silpio, and Ninquelóte, and many other names; but Lauerin the other was, and Mainalda, and Culúrien, and many names in song beside.

J.R.R. Tolkien. Silmarillon. Boston: Houghton Mifflin 1977.

1789 och 1917

Det är en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under enstaka årtal som 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935.

Den konservativa kritiken av ”1789” kan delas in i flera olika aspekter och där det revolutionära våldet endast är en. En annan är hur staten ockuperar civilsamhället med politiska ideologier genom att först bryta ner kristendomen i det offentliga rummet. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen som tillhörde kyrkan i Frankrike övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Visst talade man dessutom om vetenskap, en ny tideräkning och förnuftets triumf över kyrka och Gud, men som Nietzsche senare uttryckte det så innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten.

Något som brukar förtigas är därutöver jakobinernas och Maximilien de Robespierres massmord på sannolikt över 300  000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den tsunami som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas masslakt på människor som inte ”passade in” i deras ideologiska drömlandskap.

I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen.

Som gensvar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter om hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades.

Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna.

Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Konservatism och Libertarianism

Härifrån behöver jag inte fördjupa mig alltför mycket i Hans Hermans Hoppes kritik av den moderna staten och syn på korrelationen monarki och anarki. Vi kan se bonderevolterna mot revolutionerna 1789 och 1917  som frihetliga, anarkistiska och som i likhet med Dackerevolten i Sverige ville försvara en naturrättslig ordning visavi statsmakten. Dacke var inte motståndare till monarkin som sådan, utan mot den absoluta stat som Gustav Vasa utvecklat och vi ärvt och där absolutismen innebär ett avsteg från både naturrätt, respekt för kyrkans egendom och från subsidiaritet.

Självklart var l´ancien regime innan 1789 och Ryssland innan 1917 inte utan brister. Man kan dock inte förstå revolutionerna rätt om man inte tar hänsyn till skillnaden mellan land och stad. Svält och orättvisor ifråga om privilegier hade en annan form i storstäderna och i synnerhet i Paris. Även om genomgripande reformer behövdes i hela samhället måste man ta hänsyn till en mer komplex verklighet. Det jag vill fånga in var att revolutionerna på ett ideologiskt plan däremot inte alls hade en djup folklig förankring i hela landet. Det fanns ett motstånd på sina håll mot att överge den ordning som vilade på kristen tro och tradition.

Detta motstånd hade i Frankrikes fall varit starkare om inte Jesuitorden blivit upplöst av påven Clemens XIV år 1773. Jesuiterna utövade nämligen ett starkt motstånd mot de nya revolutionära ideologierna parallellt med att de var starka försvarare av sociala reformer. Efter att Jesuitorden förbjöds försvagades den intellektuella motståndskraften.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Monarki

Den mest relevanta skillnaden mellan de kristna monarkierna och de politiska ideologerna som föddes 1789 är att kyrkan alltid varit bistert medveten om att monarken är en syndare och att makten alltid riskerar att korrumperas. Man var medveten om att de styrande hade en skuggsida oavsett deras retoriska yttre, medan de politiska ideologierna snarast handlat om att förändra världen än att utveckla goda politiska ledare. Deras moral har istället handlat om ideologisk rättvisa. Just den eller den versionen av kommunismen kommer att lyckas och man antar att man själv har bättre moraliska förutsättningar för att lyckas skapa det goda samhället än de kristna monarkerna enbart för att man skruvat till socialismen på ett sätt som låter bättre än andra versioner.

Den kristna monarkin är tänkt att vara en ikon av den himmelska monarkin där Kristus regerar som konung. I det östromerska riket vigdes monarken till sitt ämbete. Detta har kallats för den hierokratiska ordningen. Makten utgick från Gud till kyrkan och från kyrkans biskopar (oftast påven av Rom eller patriarken av Konstantinopel) till kejsaren eller konungen. Monarkin var (och är) ett sakrament inom den ortodoxa kyrkan, ett mysterion. Som försvarare av riket ville man sedan inte sammanblanda kejsarmakten med kyrkan. Kejsaren fick på sin höjd bli diakon, men inte präst och biskop. Man såg med andra ord monarkin som en integrerad del av den kristna ordningen. Det finns sedan två former av monarki, en som är hereditär eller ärftlig och en som är valbar och där man väljer sin konung. I Sverige har vi haft båda former. Flera grekiska kyrkofäder var emellertid skeptiska till att överta vad de såg som en “romersk despotism” som hade mer gemensamt med Orienten än med grekisk kultur. Man menade att grekerna var vana att styra sig själva i demokratiska råd och att kejsarmakten som kom från Rom måste ta hänsyn till dessa seder. I föreningen av dessa två tendenser uppstod det synsätt där man ser nödvändigheten av både subsidiaritet och av en regent som upprätthåller den högre ordningen. Om vi jämför med Sverige kan vi tidigt se samma förhållande mellan närmast lokalt självstyre via tingsdemokrati å ena sidan och monarki å den andra.

Det libertarianska argumentet för monarki företräds av Hans Herman Hoppe. Hoppe tycker sig se att människan var långt mer fri i de kristna monarkierna än vad hon är idag. Han åsyftar bland annat att den moderna staten ämnar kontrollera allt från personnummer (statens första gåva) till begravningsavgift för efterlevande, medan monarkierna hade svårt att ens värva soldater till deras arméer. Han menar dessutom att en monark har starkare incitament att bevara landet och att förvalta dess jordegendomar eftersom hon eller han skall ge detta vidare i arv, medan en parlamentarisk politiker inte behöver ta ansvar för längre tidspreferenser än mandatperioderna då politikern vill genomföra så mycket som möjligt och på kortast möjliga tid. En monark har längre tidspreferenser än fyra år.

Från konservatism till konservativ libertarianism

Jag kan börja med vad jag uppskattar i konservativt tänkande. Det första är insikten om att vi behöver historiska referenser i analysen av det politiska. Vi behöver se på hur människan har levt för att lära oss vad vi kan förvänta oss i framtiden givet att vissa politiska situationer och ekonomiska konjunkturer återigen inträffar. Den andra insikten rör människans behov av en civil ordning och ett starkt civilsamhälle som balans för individualismen. Insikten i klassisk liberalism är att människan oberoende av statsskick och ideologi har en tendens till korruption och maktmissbruk. Därför följer även en gemensam insikt med konservatismen om behovet av ett civilsamhälle mellan individ och stat som skyddar individen och värnar friheten. Den tredje insikten är att människan inte bara är ett ekonomiskt och socialt djur, utan även ett meningssökande djur. Till och med vår tids nihilister är drivna av mening. I brist på den kristna civila ordningen har vi fått politiska ersättningsreligioner.

Om vi härifrån går in på min kritik av konservatismen rör den vad teorin saknar, nämligen just en teori som tolkas konsekvent på mellanmänskliga relationer. Utan en sådan teori vet vi inte på vilken grund vi skall bedöma mänskligt handlande. Det finns således ett irrationellt element inom konservativt tänkande som bland annat orsakar den breda mångfald av idéer och värderingar vi finner inom en och samma åskådning. Flera här, inklusive jag själv i viss mån, kan inspireras av vissa aspekter av Edmund Burkes, Russel Kirks, Tage Lindboms och Joseph de Maistres upplysningskritik, men det finns en otydlighet i hur man värderar vetenskapliga och teknologisk framsteg, liksom hur man förhåller sig till människans fri- och rättigheter och andra delar av upplysningsarvet. En del konservativa anser att dessa fri- och rättigheter är underordnade andra värden. Jag skulle förklara det som att rätten till självägande är grundläggande för samhället, medan det finns andliga och kulturella frågor som man kan se som högre värden. Libertarianismen är ett golv eller en grund,  inte ett tak eller ett himmelrike.

Det jag vill se som den mjuka upplysningen och som jag försvarar handlar istället om naturvetenskapen som sådan och om behovet av sociala reformer. Jag är för naturvetenskapen liksom sociala reformer. Jag är också för lika fri- och rättigheter för alla individer. Således försvarar jag den mjuka upplysningen. Denna är nämligen förenlig med vad jag ser som huvudproblemet med den hårda upplysningen. Den hårda upplysningen orsakade att människan sökte mening och tro genom det politiska. Staten blev jakobinernas, kommunisternas och fascisternas kyrka. 

Där kyrkan förbjöds och ateismen påbjöds inleddes det som kom att leda till alla de politiska förföljelser och mord som följde under de efterkommande seklen. Vi har revolutionen i Ryssland 1917 som ett tydligt exempel. Vi har Mao Zedong i Kina.

Det den klassiska liberalismen saknar, vilket torde var uppenbart i vår tid, är däremot en kulturteori. Här borde delar av konservativt tänkande inspirera. Om man därtill ser på kulturen som en marknad av värderingar och det råder bristvara på liberala alternativ, borde vi inte förvånas över att den politiska högern också rör sig mot osunda och auktoritära idéer både till vänster och till höger.

De franska och ryska revolutionerna var till sist möjliga eftersom man inte tillämpade konservatismen genom frihet och samtycke och inte respekterade allas jämlika rätt till liv, frihet och egendom. Friheten övergavs i sin tur av revolutionen 1789 eftersom man inte hade en förankring i konservativa värden. Således ser jag frihet och gemenskap, frihet och lokala sedvänjor, frihet och dygd, frihet och familj, frihet och kultur och frihet och kristendom som två sidor av samma mynt. De kompletterar varandra. Den politiska lösningen är således att lämna människor ifred och att erbjuda dem sunda andliga, moraliska och ekonomiska värderingar på en fri marknad. Familjer har ansvar för att odla medlemmarnas dygder och bistå människan till personligt ansvar för gemenskapen som helhet.

Vi söker oss således mot ett politiskt ideal som mycket väl kan förenas både med direktdemokrati där Schweiz är förebild och monarki. I tiden kan den gamla nordiska tingsdemokratin som förekom parallellt med konungadöme också inspirera.

I detta delar jag en konservativ kultursyn. Det som förenade den kristna civilisationen från Romarrikets kristnande från Kejsar Konstantin fram till dess sista fas i och med den franska revolutionen 1789 var nämligen tron på Logos som på grekiska betyder ord, ordningssammanhang och grund, det vill säga tron på att det finns en förklaring till världen som vi kan studera och få kunskap om, en vishet och en ordning på vilken vi bygger samhället, lagarna och politiken. Denna grund bakom världen kunde utforskas via vetenskap och få en ontologisk förklaring via teologin och filosofin. Genom visheten och logiken trodde romarna att man kunde komma fram till vad som var juridiskt rätt och fel och formulera detta i lagar. Man kan säga att romarnas praktiska kynne omsatte klassisk grekisk filosofi till konkreta rättsprinciper.  Kristendomen förkunnade i sin tur att Logos, som alltså även betyder Ordet och i teologin anspelar på Guds vishet, hade blivit människa i Jesus Kristus och blivit en del av människans historia och till det inkarnerade Logos ära byggde grekerna det arkitektoniska mästerverket Hagia Sofia, den Höga Vishetens katedral, i Konstantinopel. Geografiskt kom det vi känner som Europa idag att växa fram genom en utdragen kamp mot invasionsarméer vilka vid upprepade tillfällen invaderade Europa i både väster och öster. Den östromerske kejsaren Manuel II Paleologus beskrev i detta sammanhang en av de grundläggande skillnaderna mellan kristendom och islam som skillnaden mellan tron på en Gud som handlar genom Logos och tron på en Gud som inte var bunden av sitt eget ord och sina egna lagar och således kunde ändra sig och komma med nya bestämmelser som upphävde de tidigare. Där kristendomen från början inte var en ”textreligion” (Bibeln består av skrifter som sattes samman med varandra först efter 300 talet och de första kristna hade inte tillgång till hela Nya Testamentet då dessa skrifter var utspridda i olika delar av världen) utan en tro på Gud talande genom sitt Logos som människa i Jesus Kristus, överläts det också åt människan att stifta lagar utifrån hennes förnuft och där hon kunde förhålla sig till olika tidsepoker, kulturer och traditioner på ett varierande sätt. Människans samvete upplyst av den kristna etiken i förening med hennes förnuft gavs autonomi att tolka rätt och fel. Det fanns till exempel inga bestämda straff givna på förhand.

Kristendomen förkunnade dessutom att människan var fri och ägde en fri vilja. Hon var inte bestämd av ett öde utan personligen ansvarig för sina handlingar. En ny människosyn utvecklades som värderade människans värde som person.  Under förföljelserna från den romerska statsmakten åberopade man samvets- och religionsfrihet. När kyrkans ledare senare samlades i kyrkomöten, koncilium, rådde fria diskussioner om vad som var den ursprungliga kristna tron.

I allt detta ser vi således en frihetlig kontinuitet som löper parallellt med konservativa värden genom vår historia.

Föreningen av långt gången decentralism och konstitutionell monarki är den praktiska konsekvensen av Hans Herman Hoppes politiska filosofi. Den innebär konkret att monarkin bevaras samtidigt som att den stat som finns mellan monarkin och medborgaren stegvis avskaffas till den grad där det i slutändan endast finns självstyrande mindre ”Lichtensteins” kvar. Monarkens funktion begränsas till att konstitutionellt upprätthålla en naturrättslig ordning baserad på inre och yttre försvar av riket. Monarkin finansieras genom att den äger en del av de naturresurser som finns inom regionen. Allt annat är frivilliga avtal.

Detta är en höger för vuxna. En höger som inte står främmande för västerlandets kulturhistoria eller gör en lättuggad potpurri av postmoderna idéer. Det är också en höger som inser att all mångfald inte är bra mångfald och att vi måste vara kritiska till den slags mångfald som inte respekterar grundläggande friheter och som hotar att urholka frihetsbegreppet och en frihetlig kultur i framtiden.

Det handlar inte heller om en bakåtsträvande tendens. Tvärtom är vi inte fast i det förflutna utan inspirerade av vilken framtid som är värd att bevara och kämpa för. Historien är här en källa för lärdom och ingenting som borde begränsa oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s